ANALYS. Nordkorea som fiendestat har precis alla element för en saga som krävs i våra media för att mobilisera befolkningen i en propagandahysteri. Hela landet reduceras till en enda fruktad man, Kim Jong-Un, vars djävulska och nyckfulla vilja inte kan tämjas eller förutspås ens av västerländska underrättelsemydnigheter. Stämmer denna hotbild?
Kim Jong-Un följer inte heller rationalitetens lagar, och verkar finna glädje i att utsätta sig själv och andra för fara, endast för farans skull och han är dessutom beväpnad med atombomber. Han är nästan oöverträffligt mäktig, men lyckligtvis kommer nu hjältarna (USA och dess satelliter) till undsättning, näppeligen förmögna att bemöta denna gigant och som kommer ställa allt till rätta.
Vanligtvis förväntar sig en vuxen person att dessa motiv endast förekommer i barnsagor, religiösa skrifter eller Hollywoodfilmer, men med en press och stat som bemästrat “effektiv informationskrigföring” mot den inhemska befolkningen (2) (SvD om Myndigheten för Psykologiskt Försvar), har samma tekniker framgångsfullt använts för att förmedla ”rätt narrativ” om Koreahalvön, och därmed lyckats dölja den diplomatiska realiteten.
Det mest grundläggande faktumet är att inga militära planerare eller beslutskretsar i Väst eller Asien egentligen gentuint oroar sig särskilt mycket över Nordkorea som ett militärt säkerhetshot mot vår säkerhet; av samma skäl ingen i Kina genuint oroar sig över ett militärt hot från Tibet, eller ingen i Ryssland över Georgien.
Nordkorea fungerar snarare som en perfekt förevändning för fortsatt västerländsk militär närvaro i Asien. Det sammanfattades rätt väl av USA:s ledande Koreaexpert, Simone Chun:
”USA fortsätter att blockera alla försök till försoning mellan Nord- och Sydkorea, vägrar stödja konstruktiv diplomati, skriva under ett fredsfördrag eller ens deklarera ett symboliskt slut på det nästan 80 år långa kriget.
Snarare försäkrar Washingtons politik och dess kontroll över Sydkoreas suveränitet och relation till Sydkorea, att det råder ett evigt tillstånd av spänning på Koreahalvön, och detta utgör ett evigt svepskäl för en 70 år lång amerikansk militär ockupation i Sydkorea och politiskt kuvande av landet.
Det ”nordkoreanska hotet” fungerar som en täckmantel för Washingtons anti-kinesiska politik och dess militära etablering i Asien.” (3)
Ifall Nord- och Sydkorea når en diplomatisk resolution (vilket de varit nära på att göra vid flera tillfällen, innan Washington blockerade det), finns det helt plötsligt inga verkliga svepskäl som kan användas som propaganda för Washingtons stationering av tiotusentals trupper och massiva mängder krigsmateriel på sydkoreansk (samt filippinsk, japansk och annan asiatisk) mark.
Och, som ytterligare ett naturligt led av logiken, har Väst därför avböjt varje proposition från Nordkorea till diplomati och att de eliminerar sitt kärnvapenprogram, av samma skäl. Detta är verifierat, men förvänta dig inte att hitta det diskuterat i västerländsk media.
Faktum är att detta numera tillstås mer eller mindre öppet inom den diplomatiska Asienpressen. Således kunde vi i den ledande asiatiska tidskriften, East Asia Forum, läsa av Sydkoreas ledande säkerhetsexpert och den före detta personliga militärrådgivaren åt Sydkoreas president, Chung-In Moon:
”Ett gyllene tillfälle [för diplomati] gick till spillo i februari 2019 … Den 28 februari föreslog Kim [Jong-un] att Nordkorea skulle avveckla alla sina kärnvapenanläggningar … i utbyte mot en lättnad av FN:s sanktioner mot Nordkorea. Detta var ett unikt tillfälle. Men Trump avböjde förslaget … Kim föreslog ytterligare överläggningar, men Trump nekade även då och lämnade förhandlingarna … 19:e september 2019 …” deklarerade Nordkoreas ledare Kim Jong-Un att han ville upprätta en kärnvapenfri zon på den koreanska halvön.
Nordkorea infriade detta, och stängde ned några övningsstationer för kärnvapentester, men till och med innan detta, i april 2018, antog Kim Jong-un ett unilateralt moratorium på test av kärnvapen och ballistiska missiler.
Det framstod äntligen som att vägen till diplomati stod öppen. Men i juni 2019 mötte Donald Trump Kim i Panmunjom för tredje gången och lovade att inte genomföra amerikansk-sydkoreanska militärövningar.
