Torkild Berglund, civilekonom, egenföretagare, affärsutvecklare, PR. Han har tidigare bott i Sverige och Norge. Nu bosatt i Costa Rica (
Medan världen präglas av krig, ekonomisk oro och energikris, engagerar sig miljontals svenskar i sport – samtidigt som samhällsengagemanget haltar. Samtidigt hålls vi upptagna av en ständig ström av sport, Netflix och sociala medier, en modern form av dopning som dämpar eftertanke och riktar bort uppmärksamheten.
Är “bröd och skådespel” i själva verket ett verktyg för att hålla människor distraherade medan avgörande beslut fattas i bakgrunden?
3,1 miljoner svenskar är med i en idrottsförening. Var tredje svensk. Samtidigt samlar de politiska partierna bara en bråkdel av det engagemanget. Det är inte bara en siffra. Det är en varningssignal. För medan människor diskuterar laguppställningar, domslut och tabeller, förändras världen i en allt snabbare takt.
Krig rasar. Nya konflikter trappas upp. Hotet om en global ekonomisk recession växer i skuggan av oroligheterna i Mellanöstern. Europa brottas med energikris, stigande priser och en osäker framtid. Det brinner i knutarna, men i Sverige är det fortfarande matchen mellan Brynäs och Björklöven som väcker starkast känslor.
Det är här obalansen blir svår att ignorera. Vi lever i ett samhälle där människor vet exakt hur deras lag ligger i tabellen, men saknar grundläggande insikt i de beslut som formar deras ekonomi, trygghet och framtid. Där engagemanget är som störst när det gäller sport, men betydligt svagare när det gäller samhällsfrågor och de som formar vår framtid och våra barns.
Det här är inget nytt fenomen.
Redan i Romarriket förstod makteliten exakt hur människor fungerar. Kejsare och makthavare delade ut gratis spannmål, “bröd”, och arrangerade storslagna gladiatorspel, “skådespel”. Syftet var inte generositet. Det var kontroll. Så länge folket var mätta, underhållna och känslomässigt upptagna, höll de sig lugna – och slutade ifrågasätta makten.
Bröd och skådespel var inte romersk kultur. Det var strategi. Frågan är hur mycket som egentligen har förändrats.
Idag behövs inga kejsare som öppet delar ut bröd. Systemet är mer sofistikerat. Underhållningen är konstant, tillgänglig överallt och djupt integrerad i människors vardag. Och effekten är densamma: fokus flyttas bort från det som verkligen formar våra liv.
- För vad händer när miljoner människor lägger sin tid, sin energi och sina känslor på matcher, samtidigt som de stora besluten fattas utan deras insyn eller deltagande?
- Vad händer när fler kan namnen på hockeyspelare än på de personer som styr landet?
- Vad händer när verkliga kriser reduceras till bakgrundsbrus, medan en förlust i slutspelet känns som en personlig tragedi? Och den kanske viktigaste frågan av alla:
- Varför är vi mer engagerade i en match än i vår egen och våra barns framtid?
Svaret är obekvämt.
Ett samhälle som inte orkar se sin egen verklighet riskerar att tappa kontrollen över den. Det betyder inte att vi ska sluta bry oss om sport, men det betyder att vi måste börja omprioritera.
För medan publiken skriker på domaren, är det ingen som skriker på dem som faktiskt fattar besluten. Och frågan är: i vems intresse fattas de besluten egentligen, ditt, eller någon annans?
