NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Kapitlet berör tjänstemannaansvaret som Palme tog bort 1974. Den centrala frågan är om tjänstemän, som inte ens har juridiskt ansvar, ska ha rätten att godtyckligt ta beslut som negativt påverkar människors hela livssituation?
Vad betyder det tex för dig om du läser i kvällspressen att en restaurang har fått allvarlig anmärkning vid inspektion från Miljö & Hälsa? Dålig mat? Dålig hygien? Är det rätt att tjänstemän som beslutar i frågor om LVU (Lagen om Vård av Unga) inte har personligt ansvar för sina beslut?
Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna” fortsätter med kapitel 19. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.
Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
Foto: Crestock.com
KAPITEL 19
Torsdagen den 20 oktober 2011
Under gårdagskvällens gemyt, då Karin fick avnjuta en fantastisk middag och före detta, det bästa av allt, ett mycket erotiskt närmande från Jens, även om nu den lömske John B Lund hade saboterat finalen. Karin tänkte att det nog var tur att det gick till just så, för själv hade hon nog inte haft modet att ta de initiativ som hade behövts. Jens hade en förunderlig förmåga att bara få saker att hända, utan att hon kände sig tvingad eller besvärad. Hon log för sig själv och tänkte att det där med att hjälpa till med att hänga upp kläderna efter hundpromenaden, kanske var lite på gränsen. Lite besvärad var hon allt, men så här dagen efter var det bara ett fint minne. Nu var kl 06.40 och Jens taxi skulle komma om 20 minuter, men hon hade sett till att de fick en liten gemensam frukost i alla fall.
”Jag ska göra mitt bästa för att hinna tillbaka hit ikväll”, sa Jens samtidigt som han slevade i sig en tallrik fil med müsli. ”Tanken är bara att jag ska göra en så kallad okulärbesiktning av lokalerna och den maskinella utrustningen. Det ekonomiska har jag överlåtit åt min revisor. Han har förresten redan gått igenom de senaste årens bokföring, och lämnat bifall. Skulle det mot förmodan bli så att jag måste stanna en dag till, hör jag av mig. Ta bara med i beräkningen, att om jag kommer ikväll, så kommer jag sent.”
De kysstes i dörren och sedan rusade Jens ner till den väntande taxin.
Karin städade undan deras snabbfrukost och gick sedan och lade sig igen. Sedan sov hon fram till halv nio. Hon hade ingen brådska upp ur sängen, utan låg och funderade över gårdagens händelser. Onsdagen den 19 oktober skulle hon troligtvis aldrig glömma. Det hade hänt något som hon aldrig, sina 55 år till trots, ens varit i närheten av att uppleva. Hon tänkte givetvis på kapprumsscenen, som hon nu för sig själv kallade händelsen med Jens som överraskande hade hjälpt henne av med hennes kläder.
”Var hon lättfotad, dum, naiv, som hade gått med på detta? Hon hade i klart minne att hon hade protesterat lite lamt och hela situationen stod under några sekunder och vägde på en knivsegg. Sedan hade hon gett klartecken, OK fortsätt, och därmed fått en fantastisk kväll. Förutom all god mat och dryck hade hon fått uppleva något helt nytt. En kväll som varit helt magiskt laddad med erotik, utan att hon varit i närheten av en erigerad kuk. Detta var verkligen något som skilde sig från hennes tidigare erfarenheter.” Hon fick lätta rysningar av välbehag när hon tänkte på gårdagskvällen.
”Vad hade hänt om hon sagt nej, då hela situationen stod och vägde?” frågade hon sig i ett försök att föra ett logiskt resonemang med sig själv. ”Det hade hon ju faktiskt gjort.”
”Han gav mig faktiskt en chans till och då sa jag ja och resultatet var minst sagt lyckat. Om jag sagt nej då också? Hade jag fått en tredje chans? Förmodligen hade han som den gentleman han är, tagit ett nej för ett nej och aldrig frågat mer. Skulle han tycka att jag var en fegis och inte kommit tillbaka ikväll? Kanske, kanske inte, jo det skulle han nog. Oavsett vilket hade han nog aldrig frågat om just detta igen, kanske inget annat ovanligt heller? Kanske var det t.o.m. så att han ville testa mig? Var jag något att satsa på? Does she wants to push the envelope? Det var väl så de amerikanska testpiloterna sa när de skulle flytta på gränserna för det möjliga? Han har säkert inte svårt att hitta kvinnor? Han kanske ville testa om jag ville hänga på, eller var en fegis?”
”Hur stor är sannolikheten att jag skulle hitta en ny man som skulle komma med samma skamliga förslag? Noll, zero, obefintlig och vad talar för att jag skulle säga ja vid nästa tillfälle, om det osannolika nu skulle inträffa? Jag är 55 år och fram tills igår var mitt sexuella liv över. Jag fick en ny chans och tog den. Har jag tur kanske jag kan se fram emot ett rikt sexliv ett antal år till, om jag har tur och spelar mina kort rätt.” Hon log belåtet och lite självironiskt över sig själv och sitt fantastiskt logiska resonemang.
