”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 2

NewsVoice publicerar idag kapitel 2 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras en gång i veckan på fredagar. 

Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Har vi i Lindqvist fått en ny Stieg Larsson?

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

Kapitel 1 | Kapitel 2 | Kapitel 3 och 4

KAPITEL 2

Hon reste sig från trälådan, där hon suttit en god stund och tittade närmare på den döde. Mannen såg ut att vara i 45-års åldern, men var ganska vanställd så det var svårt att säga med någon större säkerhet. Han var klädd i en stålgrå kostym, ljusblå skjorta och mörkblå slips. Förmodligen hade han nog sett ganska välvårdad ut en gång, men efter det att hans mag- och tarminnehåll kladdat ner kostymen och så småningom torkat in, var han inget annat än en ömklig syn.

”Vem var han?” frågade hon sig själv. ”Kanske, eller snarare troligt, en tjänsteman av något slag.”

Händerna var bakbundna med ett kort svart spännbad av nylonväv runt en stålrörsstämp, som gick från golv till tak. Det var inga arbetarhänder, det kunde Karin se. Det fanns inte tillstymmelse till valkar eller andra skador på händerna. Det var c:a en och en halv meter mellan hans fötter och golvet. Snaran som mannen hade runt halsen var en strypkoppelkedja till en större hund, som kan köpas nästan var som helst t.o.m. på ICA eller Coop. Det här var definitivt ett mord och således tacksamt att skriva om. I och med att kroppen fortfarande hängde kvar, hade polisen inte varit här ännu. Det var i alla fall den tolkningen som hon gjorde och då var nyhetsvärdet stort.

Försiktigt började Karin att undersöka rummet som använts som avrättningsplats. Hon började fundera ett tag på ordet avrättning.

”Vad skiljer egentligen en avrättning från ett mord?” Hon började en akademisk diskussion med sig själv. ”Var det så att en avrättning var det legala dödandet i lagens namn och mord ett illegalt dödande? Å andra sidan säger man ju i nyhetssändningar att terroristerna avrättade gisslan. Det kan ju inte betecknas som legalt.”

Hon övergav sina tankar om ordens betydelse och började mer handgripligt att studera rummet. Det var ungefär 6 x 8 meter och hade två spröjsade fönster som upptog c:a hälften av ena långsidan Flera av glasrutorna var trasiga och en del saknades helt. På andra långsidan, nästan vid ena hörnet fanns rummets enda dörr, som ledde ut till den korridor, som hon själv kommit igenom.

Karin tog fram sitt anteckningsblock ur sin axelväska och började omsätta sina tankar till anteckningar.

”Varför hänger han så högt?” tänkte hon i ett försök att hitta någon logik i vad hon såg. ”Vanligtvis står man väl på en stol och sparkar undan den, oavsett om man sparkar själv eller att någon annan gör det. Då hamnar man kanske två, tre decimeter över golvet – märkligt.”

Hon kunde inte upptäcka något som mannen haft möjlighet att stå på och sedan kunnat sparka undan, som motsvarade den höjd han hängde på. Han hängde faktiskt med huvudet inte så långt från taket.

I dunklet i rummet hade hon inte tidigare sett att repet som var fäst i strypkopplet fortsatte upp till taket, genom ett block, vidare två meter parallellt med taket, genom ett annat block, vidare tillbaka ner mot golvet. På golvet stod en stor blå plasttunna i viken repet var fäst, i tre olika punkter likt ett Mercedes märke. Tunnan var till lite mer än hälften, fylld med – Karin doppade försiktig fingret i vätskan, gned fingrarna mot varandra, luktade på dem och till slut smakade hon försiktigt på fingret – vanligt vatten. Hon tittade igen på anordningen med repet, tunnan och den hängda mannen.

”Så var det uträknat”, tänkte Karin, nöjd med sin slutledningsförmåga. ”Vikten av den halvfyllda tunnan var självklart större än mannens. Därför hängde han där han hängde. Det var därför det inte behövdes något för mannen att stå på, som han, eller någon, kunde sparka undan.”

