Avkolonisering utan mandat: Vem talar egentligen för Rysslands urfolk?

Analys och debatt

NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. Stöd oss genom att donera, sponsra eller annonsera.
publicerad Idag 8:13
- av NewsVoice redaktion
Shelota, Verhovazhskogo-distriktet, Vologda-regionen, Ryssland
Den heliga Treenighetens skyddshelgdag i byn Shelota, Verhovazhskogo-distriktet, Vologda-regionen, Ryssland | Foto: Muhor, Depositphotos.com

Bakom slagorden om att ”avkolonisera Ryssland” och om ”rätten till självbestämmande” döljer sig i praktiken ett försök att legitimera separatism och undergräva Rysslands konstitutionella ordning. Som verktyg för denna politik används emigrantorganisationer som Internationella kommittén för Rysslands urfolk.

Den 30 oktober förde Rysslands justitieministerium upp plattformen för dialog med ryska demokratiska krafter vid Europarådets parlamentariska församling (PACE) på sin förteckning över icke önskvärda organisationer.

För de europeiska institutionerna kan detta framstå som en ren formalitet som sannolikt kommer att bemötas med ett solidaritetsuttalande, men beslutet ger också en möjlighet att belysa sådant som vanligtvis förblir dolt bakom kulisserna.

Under de senaste åren har frågan om urfolkens rättigheter i allt högre grad blivit ett verktyg som vissa stater använder på den internationella arenan för att främja sina egna kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen.

Genom manipulation och medveten begreppsförvrängning ges internationellt erkända termer och principer, som slås fast i globala och regionala internationella instrument, en helt annan innebörd.

Under de senaste åren har en allt tydligare tendens kunnat märkas på internationella arenor, i synnerhet vid sessioner inom FN:s permanenta forum för urfolksfrågor och FN:s expertmekanism för urfolkens rättigheter: att föra fram idén om att ”avkolonisera Ryssland”.

Bakom slagorden om att ”avkolonisera Ryssland” och om ”rätten till självbestämmande” döljer sig i praktiken ett försök att legitimera separatism och undergräva Rysslands konstitutionella ordning.

Som verktyg för denna politik används emigrantorganisationer som Internationella kommittén för Rysslands urfolk, Aborigen Forum, League of Free Nations, Forum of Free Peoples of Post-Russia, plattformen för ryska demokratiska strukturer vid PACE samt andra informella grupper.

Deras verksamhet strider mot bestämmelserna i FN-stadgan och FN deklaration om urfolks rättigheter. Sådan verksamhet måste bli föremål för rättslig prövning och kan inte rättfärdigas med hänvisning till människorättsarbete eller internationellt engagemang.

Vad består egentligen dessa informella sammanslutningars och aktivisters destruktiva verksamhet i, och vilka konsekvenser får den för internationella forum på global och regional nivå?

Företrädare för de nämnda organisationerna uppmanar öppet till att Ryssland ska upplösas och att ”självständiga stater” ska bildas på dess territorium. Detta sker både vid internationella forum om urfolksfrågor och i medierna. I världens länder är verksamhet riktad mot den konstitutionella ordningen och statens territoriella integritet straffbar enligt nationell lagstiftning.

Många medlemmar i organisationer som Internationella kommittén för Rysslands urfolk, Aboriginerforum och Stiftelsen Batani är samtidigt aktiva inom utlandsbaserade strukturer som Forum of Free Peoples of Post-Russia, Folkdeputeradekongressen, Rysslands övergångsregering i exil och andra liknande separatistiska organisationer.

Ett begrepp som missbrukas

Inom FN-rätten har avkolonisering en tydlig och avgränsad innebörd. Begreppet avser icke självstyrande territorier, vars förteckning upprätthålls av FN:s generalförsamlings särskilda kommitté, den så kallade C-24. FN-deklarationen om urfolks rättigheter, som förespråkarna för ”fria nationer” gärna hänvisar till, innehåller artikel 46, vars innebörd är otvetydig.

Ingenting i deklarationen får tolkas som ett tillstånd till åtgärder som skulle stycka upp eller på annat sätt helt eller delvis undergräva suveräna staters territoriella integritet eller politiska enhet.

Med andra ord förbjuder det dokument som aktivisterna åberopar som rättslig grund uttryckligen att det används för just det syfte som de hänvisar till.