”Vad är ett rikt sexliv och vad är sex?” kom nästa fråga.
”Jag utgår ifrån att alla mina fortplantningsgener är borta för alltid. Vad är det då som lockar? Inte är det att bli gravid i alla fall. I så fall hör inte fortplantning och sex ihop för mig längre. Kanske är det pirret, upplevelsen, spänningen, njutningen? Så är det kanske. Jag känner mig fortfarande upprymd nästan tillfredsställd, – fast med mersmak”, rättade hon sig själv. ”Hur kan jag känna mig så nöjd, utan att ha varit i närheten av någon penetrering, inte ens en orgasm. Det har väl alltid varit så att sex och penetrering hört ihop, säkert som amen i kyrkan? Kanske ändras betingelserna när fortplantningsbehovet inte längre existerar? Kanske är det pirret, upplevelsen, spänningen, den fysiska njutningen som gäller oavsett hur dessa fenomen framkallas?” Hon funderade vidare på denna fråga och kom då att tänka på USA:s förre president Bill Clinton.
”Visst hade han haft en affär med en praktikant eller assistent som heter Monica Lewinsky? Om han hade haft sex med henne dög han inte som USA:s president, men om han inte hade haft det, så var allt en storm i ett vattenglas. Så vitt jag kommer ihåg handlade det om oralsex och om presidentens snopp hade varit i hennes mun. Hade den det, så måste han avgå. Om den, snoppen alltså, inte hade hamnat i hennes mun dög han bra som president. Alltså handlade det hela enligt amerikanskt synsätt om huruvida penetrering hade skett eller inte.” Hon reste sig ur sängen och satte på sig morgonrocken.
”Det får bli min egen definition av sex som får gälla för mig i framtiden”, tänkte hon och startade morgonbestyren med att sätta på tv:n.
Den stora nyheten var att det senaste mordoffret nu var identifierad. Offret var en landsortsadvokat från mellansverige. Han hade varit saknad en tid, men polisen på hans hemort hade inte känt någon större oro, då det ofta hänt tidigare, att han oförklarligt varit borta någon vecka då och då, utan att någon egentligen visste var han hållit hus. Hans beteende ansågs även denna gång vara helt normalt och således hade ingen slagit på stora larmtrumman.
”Jasså, var han advokat”, tänkte Karin. ”Undrar just vem han har retat upp så till den milda grad, att man gjort det man gjort mot honom. Det ska bli spännande att följa denna mordutredning, för det verkar ju inte handla om något svartsjukedrama precis.” Hon hade faktiskt inget minne av att hon upplevt något liknande, ”i alla fall inte i Sverige, eller inte över huvudtaget”, lade hon till.
***
Resan till Göteborg var tämligen händelselös. Jens som var ganska sliten efter gårdagen, hade sett fram emot att krypa upp i hörnet, dra jackan omkring sig och sova en stund. Dessa planer gick helt om intet, då en fjortis, nåja, han var kanske 17 – 18 år, högljutt pratade i telefon med någon kompis. Det hade ju varit lillördag igår och nu fanns det mycket att skryta om. Enligt hans egen utsago, hade han haft stora problem med alla unga tjejer som ville ha honom i säng. Han fick nästan tillgripa våld för att freda sig. Fjortisen, hade inte vett att dra ner på volymen, utan lät hela vagnen höra, hur många han trots allt måste knulla för att freda sig. ”Tjejerna är sjukt galna i Stockholm. Så fort man bara visar sig, så kommer de och nästan sliter av en kläderna”, osv. osv. När hans fantasiskryt hållit på en bra stund, tröttnade en av damerna fyra rader längre fram, reste sig upp och gick fram till ynglingen. Sen sa hon högt så att alla kunde höra:
”Om jag vore som du skulle jag ta med mig de sexuella fantasierna och gå på muggen. Jag är av den uppfattningen att ingen här i vagnen är speciellt imponerade av din fantasivärld. Du har ju inte ens telefonen på. Aha, det är därför du skriker så högt, men du glömde att öppna fönstret. Det måste man göra förstår du – om man ska skrika till varandra med telefonen avslagen, – annars har din kompis ingen chans att höra vad du säger.”
Ynglingen hade säkert fört ett verkligt samtal, men kommentaren väckte diskret jubel från övriga passagerare och den skrytsamme unge mannen avlägsnade sig utan ett ord till en annan vagn.
Denna lilla händelse fick den omedelbara konsekvensen för Jens, att den äldre dam som satt mitt emot honom, kände att hon måste kommentera händelsen och böjde sig fram över det lilla bordet och sa:
”Jag tycker det är förskräckligt med alla dessa ungdomar och deras mobiltelefoner.”
Jens nickade artigt och log till svar, vilket tydligen uppmuntrade damen att fortsätta.
”Vissa kan väl hantera det skapligt, men jag får ibland känslan av att de på något sätt vill skryta med att de har en telefon, vilket ju alla har, och är ju således inget att skryta om. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att sitta och prata oskyldigheter med mitt barnbarn ens, i alla fall i en volym så att någon annan kunde höra vår konversation. Jag tycker att det borde finnas speciella vagnar, där man inte fick sitta och föra samtal på sin mobil.”