Karin gick tillbaka till trälådan för att fundera över vad hon sett, men hon kunde inte hitta någon rimlig förklaring till detta arrangemang.

”Varför släpa hit en tunna och fylla den med vatten”, frågade hon sig? ”Det måste finnas någon logisk förklaring – men vilken? Kanske var det så att man ville dra ut på själva avrättningen och att lidandet skulle bli så långt som möjligt. Kanske gick man och hämtade vatten någonstans och fyllde i den blå plasttunnan – mycket möjligt.”

Hon satt en stund på trälådan och bestämde sig sedan för att göra en grundligare undersökning av rummet. I handen hade hon sin lilla ficklampa som hon skulle få användning för, speciellt som det nu började skymma på allvar.

Efter att ha kontrollerat ficklampans batterier, gjorde Karin en grundligare undersökning av rummet. Hon lyste runt i rummet med ficklampan. Golv och tak bestod av tjocka träplank, medan väggarna bestod av slammat tegel. Väggarna hade förmodligen varit vita en gång, men nu hängde färgen i flagor och blottade den nakna putsen och i vissa fall även teglet. Golvet var indränkt av vatten medan takplanken verkade torra.

”Det var som jag trodde”, konstaterade Karin, ”här har slabbats en hel del med vatten.”

Hon uppskattade rummets storlek till c:a 50 m² och det kunde ha använts till nästan vad som helst. Rummet var lika fyllt av bråte som byggnaden i övrigt. Flera plåtrör, säckväv, elkablar, trälådor, uppställda utan synbar ordning eller mening. Bakom en stor trälåda hittade hon en madrass på golvet. Kanske hade det varit någons bostad eller snarare någons kvart.

”Kanske bostad”, tänkte hon, i och med att det stod en sönderslagen tv alldeles i närheten av madrassens ena ände.

Vinden blåste kall genom de sönderslagna fönstren. ”Inte så konstigt”, reflekterade hon. ”Det var sen eftermiddag och oktober, visserligen i början, men det kunde bli kyligt så här års.”

Den svaga vinden fick den döde mannen att sakta svänga fram och tillbaka i en liten, kuslig slow motion liknande rörelse. Hela stället kändes kusligt. Hon lät blicken fara gång på gång över rummet och konstaterade sakligt att rummet hade många ventilationsrör i samma längd liggande på golvet, kanske var det någon form av lagerplats då rören låg i en snygg stapel, alla utom ett.

”Rummet var kanske någon form av förråd för allt möjligt”, funderade hon samtidigt som hon också upptäckte hundratalet byggstämpar och byggställningsdetaljer längs en annan vägg. Hennes far hade en gång i tiden haft en liten byggfirma, en byggskutt kallas det visst, så hon var väl förtrogen med byggnadsställningar och stämp i och med att hon jobbat hos sin far ibland. I ett annat hörn stod ett tiotal blå plasttunnor av samma typ som använts vid dödandet av mannen, som hängde strax bredvid henne, där hon för tillfället stod. Hon tog sin anteckningsbok och tryckte lätt mot mannens fingertoppar. ”Ingen likstelhet”. I övrigt var hon noga med att inte röra något, polisen skulle få finna allt som det låg då hon kommit dit.

Efter ytterligare fem minuter gav hon upp, tog fram sin HTC Desire HD mobiltelefon som hon var så stolt över och som hon köpt efter stor vånda, då hennes ekonomi inte tillät några större utsvävningar.

Så ringde hon 112. Det tog drygt en minut, men sedan hade hon blivit kopplad till vakthavande polisbefäl. Karin skulle precis börja redogöra för situationen då hon plötsligt tystnade.

”Hallå, hallå”, hörde hon polisen ropa. ”Är det någon där. Hallå, – haallå.” Karin satt tyst i cirka tio sekunder, sedan tryckte hon bort samtalet. Hon hade ju redan bestämt sig för att anmäla detta per e-post.

