Krig i skogen – Forskare hotades och tystades av svenska skogsmaffian

Journalisten Lisa Röstlund anade inte vilket slagfält hon gav sig in på när hon granskade den svenska skogsmaffian. Det resulterade i en motrapport från skogsindustrierna. Forskare tystades, förlorade anslag och mobbades. En blev mordhotad. Hans Sternlycke berättar om detaljerna.

Det kom ett mail till Dagens Nyheter om att all gammal skog håller på att försvinna. Lisa Röstlund åkte till Norrbotten. Henrik Sevä från Muodoslumpoli visar henne mil av kalhyggen och hur de tar maten från renen. Med marken bar fryser den och renarna kan inte sparka genom snön ner till den och det finns inga gamla träd med hänglav som kan ge nödfoder. Renarna måste stödutfodras.

Turismföretagen hotas av att det inte finns natur att visa. Ändå sysselsätter de många gånger fler än skogsnäringen och bidrar mer till BNP.

Lisa Röstlund gör gör en grundlig research med 250 intervjuer och tusentalet samtal, gör resor kors och tvärs och läser massvis med dokument både officiella och läckta hemliga.

En datakörning visar att avverkningsanmälningarna i stort sammanfaller med områden för aldrig kalavverkad skog. Resten är för uthugget. Resultat blir en artikelserie och en bok, “Skogslandet – En granskning”, som är spännande som en deckare, och för den belönas hon med Guldspaden 2022 och Lubbe Nordström-priset 2023.

Att hennes arbete har kostat på förstår man av ingresserna till varje kapitel som beskriver hur arbetet går framåt. En försummad man och en sexårig dotter som klagar. Ska du ge dig iväg igen? Dottern tvingar sig mot hennes oråd att få se filmen om Attenborough. Hon gråter efteråt och inte kan sova. Det är vi människor som dödar djuren.

Svenska skogsmaffian

Hon anade inte vilket slagfält hon gav sig in på. Det resulterade i hot och en motrapport från Näringslivets medieinstitut beställd av Skogsindustrierna. Flera hon intervjuat har backat. De vågar inte längre säga något, ens anonymt. Forskare har mist anslag, mobbats ut och tvingats dra sig tillbaka.

Mats Hagner blev mordhotad och fick sina forskningsrapporter censurerade av SLU. Den striden har han skrivit en bok om. Kriget har pågått längre. I den nu omtryckta: Skogen vi ärvde, skrev Marcieiej Zaremba om skogsmaffian.

Där skildras hur Harald Holmberg, som var Mats Hagners elev, men övertygade den kalhyggestroende troende professorn om att det inte var hållbart, blev stämd av Skogsstyrelsen för brott mot skogsvårdslagen att inte vårda produktiviteten utan gallrade i stället för att kalhugga. En så stark försvarsinlaga gjordes att åklagaren lade ner fallet, ett aldrig anmält brott mot hänsynsreglerna utan beviljat alla avverkningsanmälningar efter sex veckors latens

Det är krig i skogen säger representanter från bägge sidorna. Skogsnäringen säger att det är frågan om att kunna ersätta fossilsamhället med trä för klimatets skull, och att det bara är överlevnad, välståndet, landsbygden och äganderätten, medan EU och “miljömuppar” vill ta ifrån dem rätten att bruka skogen.

Mot det anförs att EU:s förslag för skogen inte stoppar brukandet och att EU:s begrepp naturskogsbruk egentligen är kontinuitetsskogsbruk, och att det inte ger lägre tillväxt utan tvärtom har bättre lönsamhet, kalhygget och markplöjning före planteringen, som ofta misslyckas, därför att mikroklimatet blir så hårt på kalhygget.

Svamparna som är nödvändiga för näringsutbytet dör. Man får bättre betalt, därför att det ger grövre virke. Kalhyggesbruk tjänar bara massaindustrin på, som kan betala 20 procent sämre än i grannländerna.

Genom att marken ständigt är täckt av skog blir koldioxidupptaget högre. Risken för stormfällning minskas. Plantageskogsbruket är katastrofalt för det vilda och övrig växtlighet.

Politikerna har samverkat med skogsnäringen. Göran Enander avsattes som GD för Skogsstyrelsen 2009 som för mjuk och ersattes med med Monica Stridsman av Eskil Erlandsson (c) som drivande för att kunna avverka friare.

Nuvarande GD Herman Sundqvist, tidigare aktivist för produktionsintressena som skogschef för Sveaskog, kuppades igenom av Socialdemokraterna. Det första han gjorde var att försvaga biotopskyddet för hotade arter och stoppa naturskyddsområden. Avverkningsanmälningar är inte längre offentliga.

Sverige har förändrats. Kalhyggena blev inte allmänna förrän på femtiotalet. Nu är det bara tre procent av skogen som inte blivit påverkad. Sverige har också med sitt bistånd arbetat för plantageskogsbruket vilket gett markstölder.

Av skogsägarna har statens skogar Sveaskog och Statens fastighetsverk (som fick ta hand om den fjällnära skogen) och kyrkans prästlöneskogar bedrivit det mest brutala kalhyggesbruket. Ebba Buschs svärfar, aktiv i Livets ord, driver ett skogsvårdsföretag som fällts för att exploatera migrantarbetare. Kyrkan har använt hans tjänster.

Ljuspunkter

FSC, Forest Stewardship Council, är ett miljöcertifieringsmärkning utan vars stämpel det är svårt att sälja virke. Det är bara det den drivs av skogsindustrin och aldrig beivrar de brott mot reglerna.

Det finns också positiva exempel i “Skogslandet – En granskning”. Sveaskog har tillsammans med Laxå kommun dragit igång Samverkan Tiveden för naturenligt skogsbruk på 20 kvadratkilometer runt Tivedens nationalpark.

Där finns ett annat skogsvårdföretag, Finnerödja skogstjänst, som arbetar med kontinuitetsskogsbruk, något som Röstlund berättar om. Ägaren beklagar där att det inte finns någon vägledning i hyggesfritt skogsbruk, men det gör det.

Mats Hagner har skrivit handboken Naturkultur från 2004 och en nyligen förnyad version finns på nätet. Tyskland har haft hyggesfritt i 30 år och i Finland har det statliga skogsbolaget infört det på en fjärdedel av marken.