NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
När man talar om geopolitik hamnar ofta blickarna på Ukraina, Mellanöstern eller spänningarna mellan USA och Kina, men samtidigt pågår en annan maktkamp, betydligt närmare Washingtons egen bakgård.
Text: JE Lindblom
Latinamerika har under de senaste åren blivit en allt viktigare arena i den globala maktförskjutningen. Kinas investeringar har ökat, BRICS har vuxit i betydelse och flera länder i regionen har försökt föra en mer självständig utrikespolitik. Nu tyder mycket på att USA vill vrida utvecklingen i en annan riktning.
Ett uppmärksammat exempel kom nyligen när USA utrikesminister Marco Rubio inför senatens utrikesutskott beskrev Latinamerika som en region fylld av USA-vänliga regeringar och ledare. Samtidigt betonade han att Washington måste omsätta detta i konkret handling efter två decennier då Kina och andra globala aktörer enligt honom har stärkt sitt inflytande i västra hemisfären.
Uttalandet väckte reaktioner runt om i regionen. Medan Kuba och Nicaragua fördömde uttalandet kritiserade Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva det som en fientlig hållning mot både Brasilien och Latinamerika som helhet.
För mig är det intressanta inte bara själva uttalandet, utan vad det säger om hur Washington ser på regionen.
Monroe-doktrinen i ny tappning
År 1823 formulerades den så kallade Monroe-doktrinen, som slog fast att externa makter inte skulle lägga sig i den amerikanska kontinentens angelägenheter. Med tiden kom doktrinen att utvecklas till något betydligt bredare: föreställningen att Latinamerika i praktiken utgör USA naturliga inflytelsesfär.
Många latinamerikaner trodde att den tiden var förbi. Men när man ser dagens utveckling är det svårt att inte dra paralleller.
Under de senaste månaderna har Washington ökat trycket mot flera regeringar i regionen. Brasilien har mötts av nya tullar på vissa exportvaror. Mexikos regering har öppet anklagat amerikanska företrädare för inblandning i landets interna angelägenheter. Sanktionerna mot Kuba och Venezuela fortsätter samtidigt som Colombia utsätts för påtryckningar i frågor som rör relationerna med Kina.
Varje enskilt fall har naturligtvis sina egna omständigheter. Men tillsammans bildar de ett mönster.
Kampen om inflytandet
Bakom mycket av detta ligger den förändrade globala maktbalansen. Under lång tid kunde USA ta sitt inflytande i Latinamerika för givet. I dag ser situationen annorlunda ut. Kina är en av de viktigaste handelspartnerna för flera av regionens största ekonomier. Brasiliens samarbete med Kina har fördjupats. Samtidigt har BRICS utvecklats från ett löst samarbetsforum till en allt mer betydelsefull plattform för länder som vill minska sitt beroende av västvärlden. Ur Washingtons perspektiv innebär detta ett problem.
När länder bygger nya ekonomiska relationer, handlar i andra valutor eller söker alternativa finansieringsvägar minskar USA möjligheter att påverka utvecklingen. Det gäller särskilt i en region som amerikanska beslutsfattare historiskt har betraktat som strategiskt avgörande.
Därför handlar dagens konflikt om mer än handel, tullar eller diplomatiska uttalanden. Den handlar om vem som ska sätta spelreglerna i den framväxande multipolära världen.
Morot och piska
Det är inte heller första gången som USA kombinerar ekonomiska incitament med politiska påtryckningar.
De länder som följer Washingtons linje erbjuds ofta närmare samarbete, investeringar och handelsavtal. För regeringar som väljer en annan väg väntar istället kritik, sanktioner eller olika former av ekonomisk press.
Förespråkare beskriver detta som försvar av demokrati, säkerhet och stabilitet. Kritiker menar att det handlar om att bevara amerikansk dominans i regionen.
Oavsett vilket perspektiv man intar är det svårt att bortse från att Latinamerika återigen har blivit en central frontlinje i den globala maktkampen.
BRICS och Latinamerikas vägval
För BRICS är utvecklingen särskilt intressant. Brasilien är en av organisationens grundare och spelar en nyckelroll i gruppens ambitioner att skapa större ekonomisk och politisk självständighet för länder i det globala syd. Samtidigt växer intresset för BRICS i flera latinamerikanska länder som söker alternativ till de traditionella maktstrukturer som dominerat sedan kalla krigets dagar.
Det är därför konflikten mellan Washington och flera regeringar i regionen inte bara handlar om nationell politik. Den handlar också om framtidens internationella ordning.
Ska Latinamerika fortsätta att betraktas som en amerikansk intressesfär? Eller ska länderna själva kunna välja sina ekonomiska partners, sina handelsrelationer och sin geopolitiska kurs utan yttre påtryckningar?
En region som inte längre vill vara någons bakgård
Det som kanske är mest slående är att den politiska polariseringen fortsätter även i länder med regeringar som står nära USA.
Det tyder på att frågan inte längre handlar om höger eller vänster. Allt fler människor diskuterar istället nationell suveränitet, ekonomiskt oberoende och möjligheten att föra en egen utrikespolitik. För mig är det kanske den viktigaste slutsatsen.
Latinamerika år 2026 är inte samma region som under det kalla kriget. Länderna är mer sammanlänkade med resten av världen, har fler ekonomiska alternativ och större handlingsutrymme än tidigare.
Text: JE Lindblom, Jan-Erik är insatt i BRICS, BRI och den multipolär världen. Han driver BRICS svenska Nyhetsbladet, Belarus Direkt och Ryska Posten på Substack