”Varför är jag här, vad ska jag göra med detta? Vad var syftet med att jag fick meddelandet på mailen? Varför hänger den döde mannen här? Vem var han? Vem var gärningsmannen, om det nu var en man? Varför hade offret mördats och varför på detta sätt? Fanns det något dolt budskap?”

Det var många frågor men få eller nästan inga svar. För en nyfiken journalist var det många frågor att rota i. Åter igen blev hon sittande på sin trälåda.

”Varför fattar jag inte vad jag ser”, tänkte hon irriterat.

Hon försökte finna, i alla fall något svar på de många frågorna. Hon tog sin anteckningsbok och försökte skriva ner sina funderingar, samt de svar hon gissade var uppenbara. De märkte hon med en stjärna, medan frågor och vilda spekulationer fick en bock.

”Varför är jag här?
Någon ville att jag skulle hitta den döde mannen. *
Vem är någon? ü
Är det en eller flera förövare, man eller kvinna? ü

Vad ska jag göra med detta?
Kontakta Polisen*
Delge dem vad jag vet, ü
eller bara det jag vill ü

Vad var syftet med att jag fick meddelandet på mailen?
Någon, förmodligen gärningsmannen/ gärningsmännen vill att liket ska hittas just idag.*
Gärningsmannen / gärningsmännen lämnar inga lätta spår efter sig på mailen.*
”Koordinaterna skall inte kunna blandas ihop. De skall finnas kvar så att jag kan printa ut dem, vilket faktiskt var vad jag gjorde” tänkte hon medan hon skrev.*

”Varför hänger den döde mannen här?
Platsen är förmodligen vald med stor omsorg, för själva avlivningen.*
Det är osannolikt att någon skulle kunna hitta honom av en slump utan just på detta sätt, vid den tidpunkt, som förövarna själva hade bestämt.*

Vem var han?
Ingen aning, någon som på något sätt förargat, någon eller några. Vem? Vilka?ü

Fanns det något dolt budskap?
Så här går det för den som ….*”

Karin tittade på sina anteckningar, funderade en stund för att se om hon missat något uppenbart. Det hade hon och skrev dit.

”Varför just jag?
Som frilansjournalist är det möjligt att jag hugger på kroken direkt.*
Jag behöver pengar.*
Jag behöver upprättelse,*
Jag behöver ett skop.*
Jag har kontakter inom media*”

Karin summerade. ”12 punkter där jag har hyfsade svar och 5 punkter där jag inte har en aning.” Slutligen började hennes resonemang med sig själv bli mer konkret.

”Jag fick tipset för att någon ville att jag skulle skriva om detta”, resonerade hon logiskt. ”Vill jag skriva om detta? Agerar jag i så fall som en nyttig idiot? What´s in it for me? Om jag skriver, så är det tveklöst så att någon vill det, på gott eller ont och vilket kan jag i alla fall inte avgöra i nuläget. Å andra sidan så är jag journalist och då är det mitt jobb att rapportera, kanske just för att jag saknar så många svar. Eftersom det är mitt jobb så är det mitt levebröd. Då var det klart”, tänkte hon med viss tillfredsställelse, ”första steget taget.”

Hon tog makligt upp sin Nikon, och tog ett 50-tal bilder på allt av värde. Samtidigt försökte hon sätta ihop alla pusselbitar som hon sett. Hon använde kamerans zoom för att få bra närbilder på olika detaljer i rummet samt tog en del med blixt då kameran själv gjorde den bedömningen. När hon kände sig nöjd, satte hon sig på trälådan igen och tittade igenom alla bilderna för att se om hon glömt något, eller fått med allt.

Karin tittade vant igenom bilderna flera gånger, fram och tillbaka. Plötsligt stannade blicken på en bild där det fanns ett fyrkantigt ventilationshål i ytterväggen, som syntes i bildens övre högra hörn och som lystes upp av blixten, men som utan blixt inte var lätt att se, på grund av dunklet. Karin hade svårt att se det i den belysning, som rådde för tillfället, även om hon visste att det fanns där.

