SVERIGE. Jan Norberg berättar om hur äldreomsorgen i Sundvalls kommun kapitalt misslyckades med att hantera hur han som anhörig löst omvårdnaden av sin dementa mamma med hjälp av webbkameror i hennes hyresrätt. Istället för att samarbeta förföll kommunen ner i ett utdraget rättshaveri som handlade om maktmissbruk, anser Norberg. NewsVoice publicerar exklusivt med start idag kapitel 1 och kommande veckor löpande hela boken: “Det kunde ha varit din mamma – fallet Mariana” både som text och ljudbok.

Innehållsförteckning

• Förord
• Berättelsens olika karaktärer

Kapitel 1

• Vändpunkten
• Total omprövning
• Filosofisk betraktelse över en samhällsutveckling i totalt sönderfall
• Låt-Gå Mentalitetens tillkortakommanden
• Hur tar vi då egentligen hand om våra föräldrar?
• Vem vill dö ensam, övergiven och helt i händerna på samhällets företrädare?

Nästa kapitel…

Lyssna på förord och första kapitlet som ljudbok

Förord

Den här boken vill jag skall stämma till eftertanke och till viss del också beröra dig som läser, du kan läsa den som en ganska känslosam, utlämnande och personlig berättelse hur min mamma i sitt livs slutskede tvingades uppleva saker som jag hoppas att inte så många behöver uppleva.

Du kan också läsa den som ett inlägg i debatten om svensk äldreomsorg och kommunalt översitteri när vi av olika skäl, som hjälpbehövande, behöver samhällets stöd på äldre dagar.

Att den är ett tydligt inlägg i debatten om rättsrötan inom våra rättsvårdande myndigheters korrupta maktutövning kommer du sannolikt att bli varse.

Boken försöker också peka på vårt personliga ansvar för varandra när våra nära och kära behöver vårt personliga stöd, kort sagt hur tar vi egentligen hand om varandra och då i synnerhet om våra föräldrar när de blir gamla.

Du kan även se boken som ett starkt ifrågasättande av det så väl etablerade pensionsparadigmet, hur många vågar egentligen tänka tanken att vi på allvar skulle ifrågasätta hela vårt pensionssystem och inte bara lappa och laga det befintliga.

Vi kan inte längre överlåta på våra politiker att hantera våra egna pensionspengar, de har under lång tid visat sina ständiga tillkortakommanden.

All förändring kommer inifrån och startar hos oss själva, det delvis reflekterande anslaget försöker därför beskriva den metamorfos som vi alla genomgår i livets olika faser.

”När Fan blir gammal blir han religiös”, tvivelsutan har mina egna upplevelser tidigare i livet påverkat min nuvarande syn på olika saker som jag tidigare inte reflekterade så mycket över.

Jag lever idag ett lugnt och tillbakadraget liv där det känns viktigt och meningsfullt att få delta i samhällsdebatten, du får med andra ord stå ut med att innehållet på sina ställen delvis är ganska kärvt formulerat då våra myndighetsutövare och politiker och deras gärningar skall beskrivas.

Det är min förhoppning att Du skall tänka över din egen och familjens situation och inte bara låta dagarna rulla förbi i ett stilla flöde, vi kan alla börja tänka själva utan att det övergår till meningslöst grubbel och gnäll.

Det kunde ha varit Din mamma!

Jan Norberg, Portugal, 2021

Berättelsens olika karaktärer

Jag har medvetet valt att inte anonymisera vissa personers namn, något man kanske normalt gör av hänsyn till de som på olika sätta haft framträdande roller i detta drama. Det går dock inte att berätta om dessa individer utan att beskriva deras respektive karaktärsdrag, berättelsen vore inte heller trovärdig om min personliga aversion mot dessa människor skulle tonas ned i boken.

Jolanta Sörebäck, Områdeschef och föreståndare vid det kommunala äldreboendet Allégården

Denna kvinnas roll bär sociopatens tydliga drag, det vill säga hon lider svårt av en “antisocial personlighetsstörning”. Det finns idag ingen av mig känd behandlingsform som kan behandla sociopati.