Löftet bröts, och Nordkorea avbröt då förhandlingar med USA. Det är ytterst viktigt att beakta vad Nordkorea efterfrågar. De önskar att militärövningarna [riktade mot dem och genomförda vid deras gränser] upphäver, diplomatisk normalisering, och sanktionslättnader. Dessa krav måste beaktas vid förhandlingar.” (4)
Situationen blir än mer talande när vi granskar omröstningar kring internationell diplomati och avrustning vid det internationella forumet, FN, nämligen att Nordkorea röstat för resolutioner som kallar på diplomati och icke-spridning av kärnvapen långt mycket oftare än USA, Sydkorea och dess allierade.
Till min kännedom finns endast en officiell studie om ämnet, och som granskar FN-arkiven, skriven av en av USA:s ledande ickespridnings-forskare, Hyuk Kim. Hans studie visar att Nordkoreas stöd för nedrustningsresolutioner vid FN är sju gånger högre än USA, fyra gånger högre än Sydkorea.
Resolutioner som förbjuder hotet av användning av kärnvapen mot andra stater är tre gånger högre än USA och Sydkorea. Han granskar dessutom flera FN-dokument från Nordkorea, där de tydligt påpekar att de beväpnar sig själva som ett svar på amerikansk aggression, vilket vi vänder oss till nedan. (5)
Dessa orapporterade fakta har transformerats på det spektakulära och sedvanliga viset genom den Fria pressens filter. I propagandan – som dagligen passerar som “nyheter” och “analys” – kan vi därför läsa att “USA har visat intresse för” genuin “diplomati”, men vi har ett problem: “Nordkoreas provskjutningar destabiliserar” och omöjliggör de helhjärtade försöken, för att citera Göteborgspostens Britt-Marie Mattsson. (6)
En av DN:s Asienanalytiker, Torbjörn Petersson, varnade på motsvarande sätt att “Nordkoreas robotprogram” blivit “mer oberäkneligt än tidigare” – utan att fråga varför, vilket lätt kan besvaras av den som inte väljer att inte veta om, med flit. (7)
Ingen vettig person vill se kärnvapen i Nordkoreas händer, eller någon annan stat för den skull. Det är dessutom överflödigt att påpeka att Nordkoreas utveckling av kärnvapen är fullt förväntad och naturlig.
Världens ledande aggressionsstat (med en militärbudget på $900 miljarder), USA, utövar ständigt provokationer mot landet och har öppet deklarerat att man avser attackera landet och störta dess regering, och de kommer därför inte att tolerera Nordkoreas försök att inleda diplomatisk fred.
Sydkorea, vars militära budget är mer än $10 miljarder större än Nordkoreas hela BNP, går med på spelet. De massiva amerikansk-sydkoreanska militärövningarn intill Nordkorea gräns, praktiskt taget orapporterade i Sverige, “simulerar militära attacker mot Nord[korea]”, kan vi läsa i amerikansk press om en enorm sådan som genomfördes i augusti 2022.
Man utförde vad den amerikanska armén kallade för “preemptive strikes” och “decapitation measures” mot “Nordkoreas ledarskap” med atomvapenkapabla B-2:or och B-52:or, liksom kärnkraftsdrivna hangarfartyg och ubåtar – sammantaget en massiv provokation.
Avsikten var att förbereda USA och Sydkorea för “en dekapiteringsoperation i vilket man attackerade Nordkoreas kommandostruktur och dödar Kim [Jong-Un]”. Man skulle “dekapitera det nordkoreanska ledarskapet” genom att “invadera hjärtat av Nordkoreas kommandostruktur”. Helt enkelt “hugga av ormens huvud”, som en amerikansk överste från specialstyrkorna, delaktig i provokationen, formulerade det.
Kina föreslog som svar att USA förhandlade med Nordkorea för att lätta på spänningarna, men “USA avfärdade Kinas förslag”, liksom man gjort med tidigare kinesiska diplomatiska trevare. (8)
Hösten 2022 genomförde “Washington, Seoul och Tokyo krigsövningar” intill Nordkorea, strax efter att USA skickade hangarfartyg till Koreahalvön, trots att Nordkorea tydliggjorde att man betraktade det som ett hot – vilket det förstås var och är. (9)
Tre veckor senare inledde USA, Sydkorea och Australien offensiva militära övningar mot Nordkorea med “nästan 100 amerikanska och 140 sydkoreanska stridsflygplan” för att återigen “dekapitera det nordkoreanska ledarskapet”. (10)
Den 19:e december 2022 skickade USA “Kärnvapenkapabla bombflygplan, toppmoderna jetflygplan”. (11)
I mars inledde USA och Sydkorea flera krigsövningar riktade mot Nordkorea, samtidigt som USA skickade Reaperdrönare samt B-1B kärnvapenkapabla bombflygplan till Koreahalvön. I mitten av mars inleddes ytterligare en 10 dagar lång krigsövning, medan man öppet deklarerade att “kärnvapenkrig” var en “realistisk” risk.
