RYSSHATET. ”Fientligheten mot Ryssland, den som odlats i generationer, har nu snabbt blossat upp till ett fullt utvecklat rysshat, men vad har det egentligen för grund? Vem föder elden och varför?”. Det skriver Michael Reichel som ser ett stort behov av ett omedelbart kunskapslyft för att stoppa en eskalerande konflikt med vårt största grannland.
Text: Michael Reichel
Vi har efter Sovjets dekonstruktion 1989 alltmer närmat oss den nya nationens frigörelse och tillväxt. Vi har inte varit sena att nyttja den marknad som ett icke sovjetiskt Ryssland resulterat i, till båda parters fördel.
En annan central observation, som varit ett av vårt lands mesta framträdande egenskaper, är att vi verkar tagit lärdom av vår minst sagt blodiga historia och genom grundlag fastställt vår neutralitet och alliansfrihet. Resultatet är att Sverige hållit sig utanför krig i över två hundra år.
Utan att för den skull vara historiker eller ens speciellt intresserad av historia har jag dock sökt mig någon nivå av insikt om vårt förflutna och hur det onekligen tecknar vår nutid. Målar därför med en bred historisk pensel för att ge någon sorts perspektiv till varför vi befinner oss i detta läge där vi med sådan hast, och utan att ens rådfråga medborgarna, sålt ut vår neutralitet och alliansfrihet, den har ju tjänat Sverige och svenskarna så väl i över 200 år.
Begår vi att allvarligt misstag?
Inte ett hot som alla andra
Det är inte första gången som ”terror” används för åsiktspåverkan. Här är det grundaffekten rädsla som effektivt nyttjas för att uppnå målen. Med en aldrig tidigare skådad möjlighet till effektiv masskommunikation, som i ett slag raderar ut territoriella gränser, har media i alla dess former blivit ”weaponized”.
Det är billigare, effektivare och framförallt kan göras osynligt. Det är så etablerat att ett nytt ord sett dagens ljus, ”gaslighting”. Mediaverktyget är lite av den heliga gralen för den med orent mjöl i påsen.
Näst bäst på skalan av användbara affekter, efter rädsla, är hat. Även det en mycket stark motivator för att få vanligt hederligt folk att flytta undan annars sunda värderingar för att rättfärdiga omoraliska handlingar.
Rysshatet som medel för åsiktspåverkan
Hat är ingen bra drivkraft att motivera handling med,men den är, liksom rädsla, utmärkta verktyg för den med subversiv agenda. Att hata eller bära på en stark övertygelse att en folkgrupp har ett lägre människovärde än den egna, är den exakta definitionen av rasism.
Hitler drev en nation att hata inte bara judar utan även andra ”icke-arier”, så långt att denne kände sig motiverad att utrota dessa och utan större protester från medborgarna. För nog var inte alla ovetande?
Den här nutidshistorien är ständigt närvarande varför detta till trots förvånar när det sedan 2014 skett helt öppet i Ukraina. Att rysshatet nu så påtagligt manifesteras med många av de metoder som Nazityskland använde sig för att avhumanisera judar, är inget mainstream media rapporterar om.
De bland oss i EU boende ryssarna förföljs genom markering av etniskt ursprung samtidigt som identiteter viks ut, deras egendom beslagtas, de utestängs från vanlig handel, bankkonton blockeras och pengar konfiskeras av allierade stater som också inför reseförbud, är bara några aktiviteter som går under eufemismen ”sanktioner”.
Tredjeparter som inte vill medverka i sådana kränkningar tvingas till att följa sanktioner för att undvika repressalier. Här tar alltså EU, aningslöst verkar det som, ledningen att göra sina lydstater till rasister genom sanktioner som syftar till att kränka inte bara ett folkslag, utan alla de som utgör det moderna Ryssland.
Vi ser också att det är ett självskadebeteende då verkan speglas tillbaka. Media styrs till att inte rapportera sakligt från slagfältet och överhuvudtaget blir det socialt oacceptabelt att företräda annan uppfattning än narrativet, ens om den vilar på sund humanism. Antingen är man med eller så är man emot, kritik får inte förekomma. Just den sortens beteende i 30-talets Tyskland som föregick de industrialiserade massmorden. Vart är vi på väg?
Finns det en arvsynd i historien?
