Det är inte förbjudet att försöka förstå Rysslands invasion av Ukraina

Rysslands invasion av Ukraina var ett brott mot Ukrainas suveränitet, men därifrån följer inte att kriget var historielöst eller ”oprovocerat” i betydelsen att det saknade en föregående säkerhetspolitisk konflikt. När väst förväxlar förklaring med försvar gör vi okunskap till moralisk dygd, och diplomati till suspekt verksamhet.

Den norske statsvetaren Glenn Diesen, professor vid Universitetet i Sørøst i Norge, har under många år forskat om geopolitik, Ryssland och den europeiska säkerhetsordningen. Han har blivit en kontroversiell röst genom sin kritik av NATO:s expansion och västvärldens politik gentemot Ryssland.

Kritiker menar att hans analyser alltför ofta sammanfaller med ryska perspektiv. Just därför är hans senaste fråga värd att pröva sakligt snarare än att avfärda genom etiketter: När blev det förbjudet att försöka förstå sin motståndares motiv?

Glenn Diesens centrala argument är lika enkelt som obehagligt: västvärlden har i Ukrainadebatten börjat blanda samman två helt olika saker, förklaring och rättfärdigande. Att försöka förstå varför Ryssland invaderade Ukraina betyder inte att invasionen försvaras.

Historiker försöker förstå varför Nazityskland invaderade Norge utan att därmed försvara Hitler. Vi analyserar orsakerna till Pearl Harbor, Vietnamkriget och den 11 september utan att därmed legitimera angreppen. Varför skulle just Ukrainakriget befrias från kravet på orsaksanalys?

Historien började inte den 24 februari 2022

Den dominerande västerländska beskrivningen har varit att Ryssland genomförde en ”oprovocerad invasion”. Juridiskt är huvudfrågan klar: Ryssland angrep en suverän stat, men historiskt är saken mer komplicerad.

Under årtionden varnade framstående amerikanska diplomater och strateger för konsekvenserna av att utvidga NATO mot Rysslands gränser.

• George Kennan, en av arkitekterna bakom USA:s containmentpolitik under kalla kriget, varnade för NATO:s östutvidgning.
• Jack Matlock, tidigare amerikansk ambassadör i Sovjetunionen, gjorde detsamma.
• John Mearsheimer har under lång tid hävdat att försöket att föra Ukraina in i västvärldens militära och politiska strukturer riskerar att förvandla landet till ett slagfält mellan stormakterna.
• William Burns var USA:s ambassadör i Moskva och blev senare chef för CIA. Redan 2008 rapporterade han om det djupa ryska motståndet mot ett ukrainskt NATO-medlemskap och risken för allvarlig destabilisering av Ukraina.

Var Kennan, Matlock och Burns Putin-apologeter? Nej, de försökte förstå hur motståndaren tänkte innan katastrofen inträffade. Det är själva kärnan i diplomati.

Det farliga ordet ”oprovocerat”

Problemet med ordet oprovocerat är därför inte att det fördömer invasionen. Problemet uppstår när ordet används för att kapa bort sin förhistoria. Ett angrepp kan vara både olagligt och föregånget av provokationer. Det ena upphäver inte det andra.

Om en kärnvapenmakt under årtionden säger att en viss militär utveckling vid dess gränser är oacceptabel, samtidigt som ledande västerländska diplomater varnar för samma sak, är det intellektuellt ohederligt att efter katastrofen förklara att säkerhetskonflikten saknade betydelse.

Ett tankeexperiment åt andra hållet

Skulle USA acceptera ryska eller kinesiska militära installationer i Mexiko? Kubakrisen 1962 ger en antydan om svaret.

Utrikespolitik som bygger på hur världen borde fungera i stället för hur kärnvapenmakter faktiskt fungerar är inte idealism. Det är farlig naivitet.

Vad hände med freden 2022? Här blir Glenn Diesens argumentation både viktigare och mer kontroversiell. Ryssland och Ukraina förhandlade redan under krigets första veckor. Neutralitet var en central fråga och Istanbulförhandlingarna våren 2022 producerade verkliga kompromissförslag.

Glenn Diesen går långt när han hävdar att USA och Storbritannien i praktiken torpederade en möjlig fred eftersom ett fortsatt krig erbjöd möjligheten att försvaga Ryssland.

Det finns belägg för seriösa förhandlingar och framsteg, men hur nära parterna stod ett färdigt avtal  är fortfarande omdiskuterat, men denna osäkerhet undanröjer inte den moraliskt avgörande frågan:

Gjorde västmakterna allt som kunde göras för att avsluta kriget, eller såg man möjligheten att försvaga Ryssland som viktigare än att  få slut på ukrainarnas lidande? Den frågan är inte prorysk. Den borde vara pro-ukrainsk eftersom det är ukrainare som har dött. Ukrainska städer har förstörts. Ukraina har betalat ett katastrofalt pris, både demografiskt och ekonomiskt.

Om en möjlig kompromiss avvisades därför att fortsatt krig ansågs strategiskt fördelaktigt, är detta en fråga som framtidens historiker kommer att behöva granska skoningslöst.

När etiketten ersätter argumentet

Här träffar Diesens kritik den västerländska offentligheten som hårdast. Frågar man varför Putin agerade som han gjorde, riskerar man att bli ”Putin-apologet”, men den första frågan handlar om skuld. Den andra handlar om orsak, och utan orsaksanalys finns ingen prevention.

Om en patient får en hjärtinfarkt nöjer sig läkaren knappast med att moraliskt fördöma hjärtinfarkten. Man frågar varför den uppstod.

Diplomati bedrivs inte mellan människor som redan är överens. Alternativet är att moraliserandet ersätter analysen och att militär makt ersätter diplomatin. Mellan kärnvapenmakter är detta en överlevnadsfråga.

Att förstå sin fiende är inte att ge honom rätt. Det är att försöka förhindra nästa katastrof, och kanske är Ukrainakrigets mest obehagliga lärdom just denna: fred börjar inte när vi har övertygat oss själva om vår egen godhet. Den börjar när vi vågar fråga varför motståndaren uppfattar oss som hotet, och när vi vågar lyssna på svaret.

Text: Leif Elinder, barnläkare, samhällsdebattör

Läs fler artiklar av Leif Elinder