Begreppet Storisrael innebär en territoriell utvidgning långt bortom de internationellt erkända gränserna för den moderna staten Israel. President Benjamin Netanyahu realiserar nu denna plan.
Idén har sina rötter i historiska berättelser och bibliska löften och syftar till att införliva betydande delar av de landområden som omger Israel, vanligtvis från Nilen i Egypten till Eufrat i Irak.
Visionen inkluderar territorier som Västbanken, Östra Jerusalem, Gazaremsan, delar av Libanon, Syrien och Jordanien.
Begreppet Storisrael har en lång historia som är sammanflätad med den moderna sionismens ursprung. Tidiga sionistiska ledare, särskilt Theodor Herzl, la grunden för skapandet av ett judiskt hemland med djupa historiska och bibliska kopplingar till landet.
Bibliska texter som 1 Mosebok 15:18 och 5 Mosebok 11:24 har citerats som bevis på gudomliga löften till det judiska folket, vilket därmed etablerar en religiös och moralisk anspråk på territoriet.
Under 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades dessa idéer från en vision till en politisk ambition när sionistiska rörelser började utarbeta planer för en stat som inte bara skulle säkra ett judiskt-israeliskt hemland utan också återta historiska landområden.
Efterföljande generationer av ledare har fortsatt att åberopa dessa religiösa och historiska rättfärdiganden för att stödja territoriell expansion.
Målen med att skapa ett Storisrael
Ansträngningarna att skapa ett Storisrael drivs av en kombination av strategiska, säkerhetsmässiga och existentiella motiv:
Säkerhetsöverväganden
Ett av de centrala argumenten för territoriell expansion är uppfattningen att kontrollen över ytterligare territorier stärker Israels försvarsposition. Förespråkarna hävdar att Israel genom att upprätta buffertzoner, särskilt i områden som Västbanken och delar av Syrien, bättre kan motstå yttre hot och förhindra att fientliga aktörer får fotfäste nära landets gränser.
I detta sammanhang ses varje bosättning eller erövrat territorium som ett steg mot att stärka den nationella säkerheten.
Existentiella och identitetsrelaterade faktorer
För många i Israel är expansionen inte bara en fråga om strategiska överväganden utan också ett uttryck för judisk-israelisk identitet och historiskt öde. Med tanke på den långa historien av förföljelse och fördrivning ses upprättandet av en sammanhängande israelisk stat som omfattar historiskt betydelsefulla bibliska områden som en existentiell nödvändighet.
Återvändandet av invånare till förlorade eller evakuerade områden understryker ytterligare strävan att återupprätta en upplevd historisk ordning.
Ekonomiska och diplomatiska dimensioner
Utöver säkerhet och identitet har även ekonomiska motiv spelat en roll i expansionsagendan. Kontroll över större territorier ses av vissa som ett sätt att förbättra resursförvaltningen, stimulera ekonomisk tillväxt och säkerställa infrastrukturella fördelar över de utvidgade gränserna.
Dessutom ger diplomatiska förbindelser – särskilt de som cementerats genom allianser med nationer som USA – det politiska stöd som behövs för att rättfärdiga och upprätthålla dessa långsiktiga territoriella ambitioner.
Använda strategier och taktik för att skapa Storisrael
Israels strategi för att skapa ett Storisrael kombinerar militära, politiska och diplomatiska strategier som har utvecklats under årtionden. Dessa metoder är inte statiska, utan anpassas efter det geopolitiska läget.
Utvidgning av bosättningarna
En av de mest synliga aspekterna av Israels ansträngningar är den kontinuerliga utvecklingen av bosättningar på Västbanken, i Östra Jerusalem och andra omtvistade regioner. Sedan sexdagarskriget 1967 har det skett en systematisk utbyggnad av bostadsområden som gradvis förändrar den demografiska sammansättningen i dessa territorier.
Denna metod, som ibland beskrivs som en ”bit för bit”-strategi, syftar till att förändra landets konturer.
Utbyggnaden av bosättningarna framställs ofta som en nödvändig säkerhetsåtgärd. Genom att befolka områden med israeler försöker regeringen stärka sina anspråk och försvåra eventuella steg mot en palestinsk stat eller förhandlingar om de slutgiltiga gränserna.
Kritiker hävdar dock att sådana åtgärder är liktydiga med en de facto-annektering och anses allmänt vara olagliga enligt internationell rätt.
Militära åtgärder och operationer
Militära initiativ har också varit avgörande för att främja målet om ett Storisrael. Israels militära operationer, särskilt de som genomförs i strategiskt viktiga områden som de norra gränsregionerna och i närheten av Gaza, framställs ofta som förebyggande åtgärder för att säkra gränserna och neutralisera fientliga hot. Vissa åtgärder kan också tolkas som steg mot territoriell expansion.
I flera fall har militär makt använts i samband med bosättningspolitiken. Till exempel har riktade operationer mot väpnade grupper i angränsande territorier gjort det möjligt att konsolidera kontrollen över strategiska platser. Dessa åtgärder tjänar inte bara omedelbara säkerhetsbehov utan bidrar också till att stärka den bredare ambitionen om en territoriellt expansiv israelisk stat.