Med ”arvsynd” syftas här på något nedärvt i vår kultur och som av olika skäl propagerar över generationer.
Från 1700-talet och början av 1800-talet talet var Sverige en stormakt. Regenten i första perioden var Karl XII som till större del av sina 21 år vid makten roade sig med att kriga mot Danmark, Norge, Sachsen, Polen och just även Ryssland. Tvivelsutan var Karl XII begåvad med ledarskap och insikt om dåtidens krigföring.
Först gick det rätt bra, både vi slaget vid Narva mot ryssen och Polen som resulterade i freden vid Altanstädt 1706. Därefter började marschen till undergången med början 1707 när kung Karl fick för sig att invadera Ryssland.
Det gick åt pipan på samma sätt som det knappt hundra år senare skulle göra för både Napoleon och därefter också för Hitler,nämligen den mördande vintern kombinerad med den brända jordens taktik ihop med svårigheten med försörjning under så svåra förhållanden och avstånd.
Kung Karl hade ändå inte fått nog utan valde gå söderut och belägra Poltava, då en del av Ryssland som sedan skulle bli dagens Ukraina. Dåvarande Tsar Peter gav svenskarna så mycket stryk att man ansåg Sverige nu så försvagat att Sveriges titel som stormakt nu övertogs av Ryssland. Året var 1709. Karl smet nu iväg i en sorts exil till Osmanska riket, delar av dagens Turkiet, och återvände norrut för att 1718 utkämpa sin sista strid. Vid belägringen av Fredrikstens fästning sköts han till döds, bara 36 år gammal.
Men det blev inte lugnt för det, Sveriges aptit för imperialism och land grabbing försvann inte med Karl XII. Rysshärjningarna 1719 till 1721 var en sorts terroraktiviteter mot civila i vårt land och syftade till att mjuka upp Sverige inför förhandlingar om fred. Det lyckades inte den gången. Tsaren, Peter den Store, sökte bevisligen slut på konflikter med Sverige för att i lugn och ro kunna reformera Ryssland,men den utsträckta handen togs inte.
Sverige hade sedan 1100-talet koloniserat Finland. Finlands etniska ursprung kan via språket spåras till att inte vara urskandinaviskt. Finländare bär på över 60% gener från Mongoliet och finländskan stammar just från de urgiska språken.
Norge och Sverige blev inte bästa vänner förrän 1814. Mot Danmark i söder var det heller inte så lugnt. Sveriges regent hette under den perioden Gustav IV Adolf.
I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var Sverige i god relation till Frankrike, ett Frankrike som slickade sina sår efter en revolution som Napoleon passade på att skaffa sig stor makt. Efter att Napoleon lagt det mesta han kom åt, under sig, återstod Storbritannien.
Redan 1803 hade en uppgörelse med Storbritannien träffats av Sverige, i praktiken en sorts allians. Uppgörelsen handlande om att skydda vår handel och mer specifikt rätten att konfiskera fartyg och gods på väg till fientlig hamn.
För att blidka Napoleon erbjöd Gustav Adolf samma sorts avtal som med britterna. Kanske var det här det första försöket till neutralitet för att ducka i en konflikt som andra parter hade? Men, historien visar att Gustav Adolf hade starka humanistiska värderingar och drevs av dessa, det ledde till dennes växande aversion mot Napoleon och den franska revolutionens offer.
Efter Napoleons historiska förlust vid Trafalgar (1805) försökte Napoleon att tvinga Storbritannien till underkastelse genom omfattande handelsblockader (bekant?). Här drogs Sverige in i den europeiska konflikten (bekant?). De var nämligen så att dåvarande kung Gustav IV Adolf stod plötsligt inför valet av pest eller kolera, antingen krig med Napoleon eller med Storbritannien.
Gustav IV Adolf valde alliansen med Storbritannien därför att han inte gillade Napoleon och dennes beteende under revolutionen. Sannolikt också för att Storbritanniens flotta gav dom herravälde över haven och Sverige behövde inte problem med sin livsviktiga handel som då var enbart möjlig via våra handelsrutter, som i sin tur styrdes av passadvindarna.
Kulmen blev att Gustav Adolf förklarar Frankrike krig 1805 (Pommerska kriget), ett krig som fortgick till 1810 med svidande förlust för Sverige. Förlusten medförde att vi tvingades till att anslutas till handelsblockaden, det s.k. ”kontinentalsystemet” mot Storbritannien.
