Denis Rogatyuk om ett Afrika i uppror: Finns en andra antikolonial befrielse vid horisonten?

Afrika, mänsklighetens vagga och världens rikaste kontinent när det gäller naturresurser. Ändå, enligt kapten Ibrahim Traoré, president i Burkina Faso, kan inte den yngre generationen förstå varför Afrika, trots sin rikedom, fortsätter att vara den fattigaste regionen i världen.

Text: Denis Rogatyuk (@DenisRogatyuk), rysk-australisk journalist och författare baserad i Latinamerika, internationell chef för medieplattformen El Ciudadano, en av Chiles största oberoende mediekällor. Artikeln har tidigare publicerats i RT. Översättning: NewsVoice.

På den afrikanska kontinenten har vi sett uppror och beväpnade rebelledare kämpa för att återta sin suveränitet från de europeiska imperierna, särskilt Frankrike. Länder som Guinea, Burkina Faso, Mali och Niger utgör en gemenskap av tidigare franska kolonier i Västafrika.

Dessa länder har länge varit en viktig källa till naturresurser för Frankrike och andra europeiska makter.

• Niger levererar 15% av det uran som behövs för franska kärnkraftsreaktorer.
• Burkina Faso är en viktig exportör av guld, medan Guinea är en avgörande in- och utgångspunkt för handel mellan Frankrike och dess tidigare kolonier.
• Mali är också en stor exportör av guld och har varit en stridsplats där regeringen har kämpat mot olika väpnade islamistgrupper.

Under 2021 började kartan över Västafrika förändras radikalt. Som dominobrickor föll pro-franska regimer genom militära uppror, först med Mali i maj 2021 och kuppen ledd av Assimi Goita, som omedelbart krävde att den franska militären lämnade landet. Centralafrikanska republiken utvisade också franska trupper i juni 2021. Detta följdes av militärt övertagande i Guinea av Mamady Doumbouya, en före detta fransk legionär, i september 2021.

• Relaterat (NewsVoice): Ryssland och Wagner Group redo att försvara Nigers nya ledning mot Frankrike, ECOWAS och USA
• Relaterat (NewsVoice): President Ibrahim Traoré ska återta Burkina Faso från Frankrikes våld med stöd av Ryssland

Ett år senare blev Ibrahim Traoré världens yngsta president [född 1988] efter att ha tagit makten i Burkina Faso och han utvisade den franska militären i januari 2023. Slutligen, den militära upprorsledningen i Niger den 26 juli, ledd av Abdourahamane Tchiani, som nu tillträder presidentskapet, utvisade också franska styrkor och förbjöd export av uran till Frankrike.

Fallet med Burkina Faso och Traoré är särskilt intressant. Under sin nyliga resa till St. Petersburg för Ryssland-Afrika-toppmötet [Russia Africa Summit 2023] höll Traoré ett tal där han kallade Ryssland en del av den afrikanska familjen. Han fördömde plundringen av kontinenten av europeiska makter och avslutade med sloganen ”Hemland eller död! Vi ska vinna!” – i ekot av orden från Ernesto Che Guevara, Kubas nationalslogan.

Många har jämfört Traoré med Thomas Sankara, den revolutionära ledaren för Burkina Faso från 1983 till 1987, som också kallades ”Afrikas Che Guevara”. Sankara utvisade också franska styrkor, nationaliserade landets resurser och införde socialistiska politik för omfördelning, innan han mördades i en pro-fransk kupp.

Så, vad är Frankrike och dess partner förmodligen kommer att göra nu?

USA och Storbritannien har redan skurit allt bistånd till Niger och dess allierade som svar på deras förbud mot export av uran till Frankrike. Den 30 juli utfärdade Västafrikanska ekonomiska gemenskapen (ECOWAS), en federation som inkluderar många av Frankrikes tidigare kolonier, ett ultimatum till Niger.

Tchiani hade en vecka på sig att avgå, annars skulle en militär intervention inledas med stöd av Frankrike. Nigeria, en viktig fransk allierad i regionen och ledare för ECOWAS, valdes som startplats för en möjlig militär intervention.

Nigerias senat avslog dock den mycket impopulära presidentens, Bola Tinabus, krav på att auktorisera militäraktion mot grannlandet [Niger]. Ultimatumet har sedan gått ut och Niger stängde sitt luftrum för alla kommersiella flygplan.

Presidenterna i Burkina Faso och Mali har svarat att en eventuell militär intervention i Niger skulle utgöra en krigsförklaring mot dem, men de afrikanska staterna har också en ess i rockärmen – deras långvariga vänskap med Ryssland.

Delegationer från 49 afrikanska länder deltog nyligen i Afrika-Ryssland-toppmötet i St. Petersburg. Den ryska presidenten Vladimir Putin deklarerade sitt stöd för Afrikas kamp mot nykolonialism och meddelade att Moskva hade skrivit av totalt 23 miljarder dollar i afrikansk skuld och bekräftade att över 50.000 ton spannmål ska levereras gratis till kontinenten.

Vänskapen mellan folken i Afrika och Ryssland sträcker sig tillbaka till 1700-talet. Historien om Abram Gannibal, den afrikanska generalen i den ryska armén och den store farfadern till den legendariska poeten Alexander Pushkin, är en av de mest fascinerande delarna av legenden om rysk-afrikanska relationer.

Han, som barnslav från Konstantinopel, blev fri från träldom och utbildades vid tsarens palats. Han skulle inte bara stiga till en högt rankad officer i den ryska armén, utan också vara mentor åt den unge Alexander Suvorov, den berömde generalen som besegrade Osmanska riket i två krig, bland andra bedrifter.

I skymningen av kapplöpningen om Afrika stod endast en nation självständig bland havet av koloniala erövringar – Etiopien. Det italienska invasionsförsöket slutade i en katastrofal misslyckande för kolonisatören, där Ryssland erbjöd avgörande hjälp till den etiopiska nationen som kämpade för sin suveränitet och oberoende.

Sovjetunionen blev ”de förtrycktas vapenlager” för många unga afrikanska nationer som sökte självständighet från sina koloniala herrar, eftersom vapen och ammunition som tillverkats i Sovjetunionen levererades till de många revolutionära och anti-koloniala styrkorna i regionen, såsom MPLA i Angola, ANC i Sydafrika, PAIGC och dess ledare Amilcar Cabral i Guinea-Bissau och många andra.

Minnet av denna solidaritet är fortfarande färskt i många afrikanska sinnen, unga och gamla.

Stödet och beundran för Ryssland ekar över hela den afrikanska kontinenten, bortom de tidigare kolonierna tillhörande Frankrike.

Under en massdemonstration med Ekonomiska Frihetskämparna i Sydafrika fördömde gruppens ledare, Julius Malema, Frankrikes handlingar på kontinenten och proklamerade:

”Vi är Putin, och Putin är vi! Vi kommer aldrig stödja imperialism mot president Putin!”

En sann känsla av förändring tycks svepa över Afrika, bort från de gamla europeiska kolonisatörerna och mot en ny multipolär värld.

Text: Denis Rogatyuk, @DenisRogatyuk