Christian Pavón (
KULTUR. Linje lusta är en berättelse som gjorts i många tappningar. Den mest kända tolkning av denna legendariska Tennesse Williams-pjäs är antagligen filmen med Vivian Leigh och Marlon Brando från 1951 som Elia Kazan regisserade. Men hur är då den svenska tolkningen?
Med den ensemble som listas tycks detta bli en mycket bra föreställning, Livia Millhagen, Rebecca Hemse och Danilo Bejarano detta verkar vara lovande, men hur var pjäsen?
Scenografin är väldigt intressant. Man använder en ny experimentell modell för att göra scenen mer levande. Man gör det genom att använda en kamera som följer skådespelarna genom olika små hus som står utplacerade på scenen och som symboliserar olika rum i paret Stella och Stanleys lägenhet.
På detta sätt ska åskådarna kunna leva sig in i pjäsen så att det känns mer realistiskt. Detta är ett mycket bra grepp, i alla fall för pjäser som ska utspela sig mer i nutid som Linje Lusta faktiskt gör.
Skådespeleriet är väldigt bra från Rebecca Hemse och Livia Millhagens sida. Även Shanti Rooney gör bra ifrån sig, vilket i och för sig är normalt för en så excellent skådis som honom. Däremot undrar jag lite över Danilo Bejarano´s insats här.
Jag vet inte om det är pga regissören Stefan Larsson som regisserat denna version av pjäsen, eller om det är Danilo. Hursomhelst så blir karaktären Stanley här väldigt överdriven burdus och inte alls som i originaluppsättningen av pjäsen eller filmen. Stanley ska förvisso vara burdus på ett subtilt sätt men inte som en blandning mellan en valfri fotbollshuligan och Chang Frick.
Det är här pjäsen missar och jag tror inte det är på grund av Danilos skådespelare utan att regissören valt en mer dräggig framtoning för Stanley. I filmen med Brando och Leigh så får man ibland sympati för Stanley och man retar sig på Blance då hon framställs som väldigt snobbig och nedlåtande emot Stanley som man ändå får lite sympati för trots att han ej är rakt igenom trevlig även där, för att uttrycka sig milt..
I denna uppsättning är dock Stanley nästan enbart ett drägg och man har även lagt till en scen där han misshandlar Stella och det gör att vi enbart får ännu mer agg emot honom och sympati för Blanche. Originalmanuset saknade denna del vilket gör denna uppsättning mer tendentiös och man kan nästan ana en feministisk underton i denna uppsättning.
Det som gjorde originalet så bra var den naturliga konflikten mellan Blanche och Stanley där du ömsom höll på henne, ömsom honom. Detta saknar denna version. Dock rekommenderar jag den ändå då det är en bra uppsättning i stora drag och med väldigt bra skådespelare för det mesta.
Text: Christian Pavón