Ukrainas Operation Spiderweb har passerat tröskeln när det gäller att utlösa ett ryskt kärnvapensvar. Hur Ryssland och USA reagerar kan avgöra världens öde.
Text: Scott Ritter (ScottRitter.com), fd marinkårsofficer, expert på geopolitik, nedrustning och relationerna mellan USA och Ryssland | Översättning: NewsVoice | Källa: Playing with Fire, 1 juni
År 2012 förklarade Rysslands president Vladimir Putin att ”kärnvapen förblir den viktigaste garantin för Rysslands suveränitet och territoriella integritet och spelar en nyckelroll för att upprätthålla den regionala balansen och stabiliteten”.
Under de mellanliggande åren har västerländska analytiker och observatörer anklagat Ryssland och dess ledning för att på ett oansvarigt sätt använda hotet om kärnvapen som ett sätt att ”vifta med sablarna” – en strategisk bluff för att dölja operativa och taktiska brister i den ryska militärens kapacitet.
År 2020 publicerade Ryssland för första gången en icke-hemlig version av sin kärnvapendoktrin. I dokumentet: ”Grundläggande principer för Ryska federationens statspolitik om kärnvapenavskräckning”, anges att Ryssland: ”förbehåller sig rätten att använda kärnvapen” när Moskva agerar ”som ett svar på användning av kärnvapen och andra typer av massförstörelsevapen mot sig Ryssland och/eller sina allierade, samt i händelse av aggression mot Ryska federationen med användning av konventionella vapen när statens själva existens är hotad”.
I dokumentet anges också att Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen i händelse av en ”attack från [en] fiende mot kritiska statliga eller militära anläggningar i Ryska federationen, vars störning skulle undergräva kärnvapenstyrkornas motåtgärder”.
År 2024 beordrade Vladimir Putin att Rysslands kärnvapendoktrin skulle uppdateras för att ta hänsyn till de komplicerade geopolitiska realiteter som hade uppstått till följd av den pågående militära specialoperationen (SMO) i Ukraina, där konflikten hade förvandlats till ett ställföreträdande krig mellan det kollektiva väst (NATO och USA) och Ryssland.
Den nya doktrinen förklarade att kärnvapen skulle vara tillåtna att användas i händelse av en ”aggression mot Ryska federationen och (eller) dess allierade av icke-kärnvapenstater med deltagande eller stöd av en kärnvapenstater, vilket betraktas som en gemensam attack”.
Rysslands kärnvapenarsenal kan också användas i händelse av ”åtgärder från en motståndare som påverkar delar av Ryska federationens kritiskt viktiga statliga eller militära infrastruktur, vars funktionsförlust skulle störa kärnvapenstyrkornas motåtgärder”.
Hotet behöver inte komma i form av kärnvapen. Den nya doktrinen från 2024 slår nämligen fast att Ryssland kan svara med kärnvapen på alla angrepp mot Ryssland som innefattar ”användning av konventionella vapen som utgör ett allvarligt hot mot landets suveränitet och (eller) territoriella integritet”.
Operation Spiderweb, den storskaliga attacken mot kritisk rysk militär infrastruktur som är direkt kopplad till Rysslands strategiska kärnvapenavskräckning med hjälp av obemannade drönare, har bevisligen överskridit Rysslands gränser när det gäller att utlösa en kärnvapenrespons och/eller förebyggande kärnvapenattack för att förhindra uppföljande attacker. Den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, under personlig ledning av sin chef Vasyl Malyuk, har tagit på sig ansvaret för attacken.
Operation Spiderweb är en hemlig direktattack mot kritisk rysk militär infrastruktur och kapacitet som är direkt kopplad till Rysslands strategiska kärnvapenavskräckningsförmåga. Minst tre flygfält attackerades med FPV-drönare som opererade från civila Kamaz-lastbilar som ombyggts till drönarplattformar.
Flygfältet Dyagilevo i Ryazan, flygfältet Belaya i Irkutsk och flygfältet Olenya i Murmansk, där strategiska bombplan av typen Tu-95 och Tu-22 samt tidiga varningsflygplan av typen A-50 är stationerade, träffades, vilket resulterade i att ett stort antal flygplan förstördes och/eller skadades svårt.