I april utförde 100 amerikanska och sydkoreanska krigsflygplan skarpa attackövningar, tillsammans med 1400 soldater, varpå Vita Huset förklarade att man framöver skulle stationera kärnvapen i Sydkorea.
Nu, i skrivande stund, genomför USA och Sydkorea de “största skarpa övningarna någonsin” med namnet “combined annihilation firepower”, “endast 25 kilometer” från Nordkoreas gräns med “simulerade artilleriattacker och luftangrepp på Nordkoreanska måltavlor”, med avsikten att “fullständigt förinta” den nordkoreanska fienden, som AP rapporterade. (12)
Svensk media spekulerade samtidigt varför Nordkorea testade kärnvapen, och letade i kaffesumpet efter mysteriösa orsaker till Nordkoreas missiltester, noggranna med att undvika rapportera de egentliga fakta om USA och dess allierades krigsövnigar intill landets gränser.
Nordkorea har gång på gång deklarerat att de testar kärnvapen eftersom de är det enda möjliga medlet de har för att “stävja en invasion eller attack från en fientlig kärnvapenstat”, nämligen “USA och dess vassalstater”, “och för att kunna genomföra defensiva motattacker”. Det är tvivelsutan fallet att staten hade invaderats redan för några år sedan ifall det inte vore för dess lilla kärnvapenarsenal. (13)
Missiltesterna är dessutom perfekta för USA:s syften, som får sin önskan att gå i uppfyllelse varenda gång Nordkorea testar ballistiska missiler, då de kan begagna sig av den förväntade defensiva nordkoreanska reaktionen i propagandasyfte för ytterligare mobilisering av trupper i Sydkinesiska havet.
De behöver dessutom inte oroa sig över att media och intellektuella ställer några grundläggande frågor, eftersom det hade röjt kulisserna i stort sett alla fakta i denna text är mer eller mindre omöjliga att finna rapporterade i svensk media.
Man bör fundera över hur bombastiska moralister i Väst hade reagerat ifall en koalition av Ryssland, Iran, Nordkorea och Kina genomförde ständiga militärövningar utanför Miami, offentligen syftade till att “dekapitera Washingtons kommandostruktur”, eller attackövningar med kärnvapenkapabla Tupolev-bombare och MIG-jets 25 kilometer utanför Rosenbad för att ”dekapitera det svenska ledarskapet”, varpå vulgär propagandister i fiendestaterna blev ursinniga på minsta tecken att vi försvarar oss mot sådana offensiva operationer.
Själva tanken är absurd, och är i stort sett otänkbar i ett djupt indoktrinerat samhälle som vårt, så vi behöver inte dröja kvar vid den saken.
I sanning finns det ingen seriös militärspecialist eller regeringsplanerare som faktiskt tror att Nordkorea skulle få för sig tanken att angripa någon med kärnvapen, eftersom Pyongyang inte visat några tecken på att de är självmordsbenägna och vill raderas från kartan.
Väst tydliggör detta genom att avböja precis vartenda förslag Nordkorea lagt fram för att göra sig av med sitt kärnvapenprogram som vi så innerligt fruktar, och eskalerat militära operationer intill deras gränser – vilket de vet leder till ökad nordkoreansk militarism.
Kort sagt, Väst gör precis det man vet kommer leda till en ökad nordkoreansk kärnvapenarsenal, återigen eftersom detta precis är syftet med västerländsk policy, av nyss nämnda skäl.
Där ett hot riskerar att inte längre finnas, måste det skapas.
“Med amerikanska baser och trupper stationerade så nära intill” Nordkoreas “gräns under hela landets existens, är det inte svårt att förstå varför Nordkorea inte betraktar en reduktion av sin militära kapacitet som någon akut, eller ens en förnuftig prioritering”. (14)
Således kan frågan om ett nordkoreanskt “hot” mot omvärlden inte vara värdig diskussion bland vuxna med minimal integritet. Det sätter förstås inga spärrar på västerländska intellektuella och journalister, som inte kan sova om nätterna, bävande inför nordkoreanska “kärnvapen” som när som helst lär flyga “med kurs mot en stad på det amerikanska fastlandet” och förinta “San Francisco” (DN:s Torbjörn Petersson).
