OPINION. Du kanske inte ställer upp på premissen att Sverige hatar sig själv. Ok, jag skulle väl kunna tona ned anklagelsen, men är det inte något skumt med ett land som inte känner stolthet över sig själv?
Text: Patrik Engellau | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Den svenska mångkulturpolitiken bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda oavsett vad de åstadkommit till nytta för medlemmarna i form av utveckling och framsteg. Att den tanken inte håller måttet kan man lätt bevisa.
Det är bara att öppna Somalia för fri invandring från Sverige och Sverige för fri invandring från Somalia och räkna antalet personer som genom röstning med fötterna meddelat sin uppfattning om de två kulturernas dragkraft.
Finns det några andra länder än Sverige där några av de mest framstående politiska ledarna – jag tänker på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – med förakt förklarat att Sverige inte har någon kultur annat än möjligen midsommarleken Små grodorna?
På hundra år med början under andra hälften av artonhundratalet förvandlade sig Sverige från Europas kanske fattigaste land till det kanske rikaste. Är inte det något att känna respekt för? Skulle man inte förvänta sig att Sverige fördjupade sig i analys av detta nordiska Wirtschaftswunder så att vi begrep vad vi gjorde rätt och kunde informera andra länder som inte varit så framgångsrika? Men det gör vi inte.
Vi tycker det är genant att framhålla oss själva som ett föredöme även när det är i högsta grad befogat.
Att den svenska folkgruppen inte är något att ha framgår av att lagen inte förbjuder hets mot svenskar. Lagen om hets mot folkgrupp förbjuder förföljelse och förtal av alla andra folkgrupper men ger inget skydd till svenskar som utsätts för hetsjakt.
Svenskar anses inte värda något särskilt försvar. Dem är det fritt att förolämpa. Föreställ dig en annorlunda ordning där lagarna stipulerade att inga folkgrupper fick förtalas utom romerna.
Vi vet vilka som sprider och vilka som inte sprider den där oikofobin – hatet mot hemmet. Det kommer inte från vanliga, förnuftiga människor. Det kommer från de PK-istiska eliterna som just politiker och opinionsbildare inom ledande (och för det mesta statsfinansierade) medier, människor som aldrig skulle inleda ett middagstal med tilltalsordet ”Sverigevänner!”.
Men varför väljer de PK-istiska eliterna att hacka på Sverige och svenskarna? Jag tror att det handlar om en av de naturligaste psykologiska mekanismerna i världen.
Syftet är att beröva svenskarna deras stolthet, värdighet och självkänsla så att de till slut förlorar sin motståndskraft mot den hegemoniska styrning som politikerväldet utsätter dem för.
Om man planerar, vilket politikerväldet gör, att ta 53 procent av vad skattebetalarna sliter ihop på ett år så gäller det att förebygga protester. Medborgarna får absolut inte få för sig att med Leif Östling fråga vad fan de får för pengarna.
Tvärtom ska de näpsas, tystas och tryckas ned vilket enklast åstadkoms genom en sorts avancerad mobbning som går ut på att medborgarna ska ifrågasätta sig själva och allt de håller för rätt och riktigt.
Medborgarna ska känna sig borttappade, hjälplösa och yra av alla de idéer som är överhetens officiella filosofi och samhällssyn.
Själv känner jag det som ett slag över ansiktet med en blöt skurtrasa när jag hör politikerväldets favoritdogm om alla människors lika värde. Jag vet ju av erfarenhet att tesen är en myt.
Det kan hända att Gud älskar alla människor lika mycket men likhetsteoremet gäller inte i något annat sammanhang, vare sig när det gäller inkomster eller förmåga att hoppa längd. Framför allt gäller det inte om man blandar analfabeter med läskunniga barn i skolan.
På motsvarande sätt är det med andra uppfattningar varmed överheten torterar oss.
Till exempel menar jag att Sveriges ekonomiska framgångar berodde på folkets duglighet. Vi var ett strävsamt, ärligt, sparsamt, solidariskt och plikttroget folk som genom att följa den svenska kulturens nyttiga gamla värderingar lyckades göra ett ekonomiskt underverk. Men det törs jag knappt säga ty då skrattar folk åt mig och förklarar att det var politikerna, särskilt socialdemokraterna, som byggde landet.
Mina idéer gäller inte varav följer att jag själv och alla som har samma uppfattningar är irrelevanta. Vi kan dra något gammalt över oss.
Jag behöver bara öppna morgontidningarna eller slå på televisionen för att hjärntvätten ska komma igång. Det kan handla om hur viktigt det är att barn ska få tillgång till kirurgiska könsbyten eller att mina förfäder var slavhandlare eller att det är skämmigt att gilla kött.
Syftet är att få tyst på mig och alla andra som ifrågasätter politikerväldet och PK-ideologin. Det finns många sätt att undergräva yttrandefriheten. Den metod jag här beskrivit är relativt mild, men i längden mycket effektiv om den bedrivs med beslutsamhet och utan uppehåll.
Skulle den mot förmodan inte fungera får man ta till mer resoluta metoder så som polisen gjorde när den upphävde grundlagsfästa mänskliga rättigheter för dansken Paludan som hade tänkt kalla till demonstration för att bränna en koran.
Text: Patrik Engellau | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället