Richard Nixon sjösatte 1973 ett krig mot cancern genom ett massivt forskningsprogram för att lösa ”cancergåtan”. Måhända är cancern inte längre en gåta, men boten är nästan lika långt borta idag som för 40 år sedan. Frågan är om denna enorma globala forskningsinsats kört in i en återvändsgränd, skriver Lars Bern.
Text: Lars Bern
Grundproblemet när man skall gripa sig an uppgiften att hitta bot mot cancer är att sjukdomen kan sägas vara uppdelad på två steg, som vart och ett kräver helt olika åtgärder.
Det som får någon av våra kroppsceller att ändra skepnad och bli en cancercell börjar av allt att döma med en förändring av DNA i cellkärnan eller cellernas mitokondrier. Det leder till att cellen antingen dör eller förändras till sin funktion. Har man otur leder förändringen till att cellen får cancerogena egenskaper, som gör att den börjar dela sig okontrollerat och utvecklas till en tumör.
Cancercellen förändrar även sin metabolism så att dess energiproduktion övergår från cellandning (oxidation) till fermentation. Detta leder till att cancercellen bara kan förbränna druvsocker och fruktsocker, medan friska celler kan hämta näring från såväl druvsocker som ketonkroppar från fett. Detta visade den tyske Nobelpristagaren Otto Warburg redan på 1920-talet. Han visade att cancervävnad förbrukar 5-35 gånger mer socker än en frisk vävnad. Till skillnad från cancerceller förbränner inte friska celler fruktsocker.
Problemet på detta stadium är att skadan på DNA kan ta sig en rad olika skepnader, varför varje cancer i princip är en unik åkomma.
