INSÄNDARE. Facebookgruppen som kallar sig ”Folklig sammankomst mot olagliga förbud och restriktioner” med över 3000 medlemmar, har ambitionen att genomföra manifestationer varje lördag kl 12 i flera städer i Sverige. Dessa sammankomster verkar ske utan polisens tillstånd. Zoia Zakariasdotter berättar om hur polisen satte in sina resurser lördagen den 19:e december 2020.
Text och foto: Zoia Zakariasdotter, psykosyntesterapeut, familjehandledare, coach. Zoia har en podd som heter Modiga Människor
Förra lördagen var sorgens dag. Jag satt på ett café på Södermalm och försöker förstå vad jag precis varit med om. Jag har fortfarande svårt att ta in det. Vi var kanske 60 personer som slutit upp vid Medborgarplatsen för att promenera till Rosenbad. Vi skulle visa att det som händer nu inte är okej. Att våra mänskliga rättigheter är på väg att tas ifrån oss.
Poliserna fanns överallt.
På väg ner mot Skeppsbron, stoppas vår lilla klunga på åtta personer. Polisen säger att det är viktigt att vi håller avstånd. Det gjorde vi redan. När klungan framför oss är ett hundratal meter bort frågar vi snällt på vilken grund de avskiljer oss. En polis svarar: ”på grund av avstånd”. Vi fortsatte gå för det fanns ingen relevans i det han sa.
Väl nere på Skeppsbron kommer ett 10-tal pikétbussar, flera polisbilar och ett antal motorcykelpoliser. De säger att vi inte får gå längre och att de bryter upp manifestationen.
Jag ringer en person jag känner som jobbat inom polisen och med dennes hjälp ställer jag massa frågor till polisen. Jag frågar andra poliser vem som ligger bakom beslutet att lösa upp oss. Det vill ingen svara på. De säger att jag får ringa polisens växel.
Jag räknar lätt till 40 poliser, men de var nog fler.
Jag frågar vad som är grund till upplösningen igen. De säger att det vi gör är olagligt. Att det måste finnas en ledare för detta. Vi säger att det finns ingen ledare. Vi gör det här på egna initiativ. Vi var en grupp fredliga människor som protesterar mot att våra mänskliga rättigheter håller på att försvinna framför våra ögon.
Vi kom aldrig till Rosenbad.
Trots att de skingrade oss var vi många som gick vidare mot Rosenbad, men polisen stod runt hela Rosenbad och hade koll på oss och vilka vi var. Andra släppte de förbi, men inte vi som gick i det blygsamma tåget. Vilka var vi? Kvinnor, barn och män, många äldre. Alla med fredliga avsikter.
Den sorg jag känner över att precis bevittnat att vi lever i en diktatur, en polisstat.
Den sorgen gör att jag aldrig kommer ge upp kampen för frihet och sanning.
En kvinna jag gick bredvid sa till mig:
”Jag flydde från Chile på grund av sådant här. Jag trodde aldrig det kunde hända i Sverige.”
Text: Zoia Zakariasdotter
