Ett förstatligande av sjukvården enligt norsk modell kan få förödande konsekvenser i Sverige

Kristdemokraterna driver sedan lång tid tillbaka frågan om ett statligt huvudmannaansvar för sjukvården enligt norsk modell. Data från OECD visar dock att förslaget att förstaliga sjukvården enligt norsk modell bygger på oseriösa spekulationer, inte fakta. Data från OECD visar  att ett förstatligande av sjukvården enligt norsk modell skulle ge förödande konsekvenser i Sverige.

Läs fler av Hedi Bel Habibs analyser som förändrar Sverige

Norska staten styr men ojämlikheten består

Den norska statliga modellen för sjukvården hade ett syfte att göra sjukvården mer socioekonomiskt jämlik. Data från OECD visar dock att  i Norge idag hyser åtta av tio personer (81 %) med högre inkomst som lever med kroniska sjukdomar förtroende för hälso- och sjukvården, jämfört med bara 67 % av dem med lägre inkomst. Denna klyfta ligger över OECD-genomsnittet.

Samma typ av förtroendeklyfta finns också mellan medborgare beroende på utbildningsnivå. Gapet mellan hög- och lågutbildade när det gäller förtroende för sjukvården ligger på 12 procent i Norge, vilket är högre än OECD-genomsnittet som ligger på 8 procent. På så sätt uppvisar Norge samma nivå av förtroendeklyfta baserat på utbildningsnivå som Australien, Belgien, Tjeckien och och Portugal.

Sjukvården har blivit dyrare än i Sverige, men kvalitén har inte blivit bättre

Målet med förstatligandet av sjukvården var att få bättre kostnadskontroll och att centralisera resurser för att höja kvaliteten på specialistsjukvården. För att undvika jämförelser baserade på ögonblicksbilder är långtidsserier  avgörande för meningsfull dataanalys som skiljer på tillfälliga tillstånd och långsiktiga förändringar.

Tittar vi på en period på 20 år kan vi konstatera att sjukvården i Norge har blivit dyrare när det gäller kostnad per capita.

Tittar vi på hur kvalitén i specialistvården har utvecklats över tiden, kan vi konstatera att Norge inte uppvisar  en vårdkvalitet som är i paritet med kostnaden per capita inom sjukvården. Ett mått som kan användas är relativ 10-årsöverlevnad (även kallad nettoöverlevnad) inom cancervården.

Denna indikator visar hur stor andel av patienterna som lever 10 år efter sin diagnos, i frånvaro av andra dödsorsaker. Den relativa 10-årsöverlevnaden för bröstcancer i Sverige har utvecklats bättre jämfört med Norge såväl före som under perioden för centralisering av specialistvården.

Generellt beräknas cirka 90 % av de kvinnor som i Sverige diagnostiseras leva tio år eller mer efter sin diagnos, vilket är högst i Norden.

Centralisering av sjukvården i Norge har inte lett till kortare väntetider

En svårighet med internationella jämförelser är att väntetider i Norge och Sverige har olika startpunkter i vårdprocessen. Sveriges väntetider är beräknade från den dag beslutet att operera tas.

Norge börjar mäta väntetiden från den dag remissen kommer in till specialistsjukvården, före första läkarbesöket, före prover och undersökningar och eventuella ytterligare läkarbesök före det slutliga beslutet att operera.

Norges kötider räknas från och med det datum då en läkare remitterar en patient för specialistbedömning för behandlingen, medan de i andra länder börjar först när en specialist har bedömt patienten och beslutat att lägga till dem på väntelistan för behandlingen.

OECD-statistik behöver därför tolkas med försiktighet mot bakgrund av denna skillnad.

Utifrån de data som redovisas till OECD kan man konstatera att centraliseringen av sjukvården inte har lett till de kortare väntetider som reformen syftade till att uppnå. I Sverige är kataraktoperation, eller gråstarrsoperation, den vanligaste operationen som utförs. År 2023 utfördes nästan 170 000 sådana operationer i landet.

När vi jämför Sverige med Norge blir det svårt att se effekten av den norska reformen på väntetiderna. Norge har betydligt längre väntetider för kataraktoperationer än Sverige. Även om man skulle justera tiderna för skillnaden i starttiden vid beräkningen av väntetiden i vårdprocessen skulle detta inte ändra bilden väsentligt.

OECD har också sammanställt hur stor procent av patienterna i respektive land som har fått vänta i mer än tre månader från att de har blivit bedömda av en specialist tills att de har fått behandling. Här uppvisar Norge den högsta andelen patienter som fick vänta mer än tre månader på kataraktoperation.

Väntetider för höftledsoperation uppvisar samma problembild i Norge och det är bara Chile som har högre andel patienter med väntetider som överskrider tre månader. Hela 87 procent av patienterna i Chile fick vänta på höftoperation jämfört med 85 procent för Norge år 2024

Ökad decentralisering av vården är nyckeln till att motverka klyftan mellan stad och land

Ur policysynpunkt är Japan intressant när det gäller att utröna effekter av decentralisering av sjukvården. Samtidigt som Norge centraliserade styrningen av sjukvården har Japan gått åt motsatt håll  från en traditionellt toppstyrd sjukvård till regionala självstyrande  sjukvårdsorganisationer. Den norska sjukhusreformen 2002 innebar ett statligt övertagande av all sjukhusvård från de tidigare 19 fylkena (regionerna).