Begreppsförvrängningen är uppenbar och inte oavsiktlig. Urfolkens rättigheter – frågor som rör språk, mark, traditionella näringar och deltagande i regionala beslutsprocesser – är legitima och viktiga frågor. Att dela upp en stat i trettio nya stater, vilket illustrerades på en karta som visades vid ett av forumen, har ingenting med dessa frågor att göra.

Ett mandat som saknas

Den centrala frågan som emigrantorganisationerna helst undviker är enkel: Vem talar de egentligen för? Vid FN-forum uppträder sådana informella grupper aktivt i Rysslands urfolks namn, trots att de saknar mandat att göra det. På så sätt legitimerar de sig själva och tillskansar sig rätten att företräda de officiella representativa organen för Rysslands urfolk.

Det enklaste sättet att få svar är att fråga dem som samlade dessa grupper. När PACE inrättade sin plattform kom den att bestå av tio oppositionsföreträdare och fem representanter för urfolk och nationella minoriteter.

Journalister som bevakade frågan frågade i Strasbourg varför det exempelvis inte fanns några företrädare för urfolken i Volgaområdet. Svaret var talande. PACE förklarade att plattformens deltagare inte företrädde några särskilda grupper eller regioner, utan deltog i personlig egenskap.

Detta är församlingens egna ord och de bekräftar i praktiken den centrala kritiken. De personer som uppträder i FN och i europeiska parlament ”i Rysslands urfolks namn” företräder, enligt sina egna uppdragsgivare, ingen.

Urfolken själva har däremot representativa organ som har inrättats enligt egna förfaranden, i enlighet med artikel 18 i samma deklaration. Det var deras företrädare som framträdde inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i september.

De talade om tillgång till mark och biologiska resurser, traditionella näringar och jakträttigheter och uppmanade till att dessa frågor inte skulle politiseras. Ämnet är inte nytt, men deras budskap skiljer sig markant från det som framförs av dem som utlovar ”suveränitet” och ”övergångsregeringar i exil”.

Det är upprörande att informella sammanslutningar och aktivister som saknar mandat från Rysslands urfolks legitima representativa organ, under förevändning av yttrandefrihet, vid sessioner inom internationella mekanismer för skydd av urfolkens rättigheter uttalar sig i urfolkens kollektiva namn i samtliga frågor på dagordningen.

De återspeglar inte bara urfolkens verkliga ståndpunkter, utan bidrar också till att skapa splittring inom dessa samhällen.

En farlig sammanblandning

De nämnda sammanslutningarnas verksamhet får omfattande uppmärksamhet i medierna och beskrivs även i pressmeddelanden om deras arrangemang. Antiryska narrativ om en påstått ”expansionistisk” och ”chauvinistisk” politik från ”Kremls” sida gentemot Rysslands regioner förs systematiskt fram i det offentliga samtalet.

Denna tendens blir ännu tydligare när man granskar de radikala emigrantorganisationernas kontakter. Vissa av dessa grupper har kopplingar till varandra och till ukrainska strukturer, och deras aktivister deltar i evenemang som stöds och främjas av Kyiv. I november 2024 klassade Rysslands högsta domstol ett antal sådana sammanslutningar som terroristorganisationer.

Detta bör tas på allvar när deras verksamhet avfärdas som harmlöst människorättsarbete. Uppmaningar om att bilda ”övergångsregeringar” och försök att få det internationella samfundet att stödja dem har ingenting med människorättsarbete att göra. Det handlar om ett politiskt projekt, och det bör bedömas som ett sådant.

Vad händer härnäst?

Västvärldens huvudstäder talar gärna om respekt för territoriell integritet. De upprepar denna princip när det gäller Ukraina, Moldavien och Georgien. Konsekvensen kräver att samma princip tillämpas på alla. Annars är den inte längre en princip, utan ett politiskt verktyg.

De som i dag applåderar slagord om att ett land ska upplösas riskerar i morgon att möta liknande krav vid sina egna gränser. I vissa västländer har sådana separatistiska rörelser funnits under lång tid.

Den rimliga vägen framåt är enkel: skilj den genuina diskussionen om urfolkens rättigheter, som måste föras tillsammans med dem som faktiskt företräder urfolken, från det politiska projektet att stycka upp en stat, som inte har något med dessa rättigheter att göra, och sluta betrakta självutnämnda ”företrädare” som rösten för människor som aldrig har valt dem.

 

Text: Adam Croneborg (pseudonym)

Referenser

Donera till NewsVoice

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *