NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Sverige förbjuder inte obekväma åsikter. Men vågar vi uttrycka dem?Sverige har yttrandefrihet. Grundlagen skyddar den. Debattredaktioner bestämmer vad de publicerar. Varför känns då vissa åsikter mer riskabla att uttrycka än andra?
En statsanställd kan fördöma Putin, Rysslands invasion och rysk propaganda, men hur många höga tjänstemän, militärer, läkare, forskare eller universitetsanställda vågar lika kompromisslöst offentligt hävda att NATO-medlemskapet gjort Sverige mindre säkert, att DCA-avtalet skapat ett farligt beroende av USA eller genom sitt militära stöd bär ett tungt ansvar för Israels övergrepp i Gaza?
De har juridisk rätt att säga det. Frågan är om de upplever att de har yrkesmässiga råd. Det är där självcensuren börjar. Censur behöver ingen censor. Det behövs inga förbjudna böcker. Ingen polis behöver knacka på dörren.
Det räcker att människor börjar ställa sig själva några enkla frågor innan de talar: Hur uppfattar chefen detta? Kan det påverka min nästa tjänst? Kommer jag att betraktas som illojal?Blir jag kallad konspirationsteoretiker, Putinvän, extremist eller säkerhetsrisk?
När detta tänkande föregår det fria ordet, har någonting hänt med demokratin. Detta är inte bara fantasi. JO har återkommande behövt ingripa när arbetsgivare har gått över gränsen mot anställda som har använt sin yttrandefrihet.
Problemet är inte att Sverige saknar starka lagar utan att även ett land med starka lagar kan vika sig. Samma mekanism kan finnas i medierna. Redaktioner måste välja. Den intressanta frågan är: vilka uppfattningar betraktas som seriösa innan argumenten har prövats? Vilka röster avfärdas som ”kontroversiella”? Och vilka frågor blir nästan aldrig ställda?
Sverige har internationellt sett en stark pressfrihet. Därför måste vi kunna ställa den obekväma frågan om åsiktskorridoren kan krympa utan att pressfriheten formellt har minskat. Ett samhälle behöver inte förbjuda en uppfattning för att marginalisera den. Det räcker att den sällan släpps fram.
Samma måttstock för Putin som för Washington? Ett enkelt demokratiskt stresstest! En svensk akademiker kan säga: ”Putins invasion av Ukraina är ett grovt folkrättsbrott.” Men samma akademiker måste med samma självklarhet kunna säga: ”NATO:s expansion var katastrofal.” ”DCA-avtalet är farligt för Sverige.””USA:s krigspolitik har orsakat enormt mänskligt lidande.” ”USA:s vapenstöd till Israel måste upphöra.”
Demokrati betyder inte rätten att uttrycka samma uppfattning som regeringen, arbetsgivaren, tidningsredaktioner och majoriteten redan delar. Demokratins verkliga prov är rätten att ha fel åsikt vid fel tidpunkt inför rätt människor – och utan att behöva frukta för sin karriär och försörjning. Det farligaste är vad som aldrig skrivs
Det går att räkna förbjudna böcker. Det går att registrera fängslade journalister. Men hur mäter vi artikeln som aldrig skrevs? Forskaren som valde ett ofarligare ämne? Läkaren som tänkte: det där bör jag nog inte skriva under med min yrkestitel? Militären som tänkte en sak om NATO men offentligt sade en annan? Det är den demokratiska blindfläcken.
Självcensuren lämnar inga dokument efter sig. Professor och människorättsaktivisten Noam Chomsky har formulerat den moraliska princip som västvärlden alltför gärna glömmer: Vårt främsta ansvar är att granska våra egna makthavare och allierade, eftersom det framför allt är deras handlingar vi kan påverka. Det är lätt att kritisera Putin i Sverige. Det kostar ingenting. Det verkliga moraliska provet är att med samma kraft granska Washington, NATO, DCA och den svenska regeringen som knutit vår säkerhetspolitik till dem.
Från demokrati till demokratur?
Sverige har formellt ett starkt skydd för yttrande- och pressfrihet. Demokratin dör inte den dag staten förbjuder oppositionen. Den kan börja förtvina långt tidigare: när medborgaren har rätt att tala men finner det klokast att tiga. När tjänstemannen har rätt att kritisera men först tänker på karriären. När redaktionen inte förbjuder en uppfattning men finner den alltför obekväm.
När människan börjar tänka: Tänk på vad du säger så att du inte säger vad du tänker, då behövs ingen censurmyndighet. Vi har blivit våra egna censorer. Och för den som ser detta men väljer tystnaden återstår den moraliska frågan: Sitter jag tyst har jag syndat.
Text: Leif Elinder, barnläkare, samhällsdebattör
