Kasta SVESAM-utredningen i papperskorgen och ge regionerna nyckeln till regional utveckling

Måndagen den 29 juni tog regeringen emot utredningen om framtidens regionala utvecklingspolitik och landsbygdspolitik: ”Ett sammanhållet, robust och konkurrenskraftigt Sverige– framtidens politik för utveckling i landsbygder och regioner”, SOU 2026:46. Utredningen har antagit namnet ”SVESAM – Utredningen för Sveriges sammanhållna utveckling”.

Analys: Hedi Bel Habib, fristående debattör, filosofie doktor, forskare med lång erfarenhet av analysarbete inom statsförvaltning, varav 15 år på regeringskansliet

SVESAM-utredningen föreslår ett gytter av centralistiska och verkningslösa byråkratiska överbyggnader för nationell samordning som inte är till stor nytta för regional utveckling eftersom den samtidigt tar ifrån regionerna deras samordnande roll.

Utredningen vill stärka samverkan mellan staten, regioner och kommuner, men föreslår att detta ska uppnås utan ett strikt, formellt regionalt samordningsansvar.

Regionerna fick det regionala utvecklingsansvaret så sent som 2019.  Att frånta regionerna den samordnande rollen är en genomgripande förändring av regionernas uppdrag och roll som  riskerar att kraftigt förstöra den kapacitet och den utvecklingsförmåga, där självbestämmande är en grundförutsättning.

När vi relaterar andelen av skatteintäkter på lokal och regional nivå kan vi konstatera att länder med högst grad av självbestämmande och  beskattningsmakt för lokala och regionala nivåer trendmässigt har bättre regional utveckling.

Den lokala och regionala andelen av de totala skatteintäkterna i Kanada  är 49,6 procent jämfört med 35 procent i Sverige, 27 procent i Danmark och 18 procent i Australien. När vi jämför den regionala utvecklingen i dessa länder kan vi konstatera att Kanada har en hög andel regionala och lokala skattebaser och trendmässigt minskande regionala med tiden.

Genom att använda Theilindex har OECD kvantifierat och följt utvecklingen av regionala klyftor i BRP över tid och mellan regioner i olika länder. OECD-data för Theil-index sträcker sig över en tidsserie på 20 år och därför kan man utläsa långsiktiga trender.

Mellan år 2000 och år 2020 minskade regionklyftan i Kanada från 1,32 till 0,85. Under samma period ökade indexet för gapet mellan regioner i Sverige från 0,97 till 1,37.

Kanada har lyckats med att stimulera en balanserad regional utveckling trots att landet är glesare än Sverige och har lägre befolkningstäthet. Kanadas genomsnittliga befolkningstäthet är cirka 4 invånare per kvadratkilometer. Eftersom mer än 40 miljoner invånare är mycket ojämnt fördelade, är stora delar av landet glest befolkade medan mer än hälften av befolkningen bor i ett smalt stråk längs gränsen till USA.

Sveriges genomsnittliga befolkningstäthet är  högre än Kanadas och ligger på 25,9 invånare per kvadratkilometer. Landet är dock mycket ojämnt befolkat, med den högsta koncentrationen i söder och längs kusterna.

Det tycks således finnas en samvariation mellan vidgad beskattningsrätt  och balanserad regional utveckling. Ökat regionalt självbestämmande tycks således ge regionerna bättre förutsättningar att skräddarsy tillväxtinsatser utifrån lokala behov. Forskning och granskningar visar att detta är ett krav för att nationell samordning ska kunna ge någon effekt!

Danmark har en befolkningstäthet på cirka 142 till 149 invånare per kvadratkilometer, vilket gör det till det tätast befolkade landet i Norden. Danmarks yta är 42 931 kvadratkilometer (landarealen uppgår till cirka 42 962 kv. km).

Denna siffra avser enbart Danmark exklusive de självstyrande områdena Grönland och Färöarna. Jämfört med Danmark har Kanada en befolkningstäthet på 4 invånare per kvadratkilometer. Kanada har en total yta på cirka 9 984 670 kvadratkilometer, vilket gör det till världens näst största land efter Ryssland.

Ändå lyckas Kanada med att stimulera en mer balanserad regional utveckling jämfört med Danmark. Danmarks regionala klyftor har ökat trendmässigt sedan 20 år tillbaka.

En förklaring till detta är Danmarks centraliserade skattesystem, där andelen skatteintäkter som tillfaller den lokala och regionala nivån ligger på 27 procent jämfört med 49,6 procent i Kanada.

Ett annat land som uppvisar en trendmässig ökning av regionala klyftor är Australien. Australien är ett av världens mest glesbefolkade länder med en genomsnittlig befolkningstäthet på cirka 4 invånare per kvadratkilometer. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad; mer än fyra femtedelar av invånarna bor i tätorter längs öst- och sydkusten.

Landet liknar Kanada när det gäller gleshet och befolkningstäthet. Ändå lyckas inte Australien stimulera samma balans i den regionala balansen som i Kanada. Här  är det återigen den stora skillnaden i regionala och lokala skattebaser som tycks vara nyckelfaktorn.

I motsats till Kanada har de regionala klyftorna i Australien, mätt i Theil-index, trendmässigt ökat under hela perioden mellan 2000 och 2020. Dessutom är klyftorna mellan regionernas tillväxttakt  större än i både Kanada och Sverige.

Ett slående drag i Australien är det hypercentraliserade skattesystemet, där den lokala och regionala andelen av skatteintäkter bara är 18 procent jämfört med nästan 50 procent i Kanada och 35 procent i Sverige.

Mot bakgrund av ovanstående data är det uppenbart att regionalt och lokalt självbestämmande i form av vidgad beskattningsrätt är nyckeln till en balanserad regional utveckling. En översyn av regionernas och kommunernas beskattningsrätt är därför ett måste om man på allvar vill lösa de grundläggande frågorna inom regional utvecklingspolitik och landsbygdspolitik.

Tidigare har den kommunala sektorn kunnat beskatta flera skattebaser, såsom fastigheter (både boende- och jordbruksfastigheter) och företag. Det är inte rimligt att kommunernas och regionernas beskattningsrätt historiskt har snävats in samtidigt som SVESAM-utredningen nu föreslår att regionerna ska fråntas sitt samordningsansvar för regional utveckling.

Regeringen bör därför kasta SVESAM-utredningen i papperskorgen och istället  överväga att ge kommuner och regioner ett breddat skatteunderlag som nyckel till utveckling och tillväxt i Sveriges alla regioner utifrån varje regions egna specifika förutsättningar.

Relaterat

• Statens offentliga utredningar: SVESAM – Utredningen för Sveriges sammanhållna utveckling