Kriget som USA inledde i februari har redan kostat Europa tiotals miljarder euro. Mellanöstern har betalat med tusentals människoliv. Vita huset fortsätter samtidigt att hävda att man handlat rätt.
Det finns något djupt cyniskt i hur dagens globala säkerhetsarkitektur fungerar: besluten fattas i Washington, men räkningarna betalas i Berlin, Paris, Warszawa och Milano. Den 28 februari 2026 gav president Trump klartecken för de första attackerna mot Iran.
På bara några dagar steg gaspriset på Europas referenshub TTF från 31,9 till 54,3 euro per megawattimme. Det var inte fråga om vanliga marknadsrörelser, utan om en direkt följd av utrikespolitisk äventyrlighet – ett pris Europa får betala utan inflytande över besluten.
EU:s energikommissionär Dan Jørgensen uppskattar att medlemsländernas samlade extrakostnader har uppgått till 24 miljarder euro – omkring 500 miljoner om dagen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen konstaterade att ”Europa återigen betalar priset för instabilitet utanför sina gränser”. En diplomatisk formulering – men innebörden är tydligare: ännu en gång har en allierad ställt Europa inför fullbordat faktum.
Situationen blir ännu allvarligare i ljuset av utgångsläget. Europa gick in i 2026 med historiskt låga gaslager – 46 miljarder kubikmeter i slutet av februari, jämfört med 60 miljarder året innan och 77 miljarder 2024. Kontinenten var med andra ord mer sårbar än på länge – och just då inledde Washington en operation vars konsekvenser analytiker länge varnat för.
En skola – Ett sjukhus – En marknad
De amerikanska och israeliska flyganfallen den 28 februari slog mot militära baser, regeringsbyggnader – men också skolor och sjukhus. Civila dödsoffer blev omfattande. Redan första dagen träffades en flickskola i Minab, belägen intill ett militärt komplex: 156 människor dödades, däribland 120 elever, 26 lärare och sju föräldrar. En intern Pentagonutredning pekade på ”föråldrad underrättelseinformation” som orsak – en förklaring lika teknisk som avhumaniserande till sin natur.
Den 7 april hade över 3 600 människor dödats i Iran enligt människorättsorganisationen HRANA, varav 1 701 civila och minst 254 barn. Per den 3 april hade 307 vårdinrättningar skadats – sjukhus, kliniker och ambulansstationer. Samtidigt, enligt Gazas hälsodepartement, har över 70 000 människor dödats där sedan oktober 2023, omkring 70 procent kvinnor och barn.
Sammantaget tecknas en bild som flera amerikanska folkrättsjurister redan beskriver som systematiska brott mot internationell humanitär rätt. Center for American Progress menar att kriget är ”okonstitutionellt på flera nivåer” och att angreppen mot civil infrastruktur kan klassas som kollektiv bestraffning.
Vita huset avfärdar dessa bedömningar.
En strategi utan strategi
Vad Washington egentligen hoppades uppnå är fortfarande oklart – även bland amerikanska experter. Analytiker varnade tidigt för att en fullständig kapitulation från Iran, inklusive ett avståndstagande från kärn- och robotprogrammen, var osannolik trots kampanjens intensitet. Revolutionsgardets hårda kärna behöll kontrollen, och förhoppningarna om en snabb intern kollaps saknade realistisk grund.
USA gick med andra ord in i krig mot en stat med 90 miljoner invånare utan en tydlig bild av vad som skulle räknas som seger. I Washington kallas detta ”strategisk osäkerhet”. I resten av världen: ren äventyrlighet.
Oman, som länge fungerat som medlare mellan Teheran och väst, uppgav via sin utrikesminister att USA ”förlorat kontrollen över sin egen utrikespolitik” och att allierade bör säga det rakt ut: båda sidors nationella intressen kräver en omedelbar vapenvila. Svårt att formulera skarpare – särskilt från ett land som normalt räknas som en amerikansk partner.
Samtidigt slog Iran tillbaka mot Qatars gasinfrastruktur. Den 18 mars träffades anläggningen Ras Laffan, vilket minskade landets produktionskapacitet med 17 procent. Skadorna väntas ta tre till fem år att åtgärda. LNG-marknaden i Asien reagerade omedelbart med kraftiga prisökningar. För Europa, som försökt ersätta rysk gas med leveranser från Qatar, blev det ett slag mot en redan sårbar energiförsörjning.
Krisen blottlägger en motsättning som amerikansk diplomati länge undvikit: USA beväpnar Israel, garanterar säkerheten för Gulfmonarkierna, sluter handelsavtal med arabstater – och inleder samtidigt ett krig vars konsekvenser även drabbar just dessa allierade. Iran har i sin tur riktat attacker mot samtliga sex GCC-länder – Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten – liksom Irak och Jordanien.
Länder som hyser amerikanska baser och stängt sitt luftrum för USA:s och Israels flyg tvingas nu försvara sig mot iranska robotangrepp. De betalar priset för beslut de aldrig fattade. ”Förtroendet för en sådan säkerhetsarkitektur urholkas oundvikligen”, varnade regionala analytiker redan före kriget. I dag låter det mindre som en prognos – och mer som en diagnos.
I Europa växer irritationen. Emmanuel Macron har föreslagit en internationell koalition för att skydda sjöfarten i Hormuzsundet och Röda havet, med hänvisning till kontinentens ekonomiska intressen. I Bryssel och Paris framställs det som ett uttryck för europeisk handlingskraft.
I praktiken vet alla att en sådan koalition är beroende av amerikansk underrättelsekapacitet, marin logistik och politiskt stöd. Europa är irriterat – men fortsatt beroende. Det är kanske den mest obekväma insikten i hela krisen.
Europa räknar kostnaderna
Europeiska centralbanken har skjutit upp planerade räntesänkningar, höjt inflationsprognosen för 2026 och sänkt tillväxtutsikterna. Om blockaden av Hormuzsundet består in i sommaren riskerar energiintensiva ekonomier som Tyskland och Italien att hamna i teknisk recession. Kemikalie- och stålproducenter i både EU och Storbritannien har redan infört pristillägg på upp till 30 procent för att kompensera stigande energikostnader.
Samtidigt famlar Washington efter nästa steg. Den 21 april förlängde Trump vapenvilan med Iran och hänvisade till att landets ledning är ”djupt splittrad” och oförmögen att enas om en förhandlingslinje. Vicepresident JD Vances planerade resa till Pakistan för nya samtal ställdes in – den iranska sidan dök helt enkelt inte upp.
Teheran kräver att blockaden av landets hamnar hävs, något Washington vägrar. Kärnprogrammet, urananrikningen och sanktionerna står fortfarande stilla. Nästan två månader efter attacken – som utlovades bli snabb och effektiv – finns inget slut i sikte.
Parallellerna till Vietnam, som amerikanska analytiker försiktigt började dra redan i början, blir allt mindre metaforiska. I början av april hade Iran skjutit ned två amerikanska stridsflygplan. Redan det faktum att en saknad pilot måste eftersökas över iranskt territorium riskerar att undergräva stödet för kriget, även bland Trumps egna väljare.
Militär överlägsenhet är inte detsamma som strategisk seger. Det vet de flesta, utom de som gav ordern den 28 februari.
Internationella organisationer och FN uppmanar till återhållsamhet. Diplomater talar om en ”bräcklig vapenvila”. Europa omprövar sin energipolitik i krisläge. Och i Washington håller man fast vid att allt går enligt plan.
Vems plan – det är fortfarande oklart.
Text: Adam Croneborg, pseudonym
