Den 4 juni beslutade regeringen i Finland att göra stängningen av hela östgränsen mot Ryssland permanent. Den åtgärd som från början såldes som tillfällig under 2023–2024 är nu definitiv. Formellt handlar det om säkerhet, men i praktiken cementerar beslutet en djup och långsiktig brytning som läggs ovanpå landets värsta statsfinansiella kris på decennier.
Finansminister Riikka Purra beskrev läget rakt på sak: de offentliga finanserna är »extremt ansträngda«. Skuldkvoten närmar sig 90 procent av BNP och enligt Finansministeriets prognoser väntas den ligga på 91 procent nästa år och passera 99 procent till 2030. Finlands Banks chef Olli Rehn slog fast att landets skuldutveckling börjar likna de mest problemtyngda länderna i eurozonen – och att det inte längre finns tid att vänta. Samtidigt sänkte centralbanken tillväxtprognosen för 2026 till ynka 0,6 procent. Arbetslösheten i åldersgruppen 15–74 år steg i maj till 10,8 procent, högsta siffran sedan 1998. Bland ungdomar ligger den på 23,2 procent – fjärde högst i hela EU.
Två helt olika tolkningar av krisen
Statsminister Petteri Orpo medger att siffrorna ser dystra ut, men försvarar regeringens politik som den enda möjliga. Han pekar på att man redan dragit ner utgifterna med runt 10 miljarder euro och därmed hindrat skulden från att löpa amok. Samtidigt erkänner han att åtstramningarna borde ha kommit tidigare och att drömmen om en snabb återgång till stark tillväxt är över. En del av problemen kommer, säger han, från Rysslands krig i Ukraina och dess effekter på östra Finland – något som ingen budgetpolitik i världen kan trolla bort.
Oppositionen ser det annorlunda. Socialdemokraternas Antti Lindtman hänvisar till revisionsverkets rapport: av regeringens sparpaket på 6,5 miljarder euro har bara drygt 3,5 miljarder gett verklig effekt. Han tycker särskilt illa om tidpunkten för nedskärningarna i bostadsbidrag och den så kallade skyddade delen av arbetslöshetsersättningen. Just nu lider arbetsmarknaden inte av lathet utan av bristande efterfrågan.
Det här skapar enligt Lindtman »välfärdsfällor« som gör det mindre lönsamt att ta deltidsjobb. Redan i fjol varnade revisionsverket för de samlade effekterna. Han kritiserar också sänkningen av bolagsskatten från 20 till 18 procent som en onödig gåva till företagen som kostar staten 800 miljoner om året utan garanterad motprestation.
Imatra visar hur det ser ut på riktigt
I Södra Karelen märks konsekvenserna tydligast. Regionen förlorar enligt lokala bedömningar runt en miljon euro varje dag som tidigare kom från ryska turister. I Imatra, där ryssarna stod för upp till 90 procent av turismintäkterna, ligger arbetslösheten på 15 procent. Många butiker i centrum står tomma. Kommunens marknadschef sammanfattade läget kärnfullt: »De lätta pengarna är borta och har lämnat efter sig en turistapparat som ingen längre har råd med eller behöver.«
I grannkommunen Virolahti, som tappade det stora gränsövergångsstället Vaalimaa, hotar utflyttningen att underminera finansieringen av grundläggande samhällstjänster. Sedan april förra året har över 315 företag gått i konkurs i östra och norra Finland.
Nästa regering får ta smällen
Regering och opposition bråkar om vems fel det är, men är rörande överens om läget: Finland är inte på väg mot någon akut kollaps, men in i en lång och jobbig period av svag tillväxt och dyr välfärd. Många ekonomer kallar det redan »fattig stabilitet«.
Genom att permanent stänga gränsen har regeringen tagit bort den sista osäkerheten. Frågan är inte längre om det gamla Finland kan återvända – utan till vilket pris och vem som ska betala. Det svåra svaret hamnar hos nästa regering.
Text: Adam Croneborg, pseudonym