Där det normalt borde sitta ett galler med insektsnät gapade nu ett tomt hål, nästan tomt. I hålet syntes änden av ett svart plåtrör, där det nu och då kom en droppe vatten. Under hålet i väggen var också väggen fuktigare än övriga väggar. Tittade man noga var det faktiskt en ganska stor fuktfläck på väggen rakt under hålet. Det var tydligt att det runnit vätska ur hålet, kanske vatten.

”Kan det vara därför som golvplanken var genomdränkta av vatten, men takplanken var torra och fina”, frågade hon sig själv. ”Det kom in vatten där. Varför kom det i så fall vatten från utsidan av byggnaden in i byggnaden, det verkade ju inte riktigt klokt?”

Hon satte sig ner på lådan, tittade igenom bilderna igen, men någon lösning på problemet kunde hon inte hitta. Återigen blev hon irriterad.

”Jag vet att jag ser något betydelsefullt, men förstår inte vad det är. Fan att jag ska vara så jävla korkad.”

Hon satt en bra stund och funderade, medan mörkret tog över mer och mer. Nu såg hon inte hålet över huvud taget längre.

”Jag ser något, men jag vet inte vad det är jag ser”, resonerade hon på nytt. ”Det är något konstigt med all den här röran. Ett pussel som jag inte riktigt förstår.”

Efter några minuter stannade blicken. Hon lyste med ficklampan på den motsatta väggen och funderade på vad hon inte såg. Väggen hade ett fyrkantigt hål c:a 15×15 cm, precis som på bilden hon nyss tagit ”Inget konstigt med det”, resonerade hon för sig själv, ”det är normalt med ett ventilationshål i ytterväggen.”

Hon tittade runt i rummet ytterligare några minuter innan hennes ficklampas ljussken åter igen fastnade på det fyrkantiga hålet i väggen.

”Ur ett fyrkantigt hål i väggen, som säkerligen en gång i tiden varit någon sorts enkel ventilation sticker ett kort rör ut, eller in, varför?”, resonerade hon sakligt för sig själv. ”Inget konstigt med det”, tänkte hon vidare, ”de hade väl dragit om ventilationen vid något tillfälle.” Hon fortsatte sitt resonemang övertygad om att hon såg något som hon inte förstod, men som ändå var viktigt. ”Ventilationsrör brukar vara silverfärgade, eller åtminstone rödfärgade av rost, men inte svart som detta var. Alla rören som ligger där i en hög är i alla fall silverfärgade och tillverkade i spiral. Kunde det vara så att det svarta röret i hålet, skulle passa… ”

Karin for upp som en skrämd kanin från sin trälåda, sprang fram till fönstret, knackade ut de trasiga glasbitarna så att hon kunde sticka ut huvudet och se sig om. Det hon upptäckte renderade i ett spontant utrop. ”Fasen, det här är ett skop”.

Stupröret som gick en halv meter bredvid fönstret hade kapats. Med hjälp av två 90°-böjar och två kortbitar, hade någon lett in takvattnet i rummet.

Hon tog snabbt upp sin kamera igen, och tog ett 30-tal nya bilder på allt detta nya hon upptäckt, samtidigt som hon i huvudet försökte sätta ihop alla pusselbitar hon sett och snart hade hon bilden helt klar.

”Den som ville döda denne man ville samtidigt inte hålla i bödelsyxan. Han/hon riggade bara upp denna anordning där mannen var en del, mannen som han/hon ville bli av med. Den då tomma tunnan, vägde inte mycket och hängde en bit under taket och mannen stod således fullt levande på golvet, fastbunden med armarna runt stämpen. Där fick han stå tills vår herre bestämde att det var dags.” Karin fortsatte med sina analyser.

”Antagligen hade gärningsmannen koll på väderprognosen också”, tänkte hon. ”När det började regna rann takvattnet via hängrännan, ner i stupröret som hade monterats om så att det gick in genom hålet i väggen, via något av tremetersrören och ner i tunnan. Förmodligen det som inte låg travat i den snygga högen. Tunnan fylldes sakta, givetvis beroende på hur häftigt regnet var. När tunnan blev tyngre än mannen, åkte tunnan ner och mannen upp och tremetersröret föll i golvet. Därmed var mannens liv till ända.” Karin tittade sig omkring i rummet för att få sina tankar bekräftade.