Tvärtom finns viss forskning som pekar på att personer med hennes typ av antisociala drag istället utnyttjar terapin för att lära sig att bättre manipulera sin omgivning.

Om detta stämmer så har nog denna kvinna sannolikt genomgått en massa olika terapier, hon kunde i alla fall manipulera en stor del av Sundsvalls kommun och Sundsvalls Tingsrätt. Något som framgår av denna boks innehåll.

Läs mer i Sundsvall tidning:

• Hemtjänsten vill omyndigförklara henne – som skydd mot sin ende son

• “Ingen vill ta anhöriga från sina äldre”

Lillemor Lång, fackligt förtroendevald inom Kommunal i Sundsvall

En kvinna som verkligen satt sig i sinnet att få tre webbkameror nedtagna hos min mamma, hon har verkat helt besatt av att få dessa kameror släckta.

Hennes envetna kamp för att hindra mig att via webbkameror kunna bistå och hjälpa min mamma har förbryllat mig mycket.

Möjligen är hennes besatthet mot kameror och allt vad dessa i olika sammanhang kan förmedla förklarat av de brott hennes sambo begått.

Det kan inte vara så lätt att leva med någon som ägnar sig åt den typen av brott där kameror är en del av brottsligheten.

Klicka länken och läs domen själva så kanske den här kvinnans hat mot allt vad kameror kan leda till, får sin förklaring.

Hon är trots alla sina missfirmelser förlåten, vi måste alla gå vidare i livet. Mål B 1197-18.

Ewa Öhrn, chef vid Överförmyndarnämnden i Sundsvall

Ännu en kvinna vilken i sin yrkesroll som jurist inte orkade med att upprätthålla den egna och myndighetens integritet när socialtjänstkvinnor tillsammans med Kommunal och andra aktivister, i maskopi med varandra, trycker på kraftigt för att hon, för deras räkning, skall ansöka om att omyndigförklara min mamma.

Hennes medverkan i detta vidriga rättsövergrepp som hon dessutom personligen, för Sundsvalls kommuns räkning, tvingades försvara i Tingsrätten hade kunnat undvikas om hon hade haft den yrkesetik som hennes roll som ansvarig jurist vid ÖFN påbjuder.

Ewa Öhrn sade också kort efter detta debacle upp sig och arbetar numera vid f.d. LRF Konsult (Ludvig & Co).

Läs mer i Sundsvalls Tidning: Han får ta hand om sin mamma igen

Leif Similä, rådman vid Sundsvalls tingsrätt

En myndighetsutövare vars grad av nepotism och vänskapskorruption gentemot Sundsvalls kommun är svåröverträffad.

Det blir alltid problematiskt när en ämbetsman inom domstolsväsendet sätter sin heder och oväld åt sidan och själv tror sig stå över svensk lagstiftning, Rådman Similäs förakt för svensk lagstiftning visade prov på en rättsuppfattning som för tankarna till DDR eller Nord Korea.

Leif Similä uppvisade alla tecken för någon med en magnifik självbild där empati och rättvisa är av underordnad betydelse, han verkade fullständigt oförstående till den massiva kritik han fick uppleva då han tvingades löpa gatlopp i media då detta hände.

Magnus Sjödin, Bertil Swenson och Mats-Johan Adner, moderata kommunalpolitiker i Sundsvalls kommun

Dessa tre politiker trodde sig bestämma över de formella besluten i denna av tradition sossedominerade kommun, de blev samtliga varse att det i realiteten var tjänstekvinnorna med sossarnas partibok som styrde.

Samtliga dessa tre politiker fick bistert erfara hur de blev styrda och manipulerade av ett stort antal intrigerande socialtjänstkvinnor med partiboken på rätta stället.

Rolf Andersson, av Överförmyndarnämnden utsedd förvaltare

En människotyp som utgör urtypen för den som åsidosätter sin egen moraluppfattning och okritiskt gör sig själv till ett lydigt redskap för korrupta och maktstyrda myndighetsutövare, en människa som hyllar samhällets makt över individen och som sannolikt skulle ha kunnat vara den perfekte lägervakten i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget.

