“Till dess att den globala maktbalansen har återställts på rätt sätt får drömmarna om en världsfred vänta”, skriver Andrey Sushentsov, programchef för Valdai Club.
Av Andrey Sushentsov, programchef för Valdai Club, en Moskvabaserad tankesmedja och diskussionsforum som grundades 2004. Denna artikel: “En värld på jakt efter en ny maktbalans” publicerades först på RU.valdaiclub.com. Översättning: NewsVoice
Den militära kris som rasar i Östeuropa har skingrat illusionen om att de stora arméernas tid är ett minne blott. Det militära tänkandet bland de ledande makterna börjar röra sig bort från 2000-talets grundsats att målet med krig är att blända och bedöva fienden för att sänka dess tekniska nivå och hindra fienden från att föra 2000-talets krigföring, genom att slå ut dess förmåga till hög precision, rörlighet och djupare kapacitet.
Om vi ser till dessa trender, kan vi då säga att krigföringen under 2000-talet kommer att vara mycket rörlig, mycket teknisk och utkämpas med små numerärer, eller alternativt, ser vi en återgång till den historiska normen med stora arméer?
Risken för stormaktskrig ökar. Små och rörliga styrkor har inga betydande fördelar jämfört med stora styrkor som bygger på en mobilisering av befolkningen. Det verkar faktiskt som om en större militär konflikt mellan jämförbara makter kommer att ha exakt samma kännetecken som de har haft tidigare i historien.
Relaterat: NewsVoice Republishes RT:s Article about Putin’s Valdai Speech
Under de senaste årtiondena har man ägnat stor uppmärksamhet åt konflikternas virtuella dimension och att vinna i informationsmiljön. Detta är fortfarande en viktig dimension av militär konfrontation, men den är inte avgörande. Psykologisk konfrontation förekom i det antika Grekland och det antika Kina, so att störa fiendens planer, desorganisera samhället och så tvivel. Allt detta är fortfarande ett av krigets huvudmål.
Sammanfattningsvis har vi en bild där en avgörande strategisk seger genom en väpnad konflikt innebär att man använder samma mängd materiella resurser som alltid har krävts för en sådan framgång tidigare i historien.
De ledande tyska generalerna insåg redan i början av Barbarossa-fälttåget under andra världskriget att det var ett strategiskt nederlag eftersom krigets huvudmål inte uppnåddes omedelbart. Det moderna samhället, som påverkas av konsumism, kämpar för att mobilisera och detta är ett problem för de flesta regeringar.
Mobilisering i dagens politiska och internationella miljö är en stor utmaning för alla stater, och det är en öppen fråga hur man skulle reagera på detta i de länder som mest aktivt stöder Ukraina såsom: USA, Storbritannien, Litauen och Polen. Vi kan se svårigheterna med att samla värnpliktiga i Ukraina, vars samhälle nu utsätts för en omfattande propagandakampanj.
Den mest motståndskraftiga staten är förmodligen den som har råd att mobilisera samtidigt som den upprätthåller en inre stabilitet och förutsättningar för ekonomisk tillväxt.
Globaliseringen har dock inte försvunnit och världen är fortfarande uppkopplad via “gateways” och även motståndare är sammankopplade.
Omöjligheten att uppnå en strategisk seger över fienden med militära medel, världens sammankopplade natur och den väpnade konfliktens permanens som ett av instrumenten i den stora strategin leder oss in i en era av evig indirekt krigföring [perpetual indirect warfare]. Med andra ord, inte en eskatologisk, manikeisk konfrontation mellan svart och vitt, som under andra världskriget, utan vi har ett system med en ständig ombalansering av aktörerna.
I det här fallet kan en seger endast uppnås genom att undergräva den interna vitaliteten hos vissa av motståndarna när de själva inser att målen inte har uppnåtts med militära medel.
Förutsättningarna för en normalisering mellan Saudiarabien och Iran skapades när Saudiarabien accepterade att man militärt inte kunde besegra houthierna i Jemen med de resurser man hade till sitt förfogande.
Det är värt att komma ihåg att balansen i USA:s relationer med Kina och Ryssland också bygger på omöjligheten att kunna uppnå en avgörande seger i en situation av militär konflikt.
Kan vi säga att krig kommer att vara normen under 2000-talet? Kanske kommer prototypen för en större konfrontation mellan Ryssland och västvärlden så småningom att bli den indo-pakistanska relationen med ömsesidig avskräckning och evig fientlighet.
Detta betyder dock inte att en snabb utveckling mot en katastrofal kärnvapenuppgörelse är sannolik. Världen har snarare gått in i en period av ständig ombalansering av makten, utan några större språng. Krig är återigen en konstant företeelse, men en mycket snäv krets av länder kommer att vara kapabla att genomföra en verkligt stor konflikt.
Av Andrey Sushentsov, programchef för Valdai Club