De kan nå “vart som helst på fastlandet” (SvD:s Gunilla von Hall). Det är svårt att föreställa sig att ens de mest extrema nordkoreanska propagandisterna är lika djupt troende till kinesisk propaganda som svensken är till amerikansk propaganda. (15)
Bland många andra saker, illustrerar detta den fascinerande moraliska och intellektuella korruption som är ett signum för västerländsk intellektuell “kultur”.
Text: Andi Olluri, som skrev boken “Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget”. Läs fler artiklar av författaren
Referenser
- Global Politics, Olluri, 10 maj 2023.
- SvD, Olof Ehrenkrona, 4 aug. 2022.
- Counterpunch, Simone Chun, 27 apr. 2022.
- East Asia Forum, Chung-In Moon, 5 jan. 2023.
- Global Asia, Hyuk Kim, “What UN Voting Reveals about North Korean Issues”, vol 17:4, dec. 2022.
- GP, Britt-Marie Mattsson, 20 aug. 2022.
- DN, Torbjörn Petersson, 20 feb. 2023.
- Daily Beast, Donald Kirk, 3 aug. 2022. Om Nord- och Sydkoreas militära budget, se Antiwar,Youkyoung Ko, 16 jul. 2022: Avskräckningsstrategin har haft en markant påverkan på Sydkoreas försvarsbudget. I 1991 var Sydkoreas militära budget KRW 7,4 miljarder. Två decennier senare, i 2011, fyrfaldigades den till KRW 31,4 miljarder. I 2019 var Sydkoreas försvarsbudget KRW 46,7 miljarder ($42,5 miljarder).
Det främsta skälet för att man hade ökat försvarsbudgeten var att försvara sig från Nordkorea, som utropade sig själv till en kärnvapenstat i 2017. I själva verket var hela Nordkoreas BNP, i 2019, $33,5 miljarder, vilket är mindre än Sydkoreas försvarsbudget det året.
Trots detta fortsätter Sydkorea öka sin militära budget och förmåga, och har därmed blivit världens sjätte största militärmakt i världen och är den tionde största försvarsspenderaren i världen […Sydkorea har…] deltagit i NATO-toppmötet för första gången trots att de inte är medlemmar av NATO.
I juni [2022] utförde USA och Sydkorea övningar med Luftvapnena som involverade 20 stridsflygplan, inklusive toppmoderna F-35A i Gula havet, och marina övningar med amerikanska kärnkraftsdrivna hangarfartyg i internationella vatten utanför Okinawa.
Massiva Sydkorea-USA-övningar […har hållits i augusti, vilket…] endast ökar militära spänningar i regionen.
Återigen ett opassande faktum. För noggrann genomgång av USA:s avfärdande av kinesiska resolutioner för avrustning i Sydkinesiska havet, se min text i Covert Action Magazine, 11 feb. 2023.
- CNN, 6 okt. 2022; Reuters, 23 sep. 2022.
- Libertarian Institute, Kyle Anzalone, 31 okt. 2022.
- AP, 20 dec. 2022.
- Libertarian Institute, 5 mar.; 3 apr. 2023.
- Antiwar, 16, 26 apr.; 25 maj 2023; AP, 25 maj 2023.
- Business Insider, 9 sep. 2022; Korean Central News Agency, 2 feb. 2023.
- Consortium News, Aditya Sarin, 14 sep. 2022.
- DN, Torbjörn Petersson, 3 maj 2023; SvD, Gunilla von Hall, 7 jan. 2023. Amerikansk media, som ofta är mindre extrem än dess kulturellt koloniserade svenska knähund, var inte mycket bättre.Foreign Affairs (CIA-analytikern Sue Mi Terry, 19 jan. 2023) krävde ”tilltagande” militärövningar riktade mot Nordkorea, ovetande om att dessa orsakar “Pyongyangs försök att skapa massförstörelsevapen”, som “teoretiskt sätt kan träffa Manhattan och Washington samtidigt”.Center for Strategic and International Studies kunde utan vidare kommentar hävda (John Hamre et al., “North Korea Policy and Extended Deterrence” 19 jan. 2023) “Nordkorea lär osannolikt återuppta diplomati”, ännu en gång mycket medvetna om att inte förklara varför, och rekommenderade att “USA, Sydkorea och Japan” utför fler militärövningar och sanktioner mot Nordkorea, samt utvecklar “ett ramverk för gemensam kärnvapenplanering likt den man har i NATO” för att kunna “demonstrera amerikanska förmågor”. Det är svårt att skämta ihop ens en travesti över västerländska intellektuellas galenskap bättre än detta.