Detta skulle motsvara att en fientlig aktör genomför drönarattacker mot amerikanska flygvapnets B-52H-bombplan stationerade på Minot Air Force Base i North Dakota och Barksdale Air Force Base i Louisiana, samt B-2-bombplan stationerade på Whiteman Air Force Base i Missouri.
Tidpunkten för Operation Spiderweb är tydligt vald för att störa fredssamtalen som är planerade att äga rum i Istanbul den 2 juni.
Först och främst måste man förstå att det är omöjligt för Ukraina att på allvar förbereda sig för substantiella fredssamtal samtidigt som man planerar och genomför en operation som Operation Spiderweb. Även om SBU kan ha utfört denna attack, kunde den inte ha ägt rum utan kännedom och samtycke från Ukrainas president eller försvarsminister.
Dessutom kunde denna attack inte ha ägt rum utan samtycke från Ukrainas europeiska partner, i synnerhet Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla var inblandade i direkta konsultationer med Ukrainas president Volodymyr Zelensky under dagarna och veckorna före genomförandet av Operation Spiderweb.
Ukrainarna har uppmuntrats av Europa att framstå som aktiva stödjare av fredsprocessen i Istanbul, med tanke på att om förhandlingarna misslyckas skulle skulden läggas på Ryssland, inte Ukraina, vilket skulle göra det lättare för Europa att fortsätta ge militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina.
Även amerikanska aktörer tycks spela en viktig roll – senatorerna Lyndsay Graham, republikan från South Carolina, och Richard Blumenthal, demokrat från Connecticut, gjorde ett gemensamt besök i Ukraina förra veckan, där de samordnade sig nära med den ukrainska regeringen om ett nytt paket med ekonomiska sanktioner kopplade till Rysslands vilja att acceptera fredsvillkor som bygger på en 30-dagars vapenvila, ett av Ukrainas centrala krav.
Operation Spiderweb verkar vara ett samordnat försök att driva bort Ryssland från Istanbul-samtalen, antingen genom att provocera fram en rysk vedergällning som skulle ge Ukraina en förevändning att stanna hemma (och en ursäkt för Graham och Blumenthal att gå vidare med sin sanktionslagstiftning), eller genom att provocera Ryssland att dra sig ur samtalen medan landet överväger sina alternativ för det fortsatta förfarandet, en handling som likaså skulle utlösa Graham-Blumenthals sanktionsåtgärder.
Det är okänt i vilken utsträckning president Trump, som har verkat för framgångsrika fredssamtal mellan Ryssland och Ukraina, kände till de ukrainska åtgärderna, inklusive om han godkände åtgärderna i förväg (Trump verkade vara ovetande om att Ukraina hade riktat in sig på den ryska presidenten Putin med drönare under en nyligen genomförd resa till Kursk).
Hur Ryssland kommer att reagera på Ukrainas senaste åtgärder är ännu okänt. Drönarattackerna mot ryska militärbaser följde på minst två ukrainska attacker mot ryska järnvägslinjer som orsakade betydande skador på lok och passagerarvagnar och dödade och skadade ett stort antal civila.
Men så mycket är klart: Ukraina kunde inte ha genomfört Operation Spiderweb utan politiskt godkännande och operativt stöd från sina västliga allierade. De amerikanska och brittiska underrättelsetjänsterna har båda tränat ukrainska specialstyrkor i gerillakrigföring och okonventionella krigsaktioner, och man tror att tidigare ukrainska attacker mot kritisk rysk infrastruktur (Krimbron och Engels flygbas) genomfördes med hjälp av amerikansk och brittisk underrättelsetjänst i planerings- och genomförandefaserna.
Både attackerna mot Krimbron och Engels flygbas ses som utlösande faktorer för Rysslands ändringar av sin kärnvapenpolitik 2024.
