Serbiens studenter störtade Vučić vid valurnorna

En fredlig, studentledd revolution har satt punkt för Aleksandar Vučićs 14-åriga grepp om Serbien och erbjuder en sällsynt modell för hur man kan avsätta ett rotat, EU-tolererat auktoritärt styre på Balkan, samt en bräcklig chans att återuppbygga rättsstaten.

Av Eugene Doyle | This article has been published on Pearlsandirritations.com

Serbiens president Aleksandar Vučić, allmänt betraktad som härskare över en av de mest korrupta staterna i Europa, störtades från makten i förra månaden genom en fredlig, studentledd revolution vid valurnorna. Det är den senaste i en rad omvälvande händelser som skakar om den gamla ordningen i dagens Europa.

På valnatten den 25 oktober hade maskerade och beväpnade män, tillsammans med lastbilar fulla av militär och kravallpolis, spridit ut sig framför Republikens valkommission och andra viktiga byggnader i Belgrad. Det som hände därefter chockade alla.

Klockan 21.20 rapporterade valkommissionen att Vučićs parti hade en komfortabel ledning. Partiföreträdare och landets medier – som i hög grad kontrolleras av staten – upprepade rapporten. Skulle valet bli manipulerat? Skulle krafterna inom den dolda makten, som är så mäktiga i Serbien, utlösa våld och försöka slå ner på studenterna och deras miljoner anhängare?

Sedan inträffade en häpnadsväckande helomvändning: några minuter senare förklarade Vučić själv att det i själva verket var Studentska lista – Studentlistan – som hade erövrat en imponerande majoritet av mandaten i Narodna skupština, det nationella parlamentet. Vučić stod inför det faktum att befolkningen i miljonantal hade röstat för att sätta stopp för hans 14 år av misskötsel.

Jag talade med min vän dr Stevan Rapaić, seniorforskare vid Institutet för politiska studier i Belgrad, om detta avgörande ögonblick för hans land. Vad utlöste Vučićs erkännande efter att det först verkade som om ”en bluff” var på gång?

”Det här är Belgrad – en korsväg, en knutpunkt för underrättelsetjänster från hela Europa. Alla säger att han fick ett telefonsamtal från någon mycket viktig person. Var det från Berlin? Från Washington eller Paris? Jag kan inte säga det med säkerhet, men folk säger att samma uppgörelse gjordes som med Montenegros president för ett par år sedan: ’Du drar dig tillbaka, inget blodspill, och vi garanterar din och din familjs säkerhet – och du kommer inte att åtalas’”, säger Rapaić.

För tillfället befinner sig landet i ett tillstånd av eufori. När de verkliga valresultaten tillkännagavs hade Studentlistan, en nybildad politisk rörelse ledd av universitetsstudenter och utan ens någon ledare, erövrat 141 av de 250 mandaten. Ingen ledare? Det är märkligt. Dr Rapaić säger att det var en briljant strategi.

”Studentrörelsen visste att om de utsåg en person till ledare fanns det stor risk att alla möjliga dåliga saker skulle hända honom. För det första skulle han krossas av medierna – till och med de privata medierna styrdes av regimen.”

Som Filip Milačić påpekade i en nyligen publicerad artikel i Pearls & Irritations:

”Studenternas seger var kulmen på månader av protester som inleddes i november 2024, då ett tak över järnvägsstationen i Novi Sad rasade samman och 16 människor omkom. Eftersom regeringen gjorde mycket lite för att straffa de ansvariga fortsatte den allmänna upprördheten att växa, och folkets mobilisering banade väg för förändring genom valurnan.”

Studentlistan ställde upp kandidater som huvudsakligen bestod av de mest respekterade professorerna, utvalda för sin kombination av integritet och sakkunskap.

”Det fanns 250 kandidater på listan, helt och hållet oskuldsfulla personer, och regimen kunde inte hitta något att anklaga dem för”, säger Rapaić.