Tragiskt nog är denna förvaltare inte ens på ett basalt plan medveten om sina legala skyldigheter utan litar istället blint på att samhället också skyddar honom när han på order av galna myndighetsföreträdare begår sina vidriga övergrepp.

Kort sagt är han den nyttiga idiot som samhället behöver för att kunna förfölja de svaga, de gamla och sjuka.

Catharina Kjelsson & Peter Salzberg, åklagare vid Åklagarkammaren i Sundsvall

En åklagares roll är att utreda och värdera rättsläget då någon av olika skäl misstänks för att brutit mot svensk lagstiftning.

Då svenskt rättsväsende präglas av djup vänskapskorruption och en väl utvecklad aktivism där offentliganställda till varje pris skall skyddas mot konsekvenserna av de brott de dagligen begår i sin tjänsteutövning så tar dessa båda åklagare på sedvanligt sätt sina skattefinansierade kollegor inom kommunen under sitt beskydd.

Väl medveten om detta så valde jag att ändå försöka få den ende i detta sammanhang som inte formellt var offentliganställd, förvaltaren Rolf Andersson, åtalad.

Naturligtvis insåg Kjelsson att om hon åtalade Andersson så skulle ju ansvar också kunna utkrävas av de vilka agerat för att utse honom som förvaltare.

För att kunna skynda på ärendets handläggning så inkom jag med en komplett rättsutredning som underlag för åklagaren att väcka åtal, trots detta förhalade hon sitt eget beslut i över ett år.

Läs mer i Aftonbladet: Nu får Mariana sitt liv tillbaka

Eva von Schéele, expertjurist för God Man och Förvaltarfrågor vid Sveriges Kommuner och Regioner

En mäktig doldis i den kommunala sfären som har direkt access till Regeringen där hon själv skriver utredningsdirektiv för önskade lagändringar med syftet att ytterligare stärka kommunernas makt över gamla, sjuka och i övrigt försvarslösa individer.

Hennes lobbyverksamhet för SKR är direkt systemhotande mot demokratin och framfarten som rådgivare för kommuner vilka på fabricerade grunder vill använda tvångslagar för att omyndigförklara tex min mamma, då 87 år gammal, bär alla tecken på den totalitära statens rättsliga förfall.

Pia Magnusson, ansvarig distriktssköterska vid Allégården

En personlighet som i sin yrkesutövning för tankarna till den klassiska filmen Gökboet, en mer ondskefull och omänsklig representant för den kommunala hemsjukvården har i alla fall jag inte stött på.

Aggressionen mot och föraktet för våra gamla och sjuka når sådana lågvattennivåer att man närmast får stå på knä för att se hur lågt en människa kan sjunka i sin iver att ge palliativ vård.

Att dödstalen vid våra äldreboenden var oförklarligt höga redan innan Covid 19 pandemin får med denna boks berättelse sin förklaring, inte ens i Nazitysklands koncentrationsläger kunde man ha varit mer effektiv i sitt dödande.

Rose-Marie Carlsson, Affärsområdeschef Hälso- och Sjukvård, Socialförvaltningen

En kvinna inom socialtjänsten vars hat är enastående, man tror sig förflyttad till en verklighet där individens fri och rättigheter ligger instoppade längst ned i hennes skrivbordslåda.

Hon utsågs av Sundsvalls kommun att bemöta mig baserat på sina meriter att uppträda brutalt och förnedrande gentemot mig och min mamma.

Hon begår klart medveten om detta en lång rad brott som normalt skulle ha renderat henne kraftiga straff, men via den lokala vänskapskorruptionen är hon liksom andra offentliganställda skyddade av rättsväsendet.

Jag glömmer aldrig hennes överlägset leende ögon när hon, efter min mammas död, med hjälp av polisens narkotikarotel bryter sig in i mammas lägenhet för att undanröja bevisning.

Per-Olov Larsson, rådman vid Förvaltningsrätten i Härnösand

Ännu en representant för en totalt genomkorrumperad juristkår i det svenska rättsväsendet.