Syftet var att uppnå en mer likvärdig vård över hela landet och balansera utbudet så att verksamheter finns både i större tätorter och i glesbygd. Ett syfte var att tillgången till sjukhusvård och vårdens utbud fördelas utifrån invånarnas behov och krav på nåbarhet i alla delar av landet.

Data från OECD visar dock  att Norge idag har den största klyftan mellan stad och land när det gäller tillgång till sjukhusvård bland OECD-länder. Hela 43,3 procent av Norges befolkning utanför tätortsregioner idag saknar möjlighet att nå ett sjukhus inom ramen för 45 minuter när tillgången till sjukhus i regioner långt från en funktionell tätortsregion mäts inom OECD-länder.

Tittar vi på hur den geografiska jämlikheten har utvecklats i samband med decentralisering i Japan, kan vi konstatera att landets sjukvård uppvisar den lägsta klyftan mellan stad och land bland OECD-länder när det gäller tillgång till sjukhusvård. Detta i motsats till Norge, där centralisering av sjukvården har resulterat i att landet har den största klyftan mellan stad och land när det gäller tillgång till sjukhusvård.

Bara 1,1 procent av Japans befolkning utanför tätortsregioner idag saknar möjlighet att nå ett sjukhus inom ramen för 45 minuter när tillgången till sjukhus i regioner långt från en funktionell tätortsregion mäts inom OECD-länder. Detta jämfört med 43,3 för Norge.

Centralisering av Norges hälso- och sjukvård gör att besluten tas längre bort från patienterna och verksamheterna, vilket kan minska graden av involvering och delaktighet på lokala och regionala nivåer i beslutsfattandet jämfört med ett mer decentraliserat beslutsfattande.

Valet ligger här mellan en medborgarfientlig centralisering enligt norsk modell och en medborgarnära decentralisering enligt japansk modell. Under 1990- och 2000-talen genomfördes  omfattande decentraliseringsreformer av den japanska sjukvården. Idag är ansvaret fördelat på ett unikt sätt mellan staten, prefekturer (län) och kommuner. Den regionala styrningen delegeras främst till landets 47 prefekturer, som ansvarar för att anpassa sjukvården efter lokala och regionala behov. Prefekturerna spelar en central roll:

• Regionala vårdplaner (Medical Care Plans): Varje prefektur har lagstadgat ansvar för att ta fram egna hälso- och sjukvårdsplaner utifrån demografiska utmaningar (t.ex. en kraftigt åldrande befolkning).
• Regionala visioner (Regional Medical Care Visions): Prefekturerna fastställer hur vårdplatser och sjukhusresurser ska fördelas och samarbeta inom lokala geografiska områden.
• Finansiering och administration: Sedan 2018 fungerar prefekturerna som huvudman och försäkringsgivare för det nationella hälso- och sjukvårdssystemet, vilket ger dem stor makt över den regionala ekonomiska styrningen.
• Jämlik vård: Eftersom skillnader i livslängd och dödlighet (exempelvis i cancer eller stroke) kan skilja sig mellan olika regioner, arbetar prefekturerna aktivt för att utjämna dessa ojämlikheter.

Norges centralisering av sjukvården leder till en kostnadsexplosion och geografisk apartheid

Centralisering av sjukvården i Norge har lett till en geografisk apartheid mellan stad och land. Samtidigt har kostnaderna per capita ökat explosionsartat från  2948 USA USA-dollar år 2000 till  8 296 USA-dollar år 2023. Decentralisering av sjukvården i Japan har däremot brutit klyftan mellan stad och land när det gäller medborgarnas rätt till jämlik sjukvård oavsett bostadsort.

Samtidigt har kostnaden per capita ökat marginellt från 2751 USD  år 2000 till 3638 USA-dollar år 2023. Norges centraliserade sjukvård har således drabbats av en kostnadsexplosion utan medborgarnytta när det gäller jämlikhet mellan stad och land.

Därför bör KD en gång för alla glömma tanken om förstatligande av sjukvården enligt norsk modell

Kristdemokraterna (KD) har länge drivit frågan om att avskaffa regionerna och förstatliga sjukvården för att skapa en mer jämlik vård fri från postnummerlotteriet. Partiet driver linjen att ansvaret ska flyttas från dagens 21 regioner till en statlig organisation enligt norsk modell.

Kristdemokraterna går återigen till val på att den svenska sjukvården ska förstatligas. För att lägga ner regionerna och förstatliga sjukvården öppnar Kristdemokraterna för ett samarbete med Socialdemokraterna. Det beskedet ger sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD) i TV4:s intervjuserie ”Frågan”. Vi tror att det behövs breda överenskommelser som står sig över tid i den här frågan för att man ska mäkta med en sådan reform, säger statsrådet.

Regionen och den organisation vi har låser fast ojämlikhet och omöjliggör att nyttja den fulla kapaciteten i svensk vård, säger sjukvårdsministern Elisabet Lann om dagens system.

Kristdemokraterna har aldrig presenterat några fakta som stödjer deras förslag. Deras besatthet av att förstatliga sjukvården bygger på rena vilda fantasier.

Därför är det dags för KD att ”ta sitt förnuft till fånga” och en gång för alla glömma tanken på förstatligande av sjukvården enligt norsk modell. Analysen ovan visar att svensk sjukvård behöver mer regionalisering, inte mer centralisering.

Läs fler av Hedi Bel Habibs analyser som förändrar Sverige