Det finns en seglivad föreställning i västliga debatter om att USA drar sig tillbaka. Att landet, trött efter decennier av krig och misslyckade interventioner, nu blickar inåt. När Grönland plötsligt hamnar högt upp på Washingtons prioriteringslista tolkas det därför ofta som ännu ett tecken på en ”reträtt till västra halvklotet”. Jag tror att den tolkningen är farligt naiv.
Text: JE Lindblom, insatt i BRICS, BRI och den multipolär världen. Han driver BRICS svenska Nyhetsbladet, Belarus Direkt och Ryska Posten på Substack
Tvärtom pekar mycket på att vi ser en accelererad amerikansk jakt på global dominans, där Grönland inte är en symbol för isolering, utan en nyckelbit i ett mycket större geopolitiskt projekt riktat mot Ryssland och Kina.
Grönland som bakre bas för ett nytt europeiskt krig
USA:s strategi gentemot Ryssland har länge handlat om att undvika direkt konfrontation, men samtidigt hålla trycket konstant. Lösningen är proxykrig och här passar Grönland in perfekt.
I stället för att själva stå i frontlinjen positionerar USA sig för att stödja ett framtida utvidgat europeiskt proxykrig från ett arktiskt avstånd. Europa förväntas ta striden, betala kostnaderna och bygga upp sin militärindustri, medan USA koordinerar, beväpnar och kontrollerar spelet från sidan.
Det säljs till europeiska väljare som en ”spricka” mellan EU och USA, som om Europa nu plötsligt måste stå på egna ben. I praktiken är det snarare en arbetsfördelning dikterad från Washington: ni hanterar Ryssland, vi fokuserar på Kina, och notan hamnar inte i Washington.
Det osynliga kriget mot Kinas livsnerv
Samtidigt pågår ett betydligt mindre synligt krig, mot Kinas ekonomi.
USA:s långsiktiga plan har länge varit att kunna blockera Kinas handel och energiförsörjning till sjöss, särskilt via strategiska flaskhalsar som Malackasundet. Det har diskuterats öppet i amerikanska militärdoktriner i över ett decennium.
Kinas svar blev Belt and Road Initiative (start 2014) bestående av landbaserade handelsvägar som minskar beroendet av sjöfart och här blir USA:s motdrag tydligt: i stället för öppna konfrontationer används ombud, instabilitet och militära grupper för att sabotera infrastrukturen.
Oljeledningen mellan Myanmar och Kina attackeras regelbundet. Kinesiska projekt i Pakistans Baluchistan-region utsätts ständigt för våld. Det handlar inte om isolerade konflikter, utan om ett systematiskt ekonomiskt strypgrepp, fört i skymundan.
Ukraina: Ett krig med flera måltavlor
Kriget i Ukraina framställs ofta som en isolerad europeisk tragedi. I verkligheten är det också ett verktyg riktat österut.
Ja, målet är att överanstränga Ryssland, men lika viktigt är att försvaga Rysslands roll som energileverantör till Kina. Om Moskva inte kan leverera energi blir Kina betydligt mer sårbart inför en framtida blockad.
Därför ser vi attacker mot ryska energianläggningar långt från frontlinjen. Därför attackeras ryska oljetankers i Medelhavet och utanför Västafrika. Det är operationer som kräver underrättelser, räckvidd och koordinering långt bortom Ukrainas egen kapacitet.
Det här är inte sidoeffekter. Det är centrala delar av strategin.
Grönland och Arktis – där möts allt
När Ryssland och Kina utvecklar Norra sjövägen genom Arktis gör de det av en enkel anledning: för att slippa USA:s marina strypgrepp, och just därför blir Grönland avgörande.
Med militär närvaro där kan USA kontrollera, eller stänga av, även denna sista alternativa handelsväg. Det handlar inte om försvar i klassisk mening, utan om kontroll över globala flöden. När amerikanska politiker talar om att ”försvara Arktis” betyder det i praktiken att kunna stoppa andras handel när det passar.
Grönland är inte en perifer detalj. Det är den sista pusselbiten i en global inringning.
En farligare värld än vi vill erkänna
USA:s Grönlandsfokus är alltså inte ett tecken på tillbakadragande. Det är ett tecken på att spelet hårdnar.
När alla dessa drag läggs samman: Europa, Ukraina, Arktis, handelslederna,, framträder bilden av en värld där konflikter inte längre handlar om enskilda länder, utan om systemkontroll. Frågan är inte om detta leder till större konfrontationer, utan hur de kommer att se ut, och vilka som förväntas betala priset.
Text: JE Lindblom, insatt i BRICS, BRI och den multipolär världen. Han driver BRICS svenska Nyhetsbladet, Belarus Direkt och Ryska Posten på Substack