Först tar han sig, med hjälp av sin socialdemokratiska partibok, själv in i en statlig utredning hur kommuner skall kunna stärka sin egen maktutövning för att undgå det lagenliga kravet på att det alltid skall gå att begära rättslig prövning av kommunala beslut.

Efter väl förrättat värv så utses han av den helt korrumperade Domarnämnden att bli rådman vid förvaltningsrätten, regeringens helt sekretessbelagda utnämningsmakt bekräftar nämndens nominering och helt plötsligt kan svenska kommuner besluta vad de vill utan möjligheter att överklaga deras beslut.

Så ser den dolda socialdemokratiska korruptionen ut när man skapar legalt skydd för rättsvidriga kommunala beslut på tjänstemannanivå.

Kapitel 1 

Vändpunkten

Det är en mycket tidig Novembermorgon, året är 2013, och när draperierna dras undan från hotellfönstret och jag med en kopp kaffe i handen, i ett begynnande dagsljus, blickar ut över den aldrig avstannande aktiviteten i Hong Kongs hamnområde så går tankarna till min då 89 åriga Mamma som jag vet inte har det så bra därhemma i ett snöigt Sundsvall.

Ensam och värnlös samt helt i händerna på olika representanter från den s.k. Svenska Välfärden.

Hennes vistelse vid det kommunala äldreboendet Allégården hade, alltsedan hon kommit på plats i Mars 2010, präglats av hänsynslöshet, bråk och översitteri från kommunens personal.

Känslan av vanmakt och olust gnagde inom mig i en alltmer tilltagande grad. Jag kände mig kort sagt inte alltför väl till mods.

Vanmaktskänslan blandades dock med en viss upprymdhet över det faktum att jag för egen del, efter stora ansträngningar, lyckats lägga vantarna på ett hyreskontrakt för en liten lägenhet i Hong Kong.

Ett nytt bolag i Hong Kong var bildat och en alltmer ökande resefrekvens till Hong Kong och Kina samt ett fördjupat samarbete med min Hong Kong-födde vän Michael skulle nu börja ta fart på allvar, var det tänkt.

I taxin ut till flygplatsen funderade jag på hur jobbig resan till Stockholm skulle bli den här gången, via Paris så var resan planerad att ta ca 18 timmar.

Tankarna på min Mamma ville dock inte riktigt släppa och jag funderade lite över vad som skulle bli nästa övergrepp från Sundsvalls kommuns olika representanter.

Den ambivalens jag känt sedan flera års kamp mot elaka och illasinnade myndighetsutövare började bli ett allt större problem.

Hur jag för min mammas räkning skulle hantera detta upptog en allt större del av min tid, inte så att jag ständigt gick omkring och tänkte på hennes situation, men de senaste årens kamp för att skydda henne mot alla övergrepp från den Svenska Välfärden parades med ett intensivt och skojigt yrkesliv där det mesta gick som på räls.

En titt i kalendern under resan visade på bland annat ett läkarbesök vid hemkomsten, ett rutinbesök hos urologen vilken jag besökte 1 gång per år som ett resultat av att min Pappa år 2010 dog av sviterna från en icke kontrollerad prostatacancerutveckling och där ärftlighetsaspekten för egen del gjort mig mer vaksam. Det var dags att få svar på mitt senaste PSA-prov.

Urologen som var en jovialisk och mycket trevlig herre någonstans i gränslandet för sin pensionering, han tittade på mitt provsvar och delgav mig det faktum att jag nu passerat det gränsvärde där man bör sätta in vissa mediciner (Finestride) och göra lite mer täta PSA-kontroller.

Hans lugna och övertygande stämma kunde dock inte övertyga mig om att allt var helt i sin ordning, så jag frågade honom därför vilket scenario som han kunde tänka sig som ett worst case.

Klumpen i magen då han beskrev detta kändes direkt varför jag frågade honom om det var så lämpligt att jag, som planerat, skulle öka min närvaro i Hong Kong, det är trots allt ganska långt hemifrån.