Ett historiskt vägskäl för Sverige verkar vara när ryssen gick in i Finland i finska kriget 1808. Det ser ut att ha sjunkit in i det kollektiva medvetandet att varken Sverige och Ryssland gjort några beständiga landvinningar trots enorm blodutgjutelse som i sin tur utarmat ländernas mänskliga resurser i hemländerna. Kan det ha skapat ringar på vattnet som når ända till nutid?
Men, var det en i svenska eller ryska folksjälen tvingande kraft som ledde till dessa krig och är det detta presumtiva attribut som är kärnan i våra fördomar? Låt oss undersöka detta.
Samtidigt, i Sverige, som (just) då var allierad med Storbritannien (vi hade ju startat Pommerska kriget mot Frankrike) under det som Ryssland vara allierad med Frankrike och Napoleon (genom Tilsit-avtalet 1807).
Vi vet av historiska dokument att Napoleon mer eller mindre tvingade ryska Tsaren att ta Finland för att få Sverige till förhandlingsbordet och därvid kunna tvinga landet till den åtråvärda handelsblockaden. Tsaren, som nu utgjordes av Alexander I, var oroad över att ryska huvudstaden S:t Petersburg var så exponerad mot Finland (något vi hör även i nutid), fick en lösning serverad av Napoleon.
Samtidigt var Tsaren mån om att Finland inte skulle skadas för risken av badwill och skapade därför Storfurstendömet Finland. De åtnjöt också en sorts självständighet som Sverige inte hade gett Finland. Alltså, Frankrike använde Ryssland mot Sverige för att sätta åt Storbritannien. Allt går igen, USA kallar detta idag för war by proxy.
Hemma i konungariket uppstod en form av censur av allt fransk under perioden, inga franska böcker eller tidningar fick införas (bekant?). Vi vara nära att bli av med hela Sverige dessutom (igen) vilket alla som rört sig i skärgården är vittne till. Napoleon tvingar nu samtidigt Danmark att ge sig på Sverige och skickar dessutom franska soldater, men Sverige undsätts av brittiska flottan. Sverige hade nu fiender i syd och i öst.
Flerfrontskonflikter är inget man önskar sig, Hitler skulle begå samma misstag när han fick för sig att ta Ryssland.
Under perioden har kritiken mot Gustav IV Adolfs vägval och förlusten av Finland vuxit så stark att denne, i mars 1809 avsätts i en oblodig statskupp. Sverige står nu med ett tronföljdsproblem. Förvisso har Gustav Adolf en son, Gustav av Wasa, men denne förlorade sin rätt till tronen när Gustav IV Adolf avsattes. Den forne regenten går i exil och lämnar jordelivet 1837 i schweiziska kantonen Sank Gallen.
Hela den här perioden av mitten på 1700-talet och början av 1800-talet var minst sagt rörigt. Fiende blev bundsförvanter och vice versa. För Napoleons del var det inte så lysande, efter förbund med Ryssland försökte denne istället till invadera landet 1812. Redan då underskattades ryssens försvarsförmåga. Låter det bekant? Förlusten blev början på slutet för Napoleon som abdikerade 1814 från Frankrikes tron. Det blev en helpension på S:t Helena.
1810 står Sverige alltså utan tronföljare, förvisso steg Karl XIII in som regent efter att Gustav IV Adolf avsattes. Svensk adel (demokrati var inte infört än…) beslutar att man måste ha ny tronföljd och söker inte en tysk utan en fransos för ändamålet.
En kurir skickas till Frankrike för att ragga vissa identifierade kandidater men kuriren, unge Carl-Otto Mörner, var initiativrik och uppenbarligen orädd och riktar frågan till vem som vill bli kung av Sverige till andra kandidater än de från början tilltänkta.
Jean Bernadotte ligger bra till då han, som i släktskap med Napoleon (som ännu inte abdikerat) och lyckosam karriär i det militära, förmodligen insett att landet inte kan ha plats för båda. Bernadotte adopteras av Karl XIII och Sverige bryter blodslinjen i tronföljden. Jean får ett nytt namn, Karl XIV Johan.
