Vi måste arbeta med friheten som vi faktiskt har

”We must be free not because we claim freedom, but because we practice it.” — William Faulkner

Jag återkommer ofta till det där citatet.

Vi pratar väldigt mycket om frihet. Vi säger att vi lever i fria samhällen, vi håller val, har grundlagar och rättigheter och får i stort sett säga vad vi tycker, men hur fria är vi egentligen och kanske ännu viktigare: hur många av oss vill verkligen vara fria?

Det låter som en absurd fråga. Självklart vill människor vara fria. Men jag är inte så säker längre. Jag tror tvärtom att många av oss har blivit så vana vid systemet omkring oss att verklig frihet känns obehaglig, kanske till och med lite hotfull.

För verklig frihet kommer utan garantier. Den innebär att du själv får fatta dina beslut, men också att du måste leva med konsekvenserna när besluten blir fel. Ingen myndighet kan eliminera alla risker ur ditt liv och ingen politiker kan garantera din trygghet. I slutändan är det du som har ansvaret.

Det är ett ganska högt pris och därför väljer många tryggheten.

Den bekväma buren

Vi föds rakt in i ett system som sedan följer oss genom nästan hela livet. Förskola, skola, universitet, arbetsliv, skatter, socialförsäkringar, bidrag, pensioner, myndigheter, regler och tillstånd. Från vaggan till graven finns det nästan alltid en institution som på något sätt är involverad.

Det sker så gradvis att vi till slut knappt ser det längre. Fisken funderar inte särskilt mycket över vattnet.

Jag hävdar inte att allt staten gör är dåligt eller att vi ska avskaffa varje gemensam institution i morgon bitti. Det intressanta för mig är något annat: vårt psykologiska beroende av systemet.

Vi har fått lära oss att alternativet till den stora staten är kaos. Utan regler uppifrån kommer människor att bete sig illa, de svaga kommer att lämnas åt sitt öde och samhället riskerar att falla sönder.

Jag tror att den föreställningen kraftigt underskattar människan.

Människor har en fantastisk förmåga att organisera sig när de får möjlighet och ansvar att göra det. Familjer, företag, föreningar, grannar och lokala samhällen gör det hela tiden. Marknader är i grunden miljarder människor som frivilligt försöker lösa varandras problem utan att någon central kommitté bestämmer hur allting ska gå till.

Vi behöver regler, men alla regler behöver inte komma från staten. Vi behöver gemenskap, men gemenskap behöver inte organiseras politiskt. Vi behöver solidaritet, men solidaritet och skatt är inte samma sak.

Någonstans på vägen har vi blandat ihop samhället med staten. Det tycker jag är ett fundamentalt misstag.

Rädsla är maktens hårdvaluta

Det finns samtidigt en annan mekanism som jag tycker har blivit allt tydligare med åren: rädsla.

En rädd människa efterfrågar skydd, och den som erbjuder skydd får makt.

Under min livstid har hotbilderna avlöst varandra. Kärnvapenkrig, terrorism, finanskriser, klimatkatastrofer, pandemier, krig, cyberattacker, desinformation och nya geopolitiska fiender. Jag påstår inte att dessa hot är påhittade. Självklart finns verkliga hot och ibland mycket allvarliga sådana.

Det jag funderar över är vad ständig rädsla gör med ett samhälle och med människorna i det.

När vi dag efter dag möts av budskapet att världen är farlig, komplicerad och full av hot som den enskilda människan inte kan överblicka, händer något med vår relation till auktoriteter. Experterna förstår sådant som vi inte förstår. Institutionerna har information vi inte har. Politikerna får tillgång till säkerhetsbedömningar vi aldrig kommer att se.

Så vi överlåter lite mer ansvar. Sedan lite till.

Varje enskilt steg kan framstå som både rimligt och obetydligt. Men efter tillräckligt många sådana steg har relationen mellan individ och stat förändrats ganska dramatiskt, och problemet med makt är att den sällan frivilligt lämnas tillbaka.

Covid förändrade min syn på frihet

Pandemin blev för mig en ögonöppnare. Inte i första hand på grund av viruset eller covidsprutorna; den diskussionen har vi haft till leda.

Det som verkligen påverkade mig var att se hur snabbt människor var beredda att acceptera långtgående inskränkningar i sina liv när de blev tillräckligt rädda. Ännu mer förvånande var hur många som krävde att andra människor skulle acceptera samma inskränkningar.

På mycket kort tid blev människors rörelsefrihet, arbete, företag, resor, familjebesök och sociala liv frågor som staten kunde reglera på en nivå som bara några månader tidigare hade varit svår att föreställa sig, men det mest fascinerande var egentligen inte staten. Det var vi.

Pandemin visade åtminstone mig hur snabbt människor kan ändra sin syn på frihet när tryggheten upplevs stå på spel. Den fick mig att ifrågasätta något som jag tidigare nästan hade tagit för givet: att människor alltid kommer att välja frihet om de får möjlighet.