Dagen därpå kontaktade jag min hyresvärd i Hong Kong med beskedet att jag tyvärr inte kunde fullfölja vår överenskommelse att hyra den lägenhet som jag ansträngt mig så mycket för att kunna få.

Nu började saker att hända i en alltmer snabbare takt, PSA-värdet rusade snabbt och i en rasande fart bestämdes att jag behövde behandla min begynnande prostatacancer.

Efter en del olika konsultationer under våren 2014 hamnade jag till slut hos en läkare vid Karolinska sjukhuset med prostatakirurgi som specialitet, jag bestämde mig för kirurgi som behandlingsmetod och då denne kirurg föreslog s.k. robotassisterad kirurgi så accepterade jag hans förslag till behandling.

En radikal omläggning av kosten, mängder med vitaminer och kosttillskott samt en betydligt sundare livsföring kunde delvis dämpa min galopperande prostatacancer, på köpet lyckades jag dessutom gå ner ca 18 kilo i vikt på ca 5-6 månader.

Väl förberedd hamnade jag på operationsbordet i mitten av september och operationen gick som planerat fick jag veta under uppvaknandet.

Ett par dagar efter hemkomsten så började jag emellertid att känna mig yr och kraftigt försvagad, när jag plötsligt svimmade så insåg jag att något var allvarligt fel.

Ambulanstransport tillbaka till Karolinska sjukhusets akutintag och stor uppståndelse, jag hade förlorat nästan 4 liter blod på grund av ett avskuret blodkärl i bukväggen.

Intensivvård med otaliga blodtransfusioner och ett stigande hot mot mitt liv kunde dock i sista stund avvärjas och svårt medtagen kunde jag vägandes endast 68 kg, efter ca 2 veckor, återvända hem i synnerligen dåligt skick.

Jag hade sett döden i vitögat och fick nu verkligen anledning att ompröva mitt eget liv.

Jag vill i sammanhanget passa på att särskilt tacka mina vänner Björn Hammarskjöld och Ulf Bittner för att jag överlevde denna pärs.

Total omprövning

Det känns nästan lite genant att med perspektiv behöva erkänna för sig själv att livet har så många andra värden utöver jobb och vardagligt slit.

Som person är jag normalt ganska krass, men när man upplevt dödens väntrum på nära håll så infinner sig en viss ödmjukhet inför själva livet som sådant.

Jag var beredd att ompröva min livssituation totalt.

Till saken hör att jag att jag med viss glädje kunde fatta beslutet att pensionera mig i förtid, den privatekonomiska situationen gjorde det möjligt att, trots vissa ekonomiska avbräck, som 61 åring gå i pension.

Jag var klar med ett hektiskt yrkesliv, återstod bara att avveckla mina företagsengagemang. Något som visade sig medföra en mental förflyttning på många olika plan, men skall man ompröva sin livssituation så måste man gå ”all in” och inte rädas det okända.

Ledstjärnan för mig blev att då jag inte visste om jag på sikt skulle få det långa liv som vi alla tar för givet, så jag var beredd att ompröva en lång rad saker.

Min mammas livssituation påverkade utan tvekan min totala omprövning varför jag besökte henne allt oftare för att säkerställa att hon blev omhändertagen på ett värdigt sätt av den kommunala maktapparat som tidigare visat sig så fullständigt hänsynslös mot henne, jag började alltmer förstå att jag som hennes enda barn och anhörig bar ett stort personligt ansvar för att hon skulle ha det bra.

Tidigare hade jag ändå stått upp för henne i vått och torrt men nu förändrades min syn snabbt på vad man som barn till sina föräldrar måste ställa upp på för att återgälda vad ens föräldrar har gjort för att skydda dig som barn.

Filosofisk betraktelse över en samhällsutveckling i totalt sönderfall

 Den här boken har värkt fram under ganska lång tid och den är ett resultat av en personlig uppgörelse med en syn på samhällsutvecklingen som de allra flesta i min generation sedan barnsben fått sig förelagd, man kan kort sagt säga att den är ett bokslut med vad jag tror många valt att blunda för då det gäller sitt personliga ansvar i många avseenden.