I praktiken tar Karl-Johan (Jean) Bernadotte över regerandet av Sverige redan 1811-12 då Karl XIII blir alltmer oförmögen sköta uppgiften. Formellt kliver han dock upp på tronen 1818 och förblir där intill 1844 då sonen Oskar I tar över.
Någonstans antyds att Bernadotte ansågs lämplig därför att dennes krigsmeriter skulle kunna medföra att Sveriges förlust mot Ryssen på något sätt skulle kunna ge möjlighet till revansch.
Det var för övrigt en uttalad önskan av Karl XIII att så skulle ske. Det skulle dock visa sig att Bernadotte inte gör det som kanske förväntades, återta Finland och tvätta bort den förödmjukande förlusten mot Ryssen, utan gör något betydligt mer begåvat som skulle bli mer än 200 år av fred för Sverige genom alliansfrihet, som också visade sig vara motorn i landets ekonomiska och sociala utveckling.
Ja, Norge frågan sökte lösning också och fann den. Norge tvingas nu, 1814 in i union med Sverige av Karl IV Johan. Kanske insåg denne att det var bra att inte ha arga bröder vid sina gränser?
Ryssland släpper Finland självständigt 1917, i samband med röran kring Ryska Revolutionen där Tsaren Nikolaj II avsätts i en statskupp och senare (1918) avrättas denne med familj för att eliminera hela tronföljden. Vi vet att Storbritannien var bidragande till denna revolution och aktiva i Finska viken militärt mot ryska mål. Britterna hade dessutom huserat Marx och Lenin i England. Så frågan är vilka mål det var de sköt på?
Vi kan notera att Storbritanniens ärkefiende i 200 år var (är?) Ryssland. Paradoxalt får Sverige nu en hel-fransk tronföljare, relationen med Storbritannien blir som följd av detta ansträngd och måste officiellt upphöra men fortsätter tydligen informellt.
Värt notera att rikets regent under både första och andra världskriget var den 5:e regenten av huset Bernadotte, Gustav V (son till Oskar II). Den siste med någon form av politisk makt. Han var mycket aktiv i att tillförsäkra Sveriges neutralitet under båda krigen, vilket under 2:a världskriget gav sig i uttryck i form av hot om abdikation om den socialdemokratiska regeringen valde fel i frågan om tyska transiteringen för Tysklands angrepp mot Ryssland.
Ärendet komplicerades av vår relation och stöd till Finland (finska vinterkriget 1939-40) vars fiende i öst, Sovjetunionen, även tysken ville angripa. Även här sätter vi spår i relationen till Ryssland.
Det är värt att reflektera över denna konflikts ursprung och orsak och verkan därför att även den är en komponent i den ryska rädslan av att ha ovänner inpå sina gränser. Även efter att Ryssland blivit en kommunistisk stat.
Efter att Finland fått självständighet 1917 behöll det då gryende Sovjet Karelen. Det var etniskt finskt och Sovjet vägrade låta befolkningen rösta om tillhörighet. Sovjet bedrev dessutom förföljelse av befolkningen i Karelen varför läget var överhettat. Under mellankrigsperioden gjorde Finland ett val för neutralitet vilket Sovjet godtog och det blev en period av lugn.
Mot 30-talets slut hade Finland gjort valet, möjligen ett misstag, att samarbeta med Tyskland samtidigt som det tvistades med vapen om Karelens självständighet och anslutning till Finland. Det eskalerade till ett krig, 1939-40, i vilket Finland förlorade Karelen.
Förhållandet Finland-Sovjet var mer komplicerat än så, inte minst på grund av Molotov-Ribbentrop pakten (1939) mellan Sovjet och Tyskland och ligger utanför diskussionen här.
Vi vänder blicken söderut. Om Sverige har en fiktiv urmoder Svea så har Ukraina den verkliga urfadern Potemkin. Ryssen, Grigorij Alexandrovitj Potemkin steg snabbt i popularitet i Katarina II:as hov.
Potemkin visade sig vara driven av goda värderingar och år 1776 upphöjdes han till Furste i det tysk-romerska riket och fick styra Rysslands nyvunna södra provinser, den del som idag gränsar till svarta havet och till väsentlig del utgör dagens Ukraina.
