OPINION. Alltsedan jag i mitten på 70-talet gick Dramatiska Institutet har jag förvånats av de förmenta revirägarnas gigantiska egon.
Då på den tiden handlade det om vem som var den bästa och mest korrekta kommunisten.
Jag minns så väl då jag satt och klippte min film tog en paus och gick till restaurangen där dessa ”kommunister” slagit läger. Istället för att utnyttja utbildningstiden satt de och drack rödvin och käbblade Marx och andra stofiler. De kom att gå under begreppet ”rödvinsvänstern”. Jag trodde väl då att detta var ett unikum.
Men med åren har jag förstått att detta med revir är något djupt inpräntat och har man inte insikten om denna störning som mycket väl kan vara en narcissistisk personlighetsstörning, så kan det få förfärliga uttryck inte bara för omgivningen utan även de mest närstående.
Den som utsett sig till Kung eller Drottning med för den delen bevakar sitt område som en stridshök och varje person som på något sätt utgör ett hot drabbas av ”revirägarens” olika aggressioner. Inte sällan förekommer en djup avund och ren svartsjuka gentemot andra.
Jantelagen kommer då till uttryck på alla sätt.
Metoderna att angripa andra blir därför en blandning av att hävda sin egen överhöghet, att undergräva andras och att om möjligt ta död på andras möjligheter att vistas i de områden eller nära de föremål eller personer som man bevakar och som man anser sig äga rätten till.
I det senare fallet kan det få sådana groteska följder som att modern svartsjukt bevakar sin egen man och med rent djävulusiska angrepp stör dotterns möjligheter att ha en fader-dotter relation.
I andra fall kan det som nämnts röra politiska domäner och om man anser sig vara den enda som vet hur politik ska skötas försöker man utmanövrera andras initiativ och det kan till och med vara så att man med munnen förespråkar fri sikt men i handling demonstrerar blindhet för andra.
Det kanske mest vanliga är annars att man hävdar överhöghet inom ett tematiskt område som inom forskning eller annat kunskapsområde. Det handlar då om att man vet bäst och alla andra är amatörer som ska hålla käft, lyssna på Besserwissern och åtlyda de gränser som dras upp.
När detta får en organiserad form så kan det i Sverige bli i form av antihumanism och Vetenskap och Folkbildning.
Det kan tyckas trivialt men i inget annat land har antihumanismen fått sådan makt över Wikipedia och utbildningsinstitutioner. Konsekvenserna av det blir en bitvis usel encyklopedi, att högskoleinstitutioner rasar samman i sin egen nedåtgående kunskapsutveckling och att samhällets pelare som Karolinska Institutet, Kungliga Vetenskapsakademin, Public Service och media imploderar av desinformation, intolerans och arrogans. Vilka tror sig vinna på det?
Text: Börje Peratt