Åtminstone kan detta sägas gälla för min egen del.

Vi är alla påverkade av vår samtid och det kulturella arv vi bär med oss hemifrån. Med detta sagt så har vi alla olika erfarenheter från vår uppväxt och därför är min redogörelse endast att betrakta som min och bara min.

Den intellektuella hederlighet som präglat våra förfäder har sannolikt också påverkat min egen syn på samhällsutvecklingen rent generellt, det är därför med visst vemod som jag genomfört detta bokslut.

Är man inte sann mot sig själv så blir det svårt att kritisera andra. Min personliga skuld för den samhällsutveckling vi nu ser resultatet av är inget jag på något sätt undandrar mig ansvar för.

Låt-Gå Mentalitetens tillkortakommanden

Tilliten till andra människor och samhället i sig är en grundförutsättning för att kunna umgås och tillsammans utveckla det samhälle vi alla bär ett ansvar för, vi vill ju alla lämna över ett samhälle till våra barn och efterkommande som i någon mån är bättre än den situation vi själva vuxit upp i.

Det är därför en mycket grannlaga samvetsfråga om vi i vår generation (själv född 1953) kan påstå att vi förvaltat vårt pund på ett sådant sätt att vi med rent samvete kan säga att vi lämnar över ett samhälle bättre än det vi själva växte upp i.

Den självkritik jag själv drabbades av i vuxen ålder har kommit att prägla mig de senaste 20 åren, även om jag som många andra de första 10 åren av denna 20 årsperiod valde att stoppa huvudet i sanden och bortse från mitt personliga ansvar.

Det är därför med stor tvekan som jag inser att jag och min generation kan sägas ha bidragit till att lämna över ett bättre samhälle än det vi föddes in i.

Tyvärr kommer jag sannolikt att lämna detta jordeliv med insikten om att efterkommande får ärva ett samhälle i sämre skick än det behövt vara om vi alla skärskådat vårt personliga ansvar.

När du läst denna bok så blir min uppmaning ett gammalt klassiskt uttryck, ”börja gräva där du står”, dvs om vi med ett ärligt uppsåt vill lämna över ett bättre samhälle till våra efterkommande så bör du ställa dig frågan, vad du själv har gjort för att det skall bli så?

För egen del krävdes det att jag av medicinska skäl tvingades se döden i vitögat innan jag på allvar insåg att det är mitt eget ansvar och ingen annans ansvar för Hur vi bidrar till en bättre samhällsutveckling.

Vi är många som vandrar fram i livet med föreställningen att det som sker på något oförklarligt sätt är förutbestämt, eller för att uttrycka sig mer krasst, att det alltid är Någon Annans Problem (NAP).

Det kanske var en tillfällighet att min mamma på grund av sjukdom råkade behöva mig på äldre dagar, men jag är ändå evinnerligt tacksam för att jag kunde bistå henne så att hon fick en någorlunda värdig ålderdom.

Jag har ett rent samvete och insikten om att ha gjort allt som stått i min makt för henne hjälper mig att själv kunna avsluta mitt liv med samvetsfrid.

Jag hoppas att mina efterkommande också får uppleva samma känsla, det känns härligt att ha bistått sina föräldrar med allt man kunnat och förmått.

Hur tar vi då egentligen hand om våra föräldrar?

Om vi blickar tillbaka i tiden, till perioden innan vi överlämnade vårt personliga ansvar till politiker för omhändertagandet av våra gamla, så inser nog de flesta av oss att vi som gamla då, på den ”gamla goda tiden”, tvingades leva hos våra barn på ”fögderå”, som det då kallades därifrån jag kommer, det var absolut inte någon drömtillvaro.

Så kallat generationsboende var då, innan pensionsreformen, ett axiom som inte ifrågasattes, det fanns dock faktiskt en del fördelar med denna ordning.

Något som vi i Sverige idag inte riktigt förmår att ta in, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.