Samma år, 1776 blev ju USA självständigt samtidigt som Potemkin fick den Kungliga Serafirmerorden av Gustav III. 1773 annekterande f.ö. Potemkin Krim. Ett Krim som Ryssland återtog 2014 från Ukraina när landet i den USA stödda statskuppen samma år klev ett steg mot väst.
Moral, etik och neutralitet
Det kanske inte är möjligt att var konditionslöst neutral, därför att vi måste, för vår långsiktiga överlevnad, ha moral som stöd för beslut. Vad vi dock kan välja, och har valt, är alliansfrihet. En sådan nation kan respekteras av alla sidor.
Det här beteendet är intressant sett ur dagens perspektiv med den nu aktuella Ukraina situationen. Vi ser gärna Ryssland som den ständige aggressorn vilket är märkligt då vi med facit i hand tydligt kan se att kartan för samhällsomstörtande verksamhet i nutid, med råge, skett av USA [1] alltsedan Henry Kissinger deklarerade doktrinen för att utkämpa ”war by proxy” på tidigt 50-tal. Innebörden av uttrycket ”gaslighting” passar väl in här då detta faktum inte verkar vara så väl förankrat hos den breda allmänheten.
”Det Svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd är offrat på den falska solidaritetens altare” – f.d justitieminister Torsten Nothin 1955
Konfliktdrivande streck
Efter båda världskrigen började segrarna dela upp världen mellan sig. Vi vet nu att dessa snabbt dragna linjer på en platt karta skar rakt genom kulturer och sammanhållna regioner och splittrade folk som annars hört ihop sedan urminnes tider.
Konsekvenserna lät inte vänta på sig utan spred sig som ringar på vattnet ända till nutid med onödiga konflikter, krig och elände. Samma beteende nyttjas i modern tid för att hålla regioner i ständiga konflikter.
Om Sverige ska fortsätta vara ett kungadöme och det är min åsikt att, av strax angivna skäl, det bör vara det, bör det återfå en viss typ av roll nämligen den som väktare av vårt kulturarv inkluderande Jean-Baptiste Bernadottes insats, men också kanske främst av de etisk grundade värderingar som tenderar att falla i skymundan i globalismens destruktion av humanism och vår nationella identitet.
Tyskar ser negativt på USA och endast 1,9% ser Ryssland som ett hot
Vad kan vi observera av händelserna?
- Ständigt återkommande är att alla underskattar Rysslands militära förmåga, deras taktik och motiv. Bekant?
- Vi kritiserar ryssen för att ha imperialistiska motiv utan att inse att Sverige nog varit värre.
- Ser vi ett nutida beteende som är format av vårt förflutna?
…eller är det gamla fördomar som någon dammat av som redskap för en diskret omstörtande verksamhet?
- Storbritannien har ett historiskt problem med Ryssland och de har angripit landet indirekt och subversivt. Nu riktas strålkastarljuset på NordStream sabotaget dit.
- Ukraina var på god väg redan tidigt i konflikten att få till ett fredsavtal med ryssarna i mötet i Turkiet, men Boris Johnsson förbjöd Zelensky att teckna det.
- Vem är ond och vem är god? För att förstå måste analys av motiv och orsakssamband ske helt objektivt. Det är få som är så fria från förutfattade meningar och agendor att de utgör en minoritet.
- Gustav IV Adolf vara möjligen inte en kompetent krigare men var klart begåvad och behärskade både latin och finska, denne uppvisade tydliga värderingar och empati. Under fred hade dessa egenskaper varit en styrka, under det Napoleonska kriget var det en svaghet.
- Likheter mellan Napoleon och Hitler är slående, både strategiskt och taktiskt. Liksom orsak till sin undergång. Men varför hyllar vi Karl XII:e?
- Sverige har historiskt haft en nära, informell relation med Storbritannien, inte minst under
Andra världskriget – smittar aversionen mot ryssen av sig?
- Historien tecknar tydligt att Ryssland inte accepterar en motstridig allians vid sina gränser. Rysslands åberopande i FN av artikel 51, före aktionen i Ukraina och efter båda Minskavtalen brutits av Ukraina, har historisk grund.
- Storbritannien hade betydande delaktighet att sätta in nya ledare vid ryska revolutionen. Var de med och skapade Sovjet eller missbedömde de egentliga planerna hos de kommunistiska ideologerna det supportat?
