Om en regering bara hade ett enda uppdrag gentemot sitt folk, vilket skulle det vara?Att hålla landet utanför krig. Ekonomin kan återhämta sig efter en lågkonjunktur. Skatter kan höjas och sänkas. Lagar kan skrivas om, men ett krig går inte att ångra
Därför borde varje beslut inom svensk utrikes- och säkerhetspolitik prövas mot en enda, avgörande fråga: Minskar detta beslut risken för att Sverige dras in i ett krig – eller ökar den risken?
Denna enda fråga borde dominera den politiska debatten. Ändå hörs den nästan aldrig. I stället har vi fått en debatt där den som efterfrågar försiktighet ofta misstänkliggörs.
- Att ställa frågor om konsekvenserna av olika vägval beskrivs ibland som naivt eller ansvarslöst, men är det inte tvärtom?
- Är det inte just det som är regeringens ansvar, att pröva varje steg noggrant, när människors liv och säkerhet står på spel?
Under 200 år har Sverige haft en utrikespolitik som syftat till att hålla landet utanför stormakternas konflikter. Den politiken kunde diskuteras och kritiseras, men dess övergripande mål var tydligt: att minska risken för att svenska medborgare skulle drabbas av krig.
I dag verkar perspektivet ha förändrats. Diskussioner handlar allt oftare om hur Sverige ska ta en större roll i internationella konflikter än om hur vi bäst skyddar vårt eget land. Frågan om fred har ersatts av frågan om positionering.
Jag menar att det här är en farlig utveckling.
Att vilja undvika krig är inte ett uttryck för svaghet. Det är ett uttryck för ansvar. Den verkliga styrkan hos en statsledning ligger inte i förmågan att använda militära medel, utan i förmågan att förhindra att de behöver användas.
Det betyder inte att Sverige ska vara passivt eller likgiltigt inför vad som sker i världen. Vi ska självklart stå upp för internationell rätt, hjälpa människor i nöd och försvara våra egna gränser, men vi måste samtidigt ställa den fråga som alltför sällan hörs:
- Vilka blir konsekvenserna för Sverige?
Politik handlar ytterst om prioriteringar. Den regering som lägger miljarder på internationella åtaganden samtidigt som välfärden pressas måste kunna motivera sina beslut. Den regering som fattar säkerhetspolitiska beslut måste också kunna redovisa vilka risker de innebär – inte bara vilka möjligheter de sägs skapa.
Jag saknar den diskussionen.
Vi lever dessutom i en tid då det offentliga samtalet blir alltmer polariserat. Den som ifrågasätter den förda politiken riskerar att avfärdas, i stället för att bemötas med sakliga argument. Men en levande demokrati bygger inte på att alla tycker lika. Den bygger på att viktiga frågor kan diskuteras öppet.
Just därför borde säkerhetspolitiken vara föremål för mer debatt, inte mindre.
Sveriges framtid avgörs inte bara av vad andra länder gör. Den avgörs också av de beslut som fattas i Stockholm. Och de besluten måste utgå från ett enkelt men grundläggande ansvar: att skydda Sveriges befolkning och bevara freden.
För mig är det den viktigaste uppgiften en regering har.
Allt annat kommer i andra hand.
När historien en dag summerar vår tid kommer den inte att fråga hur många pressmeddelanden regeringen skickade ut eller hur många internationella möten svenska ministrar deltog i.
Den kommer att ställa en betydligt enklare fråga:
Gjorde de allt som stod i deras makt för att hålla Sverige utanför krig?
Opinionstext: Elsa Widding, Partiledare Ambition Sverige
