Demokrati och offentlighetsprincipen i upplösning?

publicerad 29 augusti 2013

- Carl-Johan Auriel

JUSTITIA Carl-Auriel Offentlighetsprincipen är en del av den svenska självbilden, lika självklar som att vi lever i ett land som har demokrati och tryckfrihet. Den svenska staten är stor varför det är viktigt att politiska beslut granskas och att byråkrati och slöseri med skattebetalarnas pengar kan avslöjas. Vad händer om staten väljer att inte offentliggöra sina affärer eller om ständiga lagändringar försvårar för den enskilde medborgaren och pressen att få en överblick om offentlighetsprincipens möjligheter?

Text: Carl- Johan Auriel | Foto: Wikimedia Commons [Themis]

Offentlighetsprincipen innebär att regeringens, riksdagens, kommunernas och andra myndigheters verksamhet ska vara öppna för allmänheten. Allmänheten har då rätt att ta del av alla offentliga handlingar, domstolsförhandlingar och beslutande organs sammanträden om de inte är sekretessbelagda enligt Offentlighets- och sekretesslagen. Journalister eller allmänheten kan då söka information oavsett vad som blivit offentlig information från styrande organ.

Offentlighetsprincipen regleras i Sverige i grundlagen, Tryckfrihetsförordningen (TF).

I TF: andra kapitel, 1§, står det:

”Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar”. [1]

Vad är en allmän handling?

”Handlingar är allt som innehåller information av något slag: texter, bilder, eller information lagrad på annat sätt, till exempel i en dator. En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten. Minnesanteckningar, utkast och säkerhetskopior betraktas inte som allmänna handlingar. Offentliga handlingar betyder allmänna handlingar som inte är hemliga.” [2]

Offentlighetsprincipen är viktig därför att den ger alla personer möjlighet och tillgång till offentlig information från myndigheter. Som demokrati är detta en förutsättning för att den ska fungera. Genom att myndigheternas handlingar i och med offentlighetsprincipen blir allmänna, är risken mindre att saker sköts på fel sätt eller att någon fuskar i arbetet.

Fungerar offentlighetsprincipen?

Ett problem är att det är få personer som vet vad offentlighetsprincipen innebär och hur de ska använda den. Att lagarna ständigt förändras gör inte saken lättare.

”Sedan 1980 då sekretesslagstiftningen infördes har den ändrats över 340 gånger. Sekretessförordningen, som kompletterar sekretesslagen – har förändrats 130 gånger samma tidsperiod.” [3]

Enligt riksdagsledamoten Henrik von Sydow (m) så gör det här att offentlighetsprincipen blir svår att överskåda. De många ändringarna innebär att man har svårt att se hur omfattande offentlighetsprincipen egentligen är. Därmed försvåras granskningen av maktutövandet.

Allt fler statstjänstemän berättar om att många av de handlingar som skall hjälpa den enskilde medborgaren och pressen att undersöka makten helt enkelt inte skrivs längre.

Tidigare generaldirektören för Riksrevisionsverket, Inga-Britt Ahlenius menar att:

”Offentlighetsprincipen ger oss rätten att granska tomma skåp.”

Inga-Britt Ahlenius, som har bred och lång erfarenhet i statens tjänst, menar att det finns ett utbrett förfarande hos många myndigheter att medvetet låta bli att avfatta handlingar, bara därför att dessa handlingar kan komma att behöva lämnas ut.

Finns det statstjänstemän som medvetet undanhåller dokument för att undvika granskning?

Offentlighetsprincipens grundförutsättning vilar på den enskilda statstjänstemannen i hans vardagliga arbete. Många gånger verkar det saknas kunskaper om offentlighetsprincipen. JO har i flera fall i relativt hårda omdömen kritiserat statstjänstemän, för att strunta i offentlighetsprincipen.

”En studie från Göteborgs universitet visar att var femte svensk myndighet kringgår förfrågningar om att få ut allmänna handlingar. Motivet är inte sällan att myndighetens representanter tror att de själva kan bestämma om handlingen är offentlig eller inte.” [4]

Om statliga dokument medvetet undanhålls av statstjänstemän, är det då en demokrati vi lever i? Var går gränsen mellan den enskilde statstjänstemannens okunskap om offentlighetsprincipen och direkt myndighetsmissbruk?