Det tror jag inte längre.

Jag tror att väldigt många människor väljer trygghet först och frihet därefter, så länge de uppfattar att någon trovärdig auktoritet kan erbjuda dem tryggheten.

Lär vi oss verkligen att tänka själva?

Vi tillbringar våra mest formbara år i ett utbildningssystem där någon annan bestämmer vad vi ska läsa, vilka frågor som ska besvaras och i stor utsträckning vilka svar som betraktas som rätt. Sedan får vi betyg på hur väl vi klarat uppgiften.

Jag tror inte att detta är någon konspiration för att skapa lydiga medborgare. Utbildningssystemet har naturligtvis gjort enormt mycket gott. Men jag tycker ändå att man kan fråga sig vilken sorts människor systemet premierar.

Hur mycket tränas vi egentligen i att ifrågasätta auktoriteter, förstå pengar och makt, starta företag, ta risker eller försvara en uppfattning som nästan alla andra i rummet tycker är fel?

Vi säger gärna att utbildning ska lära människor att tänka. Ibland undrar jag om den snarare lär oss vad vi förväntas tänka.

Det är en ganska stor skillnad.

Matrixen behöver ingen konspiration

Jag använder ibland ordet matrixen. En del ryggar tillbaka för sådana ord eftersom de associerar dem med konspirationsteorier och hemliga sällskap, men det är inte vad jag menar. Matrixen behöver ingen central ledning. Den fungerar alldeles utmärkt ändå.

För mig är matrixen summan av alla de föreställningar vi tar för givna om hur ett normalt liv ska se ut och hur ett normalt samhälle ska fungera. Vi går i skolan, skaffar ett arbete, lånar pengar, köper bostad, konsumerar, betalar skatt, sparar till pensionen, följer nyheterna, litar någorlunda på institutionerna och går vart fjärde år och röstar på någon som ska representera oss.

Nu är vi där igen. Den 13 september går Sverige till val och ännu en gång ska vi välja vilka som ska styra landet de kommande fyra åren, men hur mycket kommer egentligen att förändras?

Jag tycker att de politiska alternativen alltmer handlar om semantik och graderingar inom ungefär samma grundmodell. Lite högre skatt eller lite lägre, lite mer stat eller lite mindre, några miljarder hit eller dit. Regeringar byts och ministrar kommer och går, men själva maskineriet fortsätter i stort sett åt samma håll.

Det betyder inte att det saknar betydelse vem som styr eller att vi inte ska rösta. Men kanske överskattar vi politikens förmåga att åstadkomma verklig förändring.

Vi väntar på nästa val, nästa regering och nästa reform. Men tänk om vi väntar på fel sak?

Jag tror alltmer att verklig förändring måste börja hos individen – i hur mycket ansvar vi tar för våra egna liv, hur beroende vi väljer att vara av systemen omkring oss och hur mycket av vår frihet vi faktiskt vågar använda.

Ett friare samhälle kan knappast skapas uppifrån av staten. Det måste växa underifrån, genom människor som själva börjar praktisera friheten.

Kanske är därför den viktigaste rösten vi avger inte den vi lägger i valurnan vart fjärde år, utan alla de små val vi gör däremellan.

Jag litar mer på människor än på system

Det är kanske där min libertarianska syn egentligen börjar.

Jag har större tilltro till människan än till staten. Inte därför att människor alltid är kloka – det är vi uppenbarligen inte – eller därför att marknader alltid fungerar perfekt. Det gör de inte.

Mitt problem med alternativet är att det innebär att samma ofullkomliga människor som vi andra får makt över andra människors liv.

Politiker, myndighetschefer och experter är också människor. De har samma ego, rädslor, karriärambitioner, grupptänkande och blinda fläckar som resten av oss. Ändå bygger vi ofta system på föreställningen att människor på något märkligt sätt blir klokare och mer objektiva när de får politisk makt eller hamnar innanför en myndighets dörrar.

Jag köper inte det.

Det är därför jag föredrar decentralisering framför centralisering, frivillighet framför tvång, konkurrens framför monopol och lokala beslut framför central makt. Inte därför att det skapar ett perfekt samhälle – sådana existerar inte – utan därför att konsekvenserna av människors misstag blir mindre när makten är utspridd.

Om en entreprenör fattar ett idiotiskt beslut kan företaget gå omkull. Om en regering fattar ett idiotiskt beslut kan ett helt land få leva med konsekvenserna.

Det är en ganska viktig skillnad.

Friheten måste också innehålla rätten att göra fel

Om vi verkligen tror på frihet måste vi acceptera att människor kommer att använda den på sätt vi själva tycker är idiotiska. De kommer att fatta dåliga ekonomiska beslut, tro på konstiga saker, leva på sätt vi ogillar och säga saker vi uppfattar som både dumma och stötande.