- Finns det en folksjäl i Sverige som fortfarande är kränkt av Ryssens framgång? Finns en önskan om revansch? Eller, är det ett redskap i social ingenjörskonst?
- Varför talar vi inte om Karl XII och om Napoleon med samma värderingar som Hitler?
- Ryssland uppmuntrades till krig mot Sverige av Napoleon. Idag kallar vi det ”war by proxy” och är en av USA beprövad strategi att slippa föra krig i hemlandet. Strategin etablerades i USA redan på 50-talet en av dess företrädare var Henry Kissinger.
- ”Folkets resning” som manifesteras i Franska Revolutionen, Ryska Revolutionen och om vi spolar fram till nutid, statskuppen Maidan i Ukraina, förefaller ha illa dolda aktörer. Sätter vi in USA i det här perspektivet av subversiv verksamhet alltsedan Koreakriget och introducerar Storbritannien i ekvationen, materialiserar sig ett beteendemönster. Svårt att glömma är Bush och Blairs fejkning av existens av kärnvapen för rättfärdigande av invasionen av Irak.
- Gustav IV Adolf överskattade Sveriges krigsförmåga (mot Ryssen bland annat) och fick föra krig på flera fronter samtidigt (bekant?).
- Ukrainas försvar, ex.vis Azov Bataljonen, har utbildats av bland annat Sverige sedan 2014 Med den begränsade framgången Ukraina har, vad säger det om svensk militärt kunnande? Varför ljuger svensk militär rapportering om det verkliga läget i Ukraina när den öppet ny-nazistiska Azov Bataljonen är utraderad?
- Napoleon passade på att ta makten i en kupp när landet var i kris, Hitler gjorde något mycket snarlikt med ett redan slaget Tyskland och lovade upprättelse och ett 3:e rike. Att sätta nationer i kris är numera en skolboksmanöver i omstörtande verksamhet som börjar med att göra befolkningen medgörlig med krisen som redskap (bekant?).
- Under Sovjet perioden så ges Ukraina självständighet som en egen enklav i den sovjetiska staten. När sen Sovjet föll, blev många av dessa stater fria att gå sin egen väg utan hänsyn till etnisk och kulturell tillhörighet. Samma misstag som väst gjorde när ex.vis Afrika ritades om med ”raka streck”
- Ryssland har, enligt svensk militär, ingen kapacitet att militärt kunna vinna en landstigningskampanj i Sverige. Därför är det uppblåsta hotet som används för att driva landet ur neutralitet och alliansfrihet, fiktivt.
- Sveriges upprepade dåliga militärstrategiska val – det enda rätta har varit neutralitet och alliansfrihet, försitter vårt unika läge att moderera båda sidor i konflikt.
- Väst (EU med USA/NATO) är på väg att upprepa Karl XII, Napoleons och Hitlers misstag och tro att de kan radera Ryssland utan att själva först inse vem som från början har övertaget.
- Att ryssen är obekväm med instabila grannar är något vi nu kan se gå igen historiskt. Vi kanske ska ta det på allvar?
Martin Armstrong: Ryssland vill återerövra sin forna storhet men Väst vill erövra Ryssland
De flesta krigförande nationer har lärt sig den svåra vägen att det inte funkar så bra att ta territorier med våld och därefter tro att det innebär att även folket villigt följer med, det är helt enkelt inte hållbart. Det borde leda till sökandet av förståelse för vad folket står i östra halvan (Donbas) av Ukraina.
Den här återblicken ger att även historien lär oss samma sak. Med denna kunskap blir den som söker fler svar tvingad att också undersöka vad som sker i Ukraina och vad farans riktning varit alltsedan den USA stödda statskuppen 2014.
En utmärkt inledning för en sökande av insikt är att börja med Minskavtalen. EU representerades i dessa avtal av OSCE. Här finns utmärkt dokumentation som kan ge en rättfärdig bild av utvecklingen, men det är inte den bilden media, EU och svenska myndigheter propagerar.
Text: Michael Reichel
Referenser
[1] Korea, Vietnam (inkl. Kambodja och Laos), Libanon, Dominikanska Republiken, Invasion av Grenada, Invasion av Panama, Gulf Kriget, Somalia, Bosnien, Kosovo (Serbien), Haiti, Afghanistan, Yemen, Iraq, Pakistan, Somalia, Libyen, Uganda, Syrien m.fl.