Ryssland har tidigare svarat på provokationer från Ukraina och dess västliga allierade med en blandning av tålamod och beslutsamhet. Många har tolkat denna hållning som ett tecken på svaghet, något som kan ha påverkat Ukrainas och dess västliga stödjares beslut att genomföra en sådan provokativ operation inför viktiga fredsförhandlingar.
I vilken utsträckning Ryssland kan fortsätta att visa samma återhållsamhet som tidigare prövas av själva attackens karaktär – en massiv användning av konventionella vapen som träffade Rysslands strategiska kärnvapenavskräckningsstyrka och orsakade skador.
Det är inte svårt att föreställa sig att denna taktik kommer att användas i framtiden som ett sätt att slå ut ryska strategiska kärnvapen (flygplan och missiler) och ledarskap (attacken mot Putin i Kursk understryker detta hot).
Om Ukraina kan placera Kamaz-lastbilar nära ryska strategiska flygbaser, skulle det kunna göra detsamma mot ryska baser som hyser Rysslands mobila missilstyrkor.
Att Ukraina skulle genomföra en sådan attack visar också i vilken utsträckning västliga underrättelsetjänster testar vattnet inför en eventuell framtida konflikt med Ryssland – en konflikt som NATO och EU-medlemmarna säger att de aktivt förbereder sig för.
Vi har nått ett existentiellt vägskäl i SMO. För Ryssland har de röda linjer som man ansåg nödvändiga att dra upp när det gäller möjlig användning av kärnvapen öppet överträtts, inte bara av Ukraina utan också av dess västliga allierade.
President Trump, som har hävdat att han stöder en fredsprocess mellan Ryssland och Ukraina, måste nu besluta var USA står med tanke på dessa utvecklingar.
Hans utrikesminister, Marco Rubio, har erkänt att USA under Joe Bidens tidigare administration var inblandat i ett ställföreträdande krig med Ryssland. Trumps särskilda sändebud till Ukraina, Keith Kellogg, erkände nyligen samma sak om NATO.
Kort sagt, genom att fortsätta stödja Ukraina har både USA och Nato blivit aktiva deltagare i en konflikt som nu har passerat tröskeln för användning av kärnvapen.
Förenta staterna och världen står på randen till en kärnvapenarmageddon som vi själva har skapat.
Antingen tar vi avstånd från den politik som har fört oss hit, eller så accepterar vi konsekvenserna av våra handlingar och får betala priset.
Vi kan inte leva i en värld där vår framtid styrs av en rysk ledares tålamod och återhållsamhet inför provokationer som vi själva är ansvariga för.
Det är Ukraina, inte Ryssland, som utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten. Det är NATO, inte Ryssland, som bär ansvaret för att ha uppmuntrat Ukraina att agera på ett så vårdslöst sätt.
Det samma gäller USA. De motsägelsefulla uttalanden som amerikanska beslutsfattare har gjort om Ryssland ger politiskt skydd åt Ukraina och dess NATO-stödjare att planera och genomföra operationer som Operation Spiderweb.
Senatorerna Graham och Blumenthal bör anklagas för uppvigling om deras ingripande i Ukraina gjordes för att medvetet sabotera en fredsprocess som president Trump har sagt är central för hans vision av USA:s nationella säkerhet framöver.
Men det är Trump själv som måste avgöra världens öde. Under de närmaste timmarna kommer vi utan tvekan att få höra från den ryska presidenten hur Ryssland kommer att svara på denna existentiella provokation.
Trump måste också svara.
Genom att be Graham och Blumenthal och deras anhängare att avstå från sanktioner mot Ryssland.
Genom att beordra NATO och EU att upphöra med sitt militära och finansiella stöd till Ukraina.
Och genom att ta ställning i SMO. Välj Ukraina och utlösa ett kärnvapenkrig. Välj Ryssland och rädda världen.
Scott Ritter är en fd marinkårsofficer med omfattande erfarenhet av vapenkontroll och nedrustning, samt expert på relationerna mellan USA och Ryssland. Hans arbete finns på ScottRitter.com. Han är författare till flera böcker, däribland den senaste, Highway to Hell: The Armageddon Chronicles, 2014-2025, utgiven av Clarity Press.