Det är priset.

Ett samhälle där ingen får fatta dåliga beslut kräver någon som bestämmer vilka beslut som är dåliga. Vem ska få den makten? Jag? Du? Regeringen? EU? En myndighet? En expertkommitté?

Viljan att bestämma över andra börjar nästan alltid med en god ambition. Någon vill skydda någon annan från ett dåligt beslut. Men steg för steg flyttas ansvaret från människan själv till den som anser sig veta bättre.

Och ofta motiveras det med några av de farligaste orden en fri människa kan höra:

”Det är för ditt eget bästa.”

Vi behöver de besvärliga människorna

Jag har med åren fått allt större respekt för människor som inte riktigt passar in. Entreprenörer, individualister, människor som lämnar ett tryggt jobb, flyttar till ett annat land, bygger något själva eller helt enkelt ifrågasätter sådant som resten av oss betraktar som självklart.

Och ja, även de där jobbiga ”konspirationsteoretikerna”. De har ofta fel. Ibland spektakulärt fel, men regeringar, medier, forskare, banker och internationella organisationer har också fel ibland. Skillnaden är att institutionernas misstag kan få betydligt större konsekvenser än den enskilda människans.

Ett fritt samhälle måste tolerera människor som tänker fel, därför att utan rätten att tänka fel finns heller ingen verklig möjlighet att tänka nytt.

Konsensus kan vara ett tecken på att något är sant. Men det kan också bara betyda att väldigt många människor tror samma sak. Historien är trots allt full av självklarheter som senare visade sig vara fel.

Två helt olika framtider

Jag tror att vi befinner oss i början av en enorm förändring.

Internet var bara början. Nu kommer AI, Bitcoin, decentraliserade nätverk, distansarbete, digitala företag och en värld där människor i allt högre grad kan välja var de vill bo, arbeta och placera sitt kapital.

För första gången på mycket länge kan tekniken på allvar börja förändra relationen mellan individen och nationalstaten. Det fascinerande är att samma teknik kan användas åt två helt motsatta håll.

Vi kan bygga historiens mest effektiva kontrollsystem, med digitala identiteter, centraliserade databaser, alltmer avancerad övervakning, pengar som kan följas och kanske en dag programmeras och algoritmer som känner våra beteenden bättre än vi själva gör.

Men vi kan också använda tekniken för motsatsen: för att decentralisera pengar, kunskap, arbete, utbildning, kommunikation och företagande och ge individen möjlighet att välja mellan system i stället för att vara utlämnad åt ett enda.

Det är därför jag tror att den verkligt stora politiska konflikten framöver kanske inte kommer att stå mellan höger och vänster.

Den kommer att stå mellan centralisering och decentralisering.

Mellan dem som tror att världen blivit så komplicerad att allt mer måste styras uppifrån, med allt mer makt överförd från individen och nationalstaten till överstatliga institutioner som EU, WHO och FN – och dem som tror att utvecklingen borde gå åt motsatt håll: närmare individen, lokalsamhället och de människor som faktiskt berörs av besluten.

Jag vet vilken sida jag står på.

Ingen kommer att ge oss friheten

Det är lätt att vänta på rätt regering, rätt parti eller nästa val. Men jag tror att det är fel ände att börja med.

Makt har en märklig förmåga att vilja ha mer makt. Byråkratier och institutioner tenderar att växa, hitta nya uppgifter och så småningom betrakta sin egen existens som en förutsättning för att samhället ska fungera. Väldigt få organisationer arbetar aktivt för att göra sig själva mindre betydelsefulla.

Därför tror jag att friheten måste börja hos individen.

För mig handlar det inte om att flytta ut i skogen och klippa passet. Det handlar om att göra sig mindre beroende, förstå sin ekonomi, bygga något eget, skapa starka relationer och gemenskaper, lära sina barn att tänka snarare än vad de ska tänka och våga ifrågasätta människor som vill bestämma över ens liv.

Det handlar också om att acceptera att frihet ibland är obekväm. Man kan misslyckas, bli utskrattad, stå ensam eller upptäcka att det faktiskt var man själv som hade fel.

Det är fortfarande bättre än att någon annan fattar beslutet åt dig.

Det är därför jag tycker att Faulkners ord är så träffande:

“We must be free not because we claim freedom, but because we practice it.”

Frihet är ingen politisk slogan och egentligen inte heller någon ideologi.

Det är en livshållning.

Kanske behöver vi därför inte störta någon matrix. Kanske räcker det att tillräckligt många människor börjar upptäcka att dess väggar inte är så solida som vi trodde.

Det börjar inte med någon stor revolution. Det börjar med människor som blir lite mindre rädda, lite mer självständiga och lite mer villiga att bära konsekvenserna av sina egna beslut.

Vi har ägnat århundraden åt att kämpa för friheten. Nu måste vi lära oss att arbeta med friheten.