Politiska manövrer och rättsliga initiativ
Den politiska debatten inom Israel har spelat en avgörande roll för utformningen av strategierna för att förverkliga Storisrael. Högerfraktioner och extremistiska element inom regeringen har ofta uttryckt sitt stöd för expansionspolitiken.
Rättsliga åtgärder har införts för att legitimera bosättningarna och integrera dem i den nationella rättsordningen. Detta har inneburit att internationella avtal som tidigare begränsade bosättningsverksamheten har omprövats och ibland reviderats.
Diplomatiskt stöd, särskilt från allierade nationer som USA, stärker ytterligare dessa initiativ. Genom militära biståndspaket, ekonomiska incitament och diplomatiskt stöd har internationella allianser indirekt möjliggjort en politik som ligger i linje med visionen om ett Storisrael.
Diplomati och utnyttjande av regionala splittringar
Ett annat viktigt strategiskt element är utnyttjandet av regionala splittringar. Genom att dra nytta av de fragmenterade politiska landskapen i grannländerna i Arabvärlden syftar Israel till att försvaga det kollektiva motståndet.
I vissa fall har politik och åtgärder utformats för att förvärra de interna splittringarna i dessa länder och därmed minska sannolikheten för en enad opposition mot Israels expansionistiska åtgärder.
Planer som Oded Yinon-planen – som föreslog att större arabiska stater skulle delas upp i mindre, mer hanterbara och ofta fientliga grupper gentemot israeliskt inflytande – belyser ett beräknat utnyttjande av regional dynamik.
Sådana strategier förespråkar en långsiktig vision där interna stridigheter mellan arabiska nationer så småningom skulle kunna göra det möjligt för Israel att relativt enkelt utvidga sina gränser.
Konsekvenser
Expansionspolitiken har djupgående konsekvenser för de lokala palestinska samhällena. Fördrivning av befolkningar, förlust av försörjningsmöjligheter och pågående humanitära kriser är centrala teman i den kritiska diskursen.
Strävan efter ett Storisrael har ofta intensifierat spänningarna i Mellanöstern i stort. Militära åtgärder och politiska manövrer som syftar till konsolidering utlöser ofta motreaktioner från grannstaterna, vilket destabiliserar området ytterligare.
Medan höger- och nationalistiska fraktioner förespråkar en expansiv strategi grundad på historiska rättigheter och säkerhetsbehov, uttrycker mer centristiska och vänsterorienterade grupper ofta oro över de långsiktiga konsekvenserna för fred och stabilitet.
Denna inhemska konflikt utspelar sig i parlamentariska debatter, rättsliga prövningar och den offentliga debatten, vilket påverkar takten och karaktären av den expansionistiska politiken.
På den internationella arenan har USA historiskt sett spelat en avgörande roll genom att ge Israel politiskt, militärt och ekonomiskt stöd. Denna allians har gjort det möjligt för Israel att bedriva en kontroversiell politik och straffrihet.
Långsiktiga konsekvenser av politiken för ett större Israel
Den planerade expansionen av Israel mot ett Storisrael har betydande långsiktiga konsekvenser. Om den fortsätter oförminskat kan fragmenteringen av de palestinska territorierna, annekteringar och konflikter med grannstaterna leda till en omdefiniering av Mellanöstern.
Dessutom kan en cementering av kontroversiella bosättningsmönster och militära enklaver låsa fast Israel i en bana som komplicerar alla framtida fredsförhandlingar. Även om säkerhet ofta anges som den viktigaste motiveringen, kan intensifierad antagonism leda till ihållande cykler av våld och motstånd.
De långsiktiga riskerna omfattar inte bara regional instabilitet utan också utmaningar för Israels internationella ställning och potentiell isolering på grund av brott mot internationell rätt.
Den fortsatta strävan efter att uppnå ett bibliskt och historiskt öde understryker ett engagemang för att skapa en miljö som, när den väl är etablerad, kan bli extremt svår att vända.
Medan vissa ser detta som en nödvändig utveckling för en nation som ständigt är hotad, hävdar andra att det är ett farligt experiment som undergräver utsikterna för en förhandlad fredsuppgörelse och skadar Israels bredare utrikesförbindelser.
Denna experimentella artikel är helt och hållet skriven av Ithy AI (Ithy.com) på uppdrag av NewsVoice. Den svenska texten ovan är en förkortad version av artikeln på engelska
Referenser
- MEPEI: Greater Israel: an Ongoing Expansion Plan for the Middle East and North Africa
- Daily News Egypt: Netanyahu revives the Greater Israel plan – Daily News Egypt
- Aljazeera: End Game: What Is Israel’s Plan in the Occupied West Bank – Al Jazeera
- Middle East Monitor: The Goals of Israel’s Ongoing Aggression Against Syria – Middle East Monitor
- Foreign Affairs Forum: Washington’s Strategic Enabling of Greater Israel Policy – FAF
