DEBATT. Sverige kan inte lägga 450 miljarder på att bygga upp höghastighetsbanor med snabbtåg när ett mer digitaliserat arbetssätt kan minska pendling, frigöra kapacitet i befintligt järnvägssystem och utgöra ett i praktiken för staten kostnadsfritt alternativ till snabbtåget.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare med 30 års erfarenhet av utredning och utvecklingsarbete inom statsförvaltning, varav 15 år på Regeringskansliet
Snabbtåg i Sverige har visat sig vara ett samhällsekonomiskt olönsamt experimentprojekt. Flera beräkningar visar att varje investerad krona antas kunna ge sammanlagt 25 öre i intäkter och samhällsnytta. Detta beror på att tidsvinsterna är små och resandeunderlaget litet, samt på att klimat- och arbetsmarknadseffekter är mycket måttliga i förhållande till investeringskostnaden.
I Sverigeförhandlingens slutbetänkande upptogs kostnaden till 230 miljarder kronor i 2015 års prisläge (PDF). Det är en beräknad kostnad som inte inkluderar stationsbyggnader, anslutningsspår och bangårdar. Dessutom finns flera indikationer på att kostnaderna riskerar att öka kraftigt.
En rapport från Stockholms handelskammare visar att höghastighetsbanorna kan komma att kosta omkring 400 miljarder, inte 230 miljarder, bland annat på grund av ändrade miljöregler, uppindexering av leverantörskostnader och studier av kostnadsökningar inom liknande projekt.
Riksrevisionen har i sin rapport med titeln ”Att tänka efter före – statens planering av höghastighetsjärnväg” (RiR 2019:31), även kritiserat regeringen för att vara alltför fokuserad på höghastighetståg i stället för att utreda alternativa lösningar (PDF).
För att minska utsläppen från godstransporten vill regeringen främja överflyttning av långväga godstransporter från väg till järnväg. Genom att bygga nya stambanor för höghastighetståg ökar den totala kapaciteten i järnvägsnätet. På så sätt skapas goda förutsättningar för att utöka den regionala tågpendlingen och godstrafiken på räls.
Men tänker man i alternativa banor kan man upptäcka att kapacitetsbristen kan lösa på andra sätt. Det finns idag förutsättningar att reducera pendlandet med nästan hälften och växla om volymen för personpendling till godstrafiken som idag lider av stora kapacitetsbrister. En digitaliseringsbaserad balansering av volymerna för persontrafiken och godstrafiken inom ramen för det befintliga spårsystemet kan leda till att man kan undvika att lägga enorma kostnader på höghastighetståg som i praktiken aldrig kan bli samhällsekonomiskt lönsamt på grund av ett för litet befolkningsunderlag.
Minskad arbetspendling har också betydande hälsoeffekter. Coronapandemin har banat väg för en ny syn på digitaliseringens betydelse för distansarbete. Distansarbete har ökat med 400% under coronakrisen visar en undersökning från Tele2 (PDF). Erfarenheterna från distansarbete som coronapandemin fört med sig har fått arbetsgivarna att inse den positiva påverkan som distansarbete kan ha på viktiga faktorer som produktivitet, balans mellan jobb och fritid, mental hälsa, kostnader och miljön.
Ohälsosamma snabbtåg
Ur ett folkhälsoperspektiv är ett mer digitalt arbetssätt ett led i att minska risken för smittspridning. Detta gäller inte bara pandemier såsom coronaviruset utan även för ett folkhälsospektrum som ligger i gränsytan mellan stresseffekter på hälsan och infektionssjukdomar. Man kan metaforiskt säga att ett digitaliserat arbetssätt och ökat distansarbete kan vara ett verktyg för att främja hälsan och att stärka det ”sociala immunsystemet”.
Det sociala immunsystemet kan byggas upp genom att minimera antalet resor, där ett mål på samhällsnivå eller på individnivå kan uppnås utan att en fysisk rörelse är nödvändig. Detta kan bli en ny form av instrumentellt rationellt hälsobeteende förutsatt att oönskade bieffekter såsom isolering från arbetsgemenskap och långvarigt sittande kan metodiskt undvikas.
Mot denna bakgrund borde regeringen ge Trafikverket, Naturvårdsverket och Folkhälsomyndigheten ett sektorsövergripande uppdrag angående hur kapacitetsbrister kan åtgärdas genom minskad arbetspendling inom ramen för det befintliga järnvägssystemet och vilka eventuella samhällsekonomiska, miljömässiga och folkhälsoeffekter som ett ökat distansarbete kan leda till.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare
Relaterat
- Läs mer i NewsVoice om snabbtåg/höghastighetståg