Det faktum att listan består av människor med olika politiska övertygelser – vänster, höger, EU-vänliga, Rysslands- och Kina-vänliga och så vidare – speglar vad kärnkravet är: skapandet av en stat som styrs av universella principer om rättvisa och rättsstatsprincipen, och inte av politiska och ekonomiska svindlare.

Ytligt sett verkar denna mångfald problematisk, men innan man kan få en demokratisk politik präglad av konkurrens krävdes en politisk revolution, och det krävde en enad front.

Serbien är bara ett av länderna på Balkan som har drabbats av att staten har kapats för att tjäna snäva intressen. Professor Florian Bieber vid universitetet i Graz, Österrike, skrev i Patterns of competitive authoritarianism in the Western Balkans att de regeringar som bildades efter år 2000 både skilde sig från och hade likheter med de regimer som dominerade regionen under 1990-talet – såsom Slobodan Miloševićs i Serbien, Franjo Tuđmans i Kroatien och andra.

”Dessa nya regimer drar nytta av de reformistiska regeringarnas misslyckande under början av 2000-talet att på ett avgörande sätt bryta med auktoritära metoder och etablera oberoende och demokratiska institutioner, vilket därmed underlättade återkomsten av konkurrerande auktoritära regimer”, sa Bieber.

Två uppenbara utmaningar väntar om den överraskande segern ska kunna omsättas i verkliga reformer för den sedan länge plågade serbiska befolkningen: det snabba inrättandet av en fungerande regering och därmed demokratisk kontroll över statliga institutioner. Högt upp på dagordningen står också pressfriheten.

Rapaić säger att ”Serbien blev så korrupt. Denna regim satt vid makten i 14 år och kriminella strukturer finns överallt. Så det kommer att ta mycket tid och kräva stora ansträngningar för att institutionerna ska utföra det arbete de faktiskt får betalt för och verkligen arbeta för folket.”

Det kommer att finnas alla möjliga krafter både inom Serbien och utifrån som vill påverka vad som händer härnäst. De ryska, brittiska, franska, amerikanska och tyska underrättelsetjänsterna, Vučić-styrkorna, den serbiska ”deep state”, kriminella nätverk, näringslivet och organisationer i det civila samhället – alla möjliga aktörer kommer att försöka säkra sitt inflytande.

”Vi hungrar efter rättvisa”, säger Rapaić. ”Vi hoppas på en icke-våldsam utrensning, eftersom det under så många år rådde orättvisa överallt i Serbien. Folket i Serbien känner en viss optimism, men vi är inte dumma. Vi vet att detta kan gå åt båda hållen. Detta är ett perfekt tillfälle att befästa demokratin, att befästa en rättsstat där institutionerna fungerar, där åklagarna gör sitt jobb, där polisen gör sitt jobb och så vidare. Den kapades. Alla dessa institutioner kapades under så många år av en liten grupp människor som kontrollerade allt.”

Men just idag njuter Rapaić och miljontals serber av ett sällsynt ögonblick av optimism.

”Hittills har de alla lyssnat på en enda man: president Vučić. Det var han, och hans ord var det ord som styrde allt i Serbien. Det ’ordet’ har just nu ingen politisk makt, och det vet de. Det var samma sak när Milošević var vid makten. Nu rasar Vučić-systemet samman som ett korthus”, säger han.

Rapaić och andra pekar ut EU som en av orsakerna till Serbiens elände. Många serber anser att EU har tolererat kriminalitet, statlig korruption och demokratisk tillbakagång i landet, i praktiken i utbyte mot att Vučićs regim bidragit till regional stabilitet och gång på gång gett efter när det gäller det gapande såret som Kosovofrågan utgör.

”Jag är bara 43 år”, säger Rapaić, ”men under mina år har det varit krig, mycket turbulens, korruption och nu en andra revolution. Efter allt vi har gått igenom i Serbien kan vi fortfarande vara – vi måste vara – optimistiska.”