Det finns inget militärt hot mot Sverige som motiverar att vi öppnar vårt territorium för en stormakt som USA och strategiskt länkar oss till denna stormakts ledning. Det skriver Rolf Andersson och Lars-Gunnar Liljestrand i en replik som först publicerades i SvD.
Försvarsminister Pål Jonson (M) tillsammans med företrädare för L och KD skriver på SvD Debatt den 11 april att ”DCA-avtalet är en förutsättning för att Sverige snabbt ska kunna ta emot stöd från USA vid ett försämrat säkerhetsläge”.
Avtalet kan möjliggöra sådant stöd men det finns inget i avtalet som anger att USA åtar sig att lämna stöd till Sverige vid kris, krig eller kränkningar. Däremot ger det USA rättigheter. Redan den obalansen visar att avtalet ur svensk synvinkel tillkommit ytterst lättsinnigt.
Avtalet går mycket långt i och med att det ger amerikanska styrkor rätt att fritt röra sig över hela vårt territorium och det till lands, till sjöss och i luftrummet.
Vad dessa rättigheter kommer att användas till i ett krisläge är en öppen fråga som inte besvaras i avtalet. En stormakt som USA kommer att agera utifrån sina egna nationella intressen. Dessa kan sammanfalla med Sveriges men de kan också skilja sig från vad som ligger i vårt säkerhetspolitiska intresse.
I Norden kommer USA att enligt separata avtal få tillgång till 47 baser (17 i Sverige, 15 i Finland, 12 i Norge och 3 i Danmark). Dessa avtal har inte tillkommit på initiativ av de nordiska länderna. Det är USA som drivit på för avtalen och haft starkt inflytande över antalet baser och deras placering.
När man ser hur baserna i många fall är grupperade på Nordkalotten och nära Kolahalvön, där de strategiska ryska kärnvapenbaserna är belägna, ligger den slutsatsen nära till hands att det för USA handlar om att positionera sig i den pågående kapprustningen med Ryssland med prioritering av den militära upprustningen i Arktis.
På sikt kommer enligt många bedömare konfrontationen mellan USA och Kina att trappas upp och då kan kampen om Arktis dras in i en stormaktskonflikt med Ryssland och Kina på samma sida.
Det ligger inte i Sveriges intresse att bli indraget i dessa allt mer skärpta motsättningar. Finlands tidigare president Sauli Niinistö uttryckte också oro över att baserna i Finland kommer att läggas så nära ryska gränsen och de militära anläggningarna på Kolahalvön.
DCA-avtalet ger inga garantier för att Sverige på allvar ska kunna påverka hur USA kommer att använda tillgången till vårt territorium. Debattörerna skriver att avtalet ”bygger på svenskt samtycke” och ”på full respekt för svensk lagstiftning, suveränitet och våra internationella förpliktelser.”
Att avtalet som utgångspunkt bygger på ”svenskt samtycke” är självklart. Inget påstår väl att USA tvingat Sverige att underteckna avtalet. Frågan gäller i stället vad Sverige faktiskt och rättsligt samtyckt till genom att ingå avtalet. Det är en helt annan fråga.
Vilket inflytande Sverige kan få kommer på allvar att visa sig när det gäller strategiska vägval eller skarpa lägen. Finland och Norge har varit medvetna om detta grundläggande problem och har genom särskilda tillägg i sina avtal understrukit att USA måste respektera suveräniteten. Det återstår att se vad detta är värt men ambitionen är riktig.
Beslutsfattandet enligt avtalet bygger inte på ”samtycke” eller på ”konsensus” som inom Nato. Vid oenighet ska man enligt avtalet ”samråda”. Vid ett ”samråd” mellan en småstat som Sverige och en stormakt som USA råder inte jämvikt.
Det finns inget militärt hot mot Sverige som skulle kunna motivera att vi öppnar vårt territorium för en stormakt som USA och strategiskt (minst tio år) länkar oss till denna stormakts ledning och långsiktiga planer som kommer att skifta över tid på sätt som ingen nu kan överblicka.
Sverige bör välja en säkrare väg än att bilateralt satsa på de svängiga konjunkturer som man har att räkna med kommer att prägla stormakten USA där Kina allt tydligare kommer i fokus.
En sådan väg är att Sverige, numera som medlem av Nato, i varje läge prioriterar att bygga ett starkt eget nationellt försvar för landet i dess helhet. Det kan vi kontrollera och enas om. Egna risktagningar som helt bygger på utländska makters agerande bör undvikas.
Signerat: Rolf Andersson, advokat och Lars-Gunnar Liljestrand, tidigare forskningsingenjör. Båda undertecknarna är utgivare av Alliansfriheten.se
