KULTURDEBATT. Torsten Sandström har tröttnat på att till och med bildkonsten blivit politiskt korrekt. ”En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn…”
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Johann Wolfgang von Goethe, 1828. Foto: Joseph Karl Stieler. Licens: Public Domain, Wikimedia
Marcel Proust storslagna men svårtolkade ”På spaning efter den tid som flytt” är en guide till vad som ska ses som genuint konstnärligt skapande. Sannolikt behöver man inte skriva sju långa böcker för att nå detta mål, men hans skrivsätt påminner om hur vår hjärnor bearbetar ett problem. Tankarna går kors och tvärs på ett vis som påminner om en drömmares. Senare, i ett annat sammanhang, dyker idéerna upp delvis omformade, men i bästa fall sorterar vi ut problemen och når någon form av syntes.
I Prousts romansvit berättas om hur den goda litteraturen och bildkonsten växer fram och tar gestalt under stora våndor. Han framställning påminner om en målning av Claude Monet. Till synes spontana klickar i olika färgnyanser medför till sist att en damm med näckrosor träder fram ur pusslet.
Om jag försöker översätta hans krävande mönster till nutidens svenska ideal inom bildkonsten blir resultatet att vår kultursyn kollapsat. All sann konst blir till efter ett gemensamt mönster. Startpunkten är verkliga upplevelser i förfluten tid. Varje människa har en livshistoria full av sinnesintryck. Med det menar jag (och Proust) mängder av sinnesintryck, syner vi haft, ord och annat vi hört, lukter och smaker vi andats in samt kroppskänslor av värme, kyla, sol, blåst osv. Alla våra sinnen bygger på så vis upp ett stort lager av minnen från förr. Hågkomster som kan röra viktiga händelser för vårt framtida liv, men också minnen av små skeenden, som ändå kan få stor betydelse för oss senare.
Vi har alla varit med om att återkalla sinnesintryck – såsom syner, ljud, lukter, känslor osv – från förr, som vi under flera tiotals år inte ägnat minsta tanke. Detta är något märkligt. Ett klassiskt exempel är den vuxne Prousts återupptäckt och förklaring av den madeleinekaka (en typ av sockerkaka) som han doppat i te under ganska späda år. Smaken, värmen, orden och framför allt känslan av hjälpande händer från mamman och andra släktingar förvandlar på så vis en vardagshändelse till något väsentligt för den blivande konstnären. Ett storartat minne från föga spektakulära händelser.
Men alla minnen som på så vis förvandlas till ord eller bilder blir givetvis inte konst. Det krävs en gestaltning som innebär ett stegrat känslouttryck. Alltså en bearbetning. Dvs något kvalificerat, som inte bara är en vardaglig presentation, utan en rejäl stegring av uttrycket i färg och form genom bildkonstnären. Det som krävs är med andra ord ett avancerat känslouttryck. Detta kan yttra sig i något gripande, alltså en projektion av skönhet, sorg eller glädje, men det kan alternativt visa sig i en upprorisk gestaltning, såsom en framställning i bild av revolt eller krav på förändring.
Men i båda fallen måste det vara fråga om uttrycksmedel som är svåra att åstadkomma. Med andra ord inte något högst alldagligt eller en produkt som egentligen vem som helst kan skapa. Resultaten måste alltså bedömas som mästerliga eller beundransvärda. Det är alltså fråga om en unik kreativitet och inte bara en mekanisk presentation.
Det är här som vi enligt min mening ser den första skiljelinjen mellan konstsynen hos Proust – som jag gärna skriver under på – och den hos nutidens bildkonst, som jag främst intresserar mig för i denna text. Det unika och kvalificerade framträder om resultatet präglas av analys och en projektion av sinnesintryck och minnen som innebär just en konstnärlig skapelse som flödar av känsla och tankekraft. Alltså inte bara en mekanisk kombination, i stil med en slumpartad konstruktion eller installation av fabricerade eller upphittade föremål.
Jämlik konst – politiskt korrekt konst
Den andra skiljelinjen finns mellan det elitistiska och det egalitära. De mönster som Proust hyllar och strävar efter är sannerligen inte sådana som kan åstadkommas av dussintals människor. Det rör sig om en komplex analys och ett avancerat tänkande, som i sin tur medför att ett konstföremål blir till. Alltså inte bara ett enkelt hantverk. Det simpla menar jag karaktäriserar nutidens konstideal.
Egalitär definieras av Nationalencyklopedin som något som kännetecknas av eller är inriktat på jämlikhet.
Min kritik omfattar givetvis inte alla dagens bildkonstnärer, men den riktar sig mot de som saknar den intellektuella gnista som krävs för ett kvalificerat känslouttryck och denna brist omfattar många konstnärer in spe. Dessvärre bärs de upp av gallerister och muséernas så kallade experter.
In spe, blivande, tilltänkt, tillkommande (Synonymer.se)
Gemensamt för dem alla är enligt min mening en egalitär syn på bildkonsten. Det är nog inte så att de i ord bekänner sig till tesen att konst är något som alla kan åstadkomma. Det skulle vara märkligt och motverka deras egen samhällsposition, men i handling hyllar de uttryck och resultat i bilder som inte är annat än egalitära, dvs konstruktioner av ting eller former som envar kan åstadkomma, oavsett som personen ifråga ansträngt sig eller genom slumpen kommit på idén att kalla sin produkt ett konstverk.
Den tredje skiljelinjen, i sin tur en följd av det egalitära, är att nutidens konstnär måste försöka ge sin bild eller konstruktion en doft av unicitet eller hög kvalitet. Hur kan det gå till? Jo, genom att med förklarande ord ge sin produkt en titel eller etikett som får den att framstå som komplext eller djupsinnigt.
Därför möter vi ofta i dagens konsthallar och gallerier rader av simpla bildkonstruktioner, som påklistrats de mest invecklade och oklara titlar eller etiketter. Det galna är att titeln är mer avancerad än själva bilden.
Vilken konstintresserad person behöver egentligen PK-konst?
På så vis har nutidens konstideal förflyttat sig från bildframställan till ordproduktion. Den egalitära konstens män och kvinnor talar med myndiga ord till betraktaren. Frasen får därför ofta en politisk innebörd, som knyter an till vänsterns problemformuleringar.
En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn, som inte längre är aktuell i Sverige.
Pekpinnarna påminner om kulturarbetarnas iver att förbjuda tal om zigenare eller deras dödskallemärkning av att Pippi Långstrumps pappa kallade sig negerkung.
Den litterära mästaren Johann Wolfgang von Goethe, en diktare jämförbar med Proust, har sagt något i stil med ”att bildkonstnärer ska inte tala (om sina verk)”. Tanken är att kreationerna måste lysa av sig själva. I samma anda lär målaren Henri Matisse ha sagt till sina elever att man borde skära tungan av dem. Alltså hårda ord. Men visst är det klokt tänkt att en mästerlig bild skiner av sig själv via skaparens genialitet.
Jag menar att detta är en tankeställare för en stor del av nutidens så kallade bildkonstnärer och deras uppbackare inom den politiska konstexpertisen. Därför säger jag: ut med månglarna ur konstens tempel!
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
- Läs mer av Torsten Sandström
