Maciej Zaremba skrev några uppmärksammade artiklar i Dagens Nyheter om svensk sjukvård och hur den snedvridits av effekterna av New Public Management, NPM; ett sätt att sätta pris på sjukvårdskostnaderna. Artiklarna har blivit till en bok: Patientens pris, ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden.
Text: Hans Sternlycke | Foto: Maciej Zaremba, Wikimedia Commons
Boken har kompletterats med artiklar av överläkaren Magnus Lind, som berättar från golvet hur systemet fungerar och kommer med ett förslag hur det kan ersättas, och av statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som redogör för hur och varför det kom till, och hur lite de som tog beslutet förstod av det de var på väg att införa, utan utredning, utan någon diskussion, utan någon politisk debatt som en övrig riksdagsfråga.
Sjukvårdsinsatser ersätts med DRG-poäng, Diagnos Related Groups, med en kostnad för varje diagnoskategori. Grupperna förändras år från år till år liksom poängen. Det är en förhandlingsfråga mellan landstingen och sjukhusen. Det är omöjligt att bedöma effektiviteten eftersom poängsättningen är undandraget offentlig insyn.
Prislistorna är som kommersiella produkter hemliga, och de finns oftast bara i en dator, eftersom de är alltför omfattande och alltför ofta ändrade för att kunna skrivas ut. Det går inte att kontrollera hur läkaren sätter DRG-koden, och om han ger behandling efter den. För att få ut mesta möjliga poäng går man DRG-kurser och anställer DRG-konsulter.
Man anpassar diagnos och åtgärd efter prislistan. Fler diagnoser på samma patient och flera korta vårdtillfällen ger mer pengar. Slutenvård ger bättre betalt än vårdcentral. Friskvårdsråd, remisser och prover lönar sig inte, inte heller svåra sjukdomar eller gamla. Bara 31 procent av läkarnas tid går till patienterna, resten används för rapporter, debiteringar, journalarbete och enkäter. Sverige hör till de länder som spenderar mest på sjukvård och har fler läkare per patient än andra.
Men när en fransman träffar en läkare 6,9 gånger om året gäller 2,9 gånger för en svensk. Sjukvården avprofessionaliseras. Politikerna kan avsvära sig ansvaret för kriserna i sjukvården, eftersom den ligger utanför deras påverkan. Den styrs av de byråkraterna som gör prislistorna.
Liv och död avgörs av vilken kategori man hamnar i. Zaremba berättar om två medelålders män med god fysik som drunknade, blev medvetslösa och fick syrebrist. Den ene vårdades i nära tre månader och blev frisk. För den andre förklarades det meningslöst med livsuppehållande behandling efter tre dagar. Sjukhuset med den förste patienten fick fullt betalt eftersom det efter 14 dagars vård betalas efter vad det kostar och inte efter DRG. Det andra sjukhuset hade förhandlat bort det för att få högre DRG-ersättning. Hade deras patient överlevt hade han blivit mycket dyr.
Låtsasmarknaden med samma köpare och säljare, landstinget, sågs som en möjlighet att komma till rätta med en anslagsstyrd och byråkratisk sjukvård. Med marknadsstyrning skulle man få kostnadskontroll och effektivitet. Resultatet av NPM blev det motsatta. Magnus Lind vill ersätta det med tillit till professionens etik, utvärderingsgrupper och likvärdiga områdesanslag kompenserat för sociala och åldersmässiga faktorer.
Hans Sternlycke
