DEBATT. När Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson hänfört i en ledarartikel beskrev det just nyöppnade Nationalmuseum som ”en apolitisk frizon mitt i Stockholm” var vi förstås många som andades ut och trängdes i köerna in till muséet för att verkligen förvissa oss om, att museiledningen lyckats hålla klåfingriga politiker borta från vårt magnifika svenska konstmuseum.
Text: Gunnel Wahlström, Medlem av Nationalmusei Vänner | Artikeln är en återpublicering från DSM (nr 4, 2018) med tillstånd av Jan Gillberg | Texten är Public Domain och får kopieras och återpubliceras under förutsättning att inga ändringar sker.
Det räckte att komma upp på det så kallade mellanplanet, där det sena 1800-talets och sekelskiftets konst visas! Där hånas en målning, Zorns ”Midsommardans” på ett sätt som torde vara världsunikt för ett seriöst konstmuséum. Vad menade SvD:s ledarskribent med en ”apolitisk frizon”?
Artikeln ”Grovt politiskt budskap på Nationalmuseum” skickades till SvD:s kulturchef Lisa Irénius, som via mail svarade:
”Tack för intressant inlägg! Vi har en annan text om Nationalmuseum på gång, som tar upp en annan aspekt, men denna text skulle kunna följa. Hoppas det är ok om jag återkom- mer med definitivt besked om publicering i början av nästa vecka.”
Nästa vecka kom, men fortfarande inte något besked. Mail med förfrågan om resultat sändes och efter tio dagar kom besked – ingen publicering! Den vänliga förklaringen var, att man redan hade så många artiklar om Nationalmuséum!
Vad hade hänt på vägen?
- Varför hade just denna artikel valts bort?
- Fick man inte kritisera en ledarskribent i SvD, trots att hon å det gruvligaste hade lurat läsarna?
- Eller fanns det ytterligare en orsak – dold bortom rubriker och text, ett tak som SvD:s med- arbetare inte får slå huvudet i?
- Ett politiskt vakande öga med ett mandat så starkt att det rentav har en internationell förankring?
Vem är Tove Lifvendahl?
Vem är hon, Tove Lifvendahl, som år 2013 tilldelades den tunga posten att i egenskap av SvD:s politiska chef vaka över den så tryggt konservativa tidningen, som sedan starten 1884 aldrig ingett läsarna några politiska dubier. Lifvendahl har visat ett stort samhällspolitiskt engagemang genom sitt arbete för Stockholms stadsmission under fem år i dess styrelse och har skrivit en bok om Rosengård i Malmö, där hon bott fem veckor.
I april år 2001 gjorde hon ett övertydligt uttalande till moderaternas dåvarande partiledare Bo Lundgren, KU-ordföranden Per Unckel samt Gustaf von Essen, ansvarig för partiets flyktingpolitik, där hon krävde att partiet skulle stoppa utvisningen av kosovoalbaner samt helt liberalisera sin flyktingpolitik. Dock ändrades ingenting. Men istället blev Fredrik Reinfeldt ny partiledare och tvingade på Sverige den största invandringen i landets historia.
År 2012 utnämndes Tove Lifvendahl till Senior Fellow inom den gröna, liberala tankesmedjan Fores, där hon fick ansvar för projekt inom ekonomiska reformer och migration. Hennes globalistiska, vänsterliberala ställningstaganden har tydligen tilldragit sig ett internationellt intresse. Året efter utnämningen till politisk chefredaktör för SvD inbjöds hon att närvara vid Bilderbergmötet i Köpenhamn, men då hon i likhet med alla andra inbjudna tvingades skriva under en tystnadsdeklaration, fick SvD:s läsare aldrig veta vad mötet handlat om eller beslutat. Lojaliteten riktades mot annat håll!
Så kom valåret 2018 och Tove Lifvendahl inbjöds att resa till Singapore 23-25 mars. På sin blogg den 23 mars meddelar hon:
”Här för tre dagars sammanträde med Trilateral Commission, med fokus på global governance, ledarskap och säkerhet.”
Den 25 mars skriver hon:
”I Singapore för att fylla på kunskapsförrådet och vidga referensramarna”.
Men hur många anställda på SvD tänkte på eller förstod vikten av detta besök? Och vad fick Svenska Dagbladets läsare läsare om Lifvendahls olika internationella aktiviteter?
Trilaterala Kommissionen startades år 1973 av Zbigniew Brzezinski och Henry Kissinger på uppdrag av multimiljardären David Rockefeller och skulle tjäna som ett transnationellt elitnätverk i huvudsak mellan Nordamerika, Europa och Ostasien. Medlemmarna räknas som näringslivets toppar. Många är framgångsrika opinionsbildare eller framträdande politiker som sitter i e i en regering. De träffas i slutna rum och fattar beslut som rör enskilda nationer, om internationella relationer och världsekonomin.
Sedan Bilderberggruppen och Trilaterala Kommissionen anklagats för att vilja underminera världens nationer och utöva makt i form av en världsregering genom en New World Order har de båda middagar och avfärd till hotellen. Märkligt nog har denna öppenhet inte tilldragit sig något större intresse!
Vid mötet i år den 24 mars i Singapore efter kaffepaus kl 15.30 – 16.00 får man veta, att Carl Bildt varit vice ordförande i ett seminarium kl 16.00 – 17.30 om Global Governance and Leadership: Trilemma of Globalization/ Democracy/ National Sovreignty. Ett trilemma (jämf dilemma) är alltså ett svårt val eller problem att lösa som rör tre oacceptabla möjligheter. Men vad som inte publiceras och som medlem- marna under ed måste hemlighålla är vilka beslut som fattats.
Efter mötet i Singapore invaldes Tove Lifvendahl månaden efter som medlem i Trilaterala Kommissionen. Då hade hon förmodligen visat sin samarbetsvilja och ingivit goda prognoser för framtiden. Hon var även i gott sällskap med Maria Rankka, v d för Stockholms Handelskammare, som även skriver krönikor i Svenska Dagbladet. Fortfarande kallar sig SvD ”obunden moderat”, men ärligare vore väl ändå att byta och kalla sig ”bunden till Trilaterala Kommissionen”.
Lifvendahl har ju en medsvuren i Annie Lööf och på ledarsidan den 15 november skrev Tove Lifvendahl en artikel med rubriken ”Låt Annie Lööf försöka”. Dessa båda systrar i Trilaterala Kommissionen kan säkert tillsammans åstadkomma ett effektivt arbete för en globalistisk världsregering med massmigration som det mest effektiva vapnet att slå sönder vår demokrati och gamla nation.
Så ramlade polletten äntligen ner! Försvar för Zorns ”Midsommardans” eller liknande uttryck för svensk fosterlandskärlek är numera tabu i gamla trygga Svenska Dagbladet.
Var verkligen ledarskribenten Maria Ludvigsson så illa informerad när hon kallade Nationalmuseum en ”apolitisk frizon”? Visste hon inte att den nytillsatta chefen, Susanna Pettersson , med mycket varm hand exporterats till Sverige efter att ha varit chef för Ateneum, Finlands motsvarighet till Nationalmuseum, och att hon på byggnadens fasad låtit sätta upp en jättelik banderoll med en stiliserad världskarta, där Europa avgränsas med en röd linje och med texten ”Refugees Welcome”? Helsingforsborna var i stort sett av annan mening och gladdes åt hennes chefsutnämning i Stockholm.
Text: Gunnel Wahlström, Medlem av Nationalmusei Vänner