I och med ett framväxande socialistiskt samhälle där även kvinnorna skulle förvärvsarbeta utanför hemmets trygga hägn, så behövde politikerna hitta en lösning för att omhänderta de gamla, alternativet att som gammal hamna på ”fattighuset” sågs ju inte som en särskilt tilltalande lösning.

Alltså infördes i sann socialistisk anda ett allmänt pensionssystem, alla i min generation har efter beslutet om ATP-reformen 1959 lärt sig leva med uppfattningen att det är samhällets ansvar att våra gamla får en värdig ålderdom.

Frågan är om vi dag med handen på hjärtat kan säga att våra gamla verkligen lever sin ålderdom på ett värdigt sätt?

Tacksamheten över politikernas framsynta lösning var stor, att arbeta ihop en pension genom att under sin yrkesverksamma tid avstå en del av sin egen intjänade lön, för att kunna tillgodoräkna sig de 15 bästa åren i pension kändes nog för de flesta som en hygglig lösning.

Inte många kunde då ana att de tre grundförutsättningarna för en god pension, många år senare inte skulle gå att uppfylla.

Full sysselsättning, ingen inflation och ständig ekonomisk tillväxt var de hörnstenar ATP-systemet byggde på.

Den socialistiska doktrinen hamrade därför in slagord som, ”gärna medalj men först en rejäl pension”.

Få insåg att det var de själva som med sina avstådda lön betalade sin egen framtida pension, flertalet orkade inte heller sätta sig in i frågan varifrån pengarna egentligen kom.

Förtroendet för politikerna och då i synnerhet de socialistiska politikerna stod på 50 och 60-talet i zenit.

I ett slag hade socialisterna, via sin ATP-reform, på nästan kommunistiskt manér, ”befriat” alla från sitt personliga ansvar för att omhänderta sina föräldrar på ålderns höst.

Konsekvenserna av denna förödande reform skulle komma att visa sig långt senare och vi ser nu en skattefinansierad äldreomsorg i totalt förfall, fattigpensionärerna blir alltfler och dessa är i skrivande stund nästan 500 000 personer.

Vem vill dö ensam, övergiven och helt i händerna på samhällets företrädare?

Efter denna något politiska utvikning så vill jag återvända till det faktum att de flesta av oss nu ser en statlig och kommunalt finansierad äldreomsorg som den givna lösningen, utan att vi för ett ögonblick reflekterar över de samvetskval som jag tror att de flesta av oss ändå innerst inne bär på.

Att se våra gamla leva under omänskliga förhållanden och inte helt sällan i ren misär gör ont, men vi fortsätter att borra huvudet allt djupare i sanden och litar på att våra politiker skall lösa den ohållbara situationen.

Var pengarna skall komma ifrån kan vi med världens högsta skattetryck bara ana.

Det inte så många tänker på, är att denna kollektivt orienterade syn på pensionärstillvaron samtidigt leder till undernäring, stor tristess och ensamhet, är det egentligen ett naturligt sätt att förhålla sig så, till sina föräldrar?

Att överlåta det personliga ansvaret till myndigheter vars anställda visar sin lojalitet mer till förmån för sin arbetsgivare, framför omsorgen av de gamla och deras välmående, det är ett resultat av en omänsklig syn på våra gamla.

Pandemin har ju under år 2020 satt verkligt fokus på våra interna familjerelationer.

Den etablerade synen på, och den otillbörliga tilltron till, att det är samhällets ansvar att svara för omsorgen om våra äldre leder till ett omänskligt samhälle präglat av sjukdom, ensamhet och vanmakt.

Jag har länge, åtminstone sedan min nära döden upplevelse hösten 2014, tagit mig tiden att reflektera åtskilligt över den historiska utvecklingen då det gäller ansvaret för omhändertagandet av våra gamla.

Grundproblemet, förutom vår tilltro det så kallade samhällskontraktet, står nog att finna i vårt ohållbara pensionssystem.

Jag har därför gjort en reflekterande genomgång av det så kallade pensionsparadigmet. Du som är intresserad av pensionssystemet hittar denna genomgång i Kapitel 25, Pensionsparadigmet.

Nästa kapitel…