”Hemskt sätt att dö på, Mannen har kanske stått där i ett dygn och bara hoppats att regnet inte skulle komma, innan någon hittade honom. Sen besvikelsen, när han hörde regnet knattra mot plåttaket och sedan höra plasket i tunnan samtidigt som trycket i snaran successivt ökar… Fy fan vad äckligt.” Hon tittade ut genom den trasiga fönsterrutan igen för att övertyga sig om att hennes resonemang var riktigt.

”Vad blir brottsrubriceringen för detta, Mord eller vållande till annans död. Hur som helst, ett skop är det. Jag har aldrig hört talas om ett mord som liknar detta. Vem är mannen som hänger där? Vem är gärningsmannen? Är det en man förresten? Ja, det tror jag. En kvinna har nog inte de praktiska förutsättningarna att rigga upp detta, – jo det finns nog de som kan. Inte min sak att ta reda på, men helt klart något att skriva om.” Hon gick tillbaka till sin trälåda igen.

”Vad gör jag nu”, tänkte Karin Lindgren. ”Det bästa är nog om jag sköter mitt och polisen sköter sitt, framförallt inte tvärt om.” Hon log för sig själv åt denna lilla lustighet. Hon hade säkert hört den någonstans, var mindes hon inte. ”Jag lämnar det här kusliga stället, publicerar det jag ska, efter det att jag tipsat polisen anonymt. Vi kommer nog ganska snart att stråla samman, polisen och jag och då får jag väl ta den smällen. Jag är ju trots allt en journalist och mitt jobb är att rapportera. Kunde detta dessutom påverka hennes urusla ekonomiska situation, var det inte mer än rätt”, förlät hon sig själv med.

Karin tog ytterligare några bilder, utan att egentligen veta varför, lämnade rummet och gick ut till sin bil.

”Fan vilket ruggigt ställe”, tänkte hon med en rysning. ”I vilket fall är stället väl valt ur många synpunkter, speciellt om man vill skrämma någon.”

Hon satte sig i sin gamla Volvo 245:a och körde sakta därifrån. Tankarna virvlade runt i hennes skalle, som i ett enda stort kaos. När hon närmade sig Karlstad, körde hon in till vägkanten, tog fram sin kamera och tittade igenom bilderna igen. Hon kände sig rätt säker på att hon hade uppfattat situationen rätt på brottsplatsen, men vad skulle hon göra med sin kunskap?

Karin startade sin svarta Volvo kombi och körde sedan lugnt hemåt mot Örebro. Tankarna virvlade fortfarande runt i hennes skalle som en tornado i amerikanska mellanvästern, men nu hade den gått ner i styrka, från att ha varit en F5 till en F3 enligt Fujita-skalan.

Mellan Karlstad och Kristinehamn stannade hon igen på en parkeringsficka, tog fram sin smartphone och surfade in på polisens hemsida och hittade adressen varmland@polisen.se. Sedan öppnade hon ett hotmailkonto och därifrån skickade hon följande meddelande:

Död man 59?36´14,31 N   13° 29´07.41 Ö

Karin kände inom sig att hon gjort rätt vägval i fråga om att larma polisen. Det var väl varje medborgares plikt efter vad hon förstod. Att anmäla anonymt, var kanske inte det vanliga sättet, men hon var övertygad om att hon inte var den enda som gjorde det och dessutom hade hon hört att det var OK.

”Kan jag nu bli åtalad för undanhållande av bevis”, undrade hon lite ängsligt. ”Nej knappast. Jag har inga andra bevis än de som polisen själva kan få när de kommer till brottsplatsen.”

Därmed gick Tornadonivån ner till uthärdliga F1. Resterande delen av resan blev tämligen händelselös och i höjd med Örebro flygplats tog hon upp mobilen och beställde en Pizza Marinara, som hon skulle dela med sin lurvige vän när hon kom hem.