”Det finns det faktiskt”, sa Jens. ”Jag är osäker på om det finns någon i det här tågsetet, men det brukar gå att boka tyst vagn, vilket jag faktiskt brukar göra ibland.”
”Det hade jag ingen aning om”, sa damen. ”Får man inte prata över huvud taget då?”
”Jag har ingen känsla för var gränserna går”, sa Jens, ”men man får väl anta att det inte finns någon pratpolis på tåget, utan att det mer handlar om hänsyn och respekt, två fina ord som den unge mannen nog aldrig kommit i kontakt med.” Det sista var en mycket fin vink till damen, – tyckte i alla fall Jens. Men det verkade inte som hon förstod den. Visserligen sänkte hon rösten ett snäpp, men i gengäld lutade hon sig fram över bordet ännu mer, så att han inte skulle missa något av vad hon sa.
”Du är trevlig och vill säkert bara väl”, tänkte han, ”men just nu vill jag bara sova.”
”Har du tänkt på hur konstigt det har blivit”, fortsatte hon, utan att ta någon notis om Jens fina vink. ”Om du och jag sitter här på tåget och har ett trevlig och diskret samtal. Vad händer då? Jo mobilen ringer och då är du tvungen att bryta vårt trevliga samtal för att svara i telefonen. Hur kom den helt plötsligt först i kön? Det kanske bara är någon försäljare och helt plötsligt blir han högst prioriterad. Hur gick det till?”
”Jag har i princip samma åsikt som du”, sa Jens, som nu gett upp alla försök att få sova och som nu istället försökte vara artig mot den pratsjuka damen mitt emot. ”Det kan faktiskt vara ännu värre.”
”Värre? Du menar väl inte värre än ynglingen nyss?”
”Jo faktiskt. För en dryg månad sedan stod jag i kön i ICA. Vad som hände var att en dam som nästan var färdig i kassan och just skulle betala fick ett samtal. Givetvis tog hon det och sedan började hon prata. Kassörskan började redan efter 30 sekunder att skruva på sig och känna sig obekväm, men damen med telefonen visade inga tecken på att avsluta samtalet, tvärt om vände hon ryggen mot kassörskan och pratade vidare. Kön växte och det gjorde irritationen och kommentarerna också. Till en början fann sig alla i damens uppträdande, men då hon pratat i kanske tre till fyra minuter, bröt sig en man loss i kön. Han gick fram till den telefonpratande damen, knackade henne lätt på axeln och bad henne betala, så att övriga kunde få samma chans. Då bröt helvetet lös. Han fick sig en utskällning av sällan skådat slag. Hon hade aldrig i sitt liv, stött på en sådan oförskämd karl. Hon skulle minsann ringa polisen, så fort hon avslutat sitt nuvarande samtal förstås.”
”Hur gick det då?”
”Kassörskan ringde sin chef, som var där inom 15 sek. Han hade med sig en kundvagn och stoppade ner alla damens varor och körde undan den. Sen gjorde han något med kassan, så att nästa kund kunde betala och tog kundvagnen och ställde den sist i kön.”
”Det var ett rådigt ingripande.”
”Jodå, det var det visst det. Men damen med telefonen väsnades och hotade och jag vet faktiskt inte hur det hela avlöpte, för jag blev klar och gick.”
På så sätt fortsatte konversationen hela vägen ner till Göteborg.
När Jens klivit av tåget i Göteborg gick han rakt över torget, förbi alla spårvagnar och in på Radisson för att få en kopp kaffe och en macka. Han tog upp sin mobil och ringde upp Karin. Han var tvungen att prata med någon vettig människa innan han fortsatte sin dag.
Mötet skulle börja med lunch på restaurangen, vilket var bra. Då fick han ju möjlighet att se hur det hela fungerade ur ett kundperspektiv. Det var dock två timmar kvar till dess, så han beslutade sig för att ta en runda på stan och se om han kunde hitta någon liten present till Karin. På NK hittade han en vacker sidenblus, som han antog att hon skulle gilla. Framför allt gillade han den själv. Det blev också en snygg topp och ett set handsydda snygga underkläder. Som vanligt kunde han inte hålla sig ifrån en titt in i Teknikmagasinet. Det var inte alltid han handlade något, men just nu behövde han ett nytt USB-minne, vilket var skäl nog för ett besök.
Restaurangen hade en interiör som Jens gillade, gammal stil med råa tegelväggar avbrutna lite här och där av mörklaserade träbjälkar i korsvirkesstil. Han kunde inte avgöra om de var äkta eller om det var fejk. Bara det att han inte kunde avgöra det, gjorde att han gillade vad han såg. Lokalens gästdel bestod av tre rum, varav ett var lite större och totalt kunde lokalerna rymma c:a 100 gäster gissade han. Fördelningen borde bli 50, 30, 20, vilket gjorde lokalen användbar på många sätt. Det största rummet hade hela sin långsida mot gatan, vilket gjorde att han fick en bra gatuexponering.
Lunchen var fantastisk bra, men desserten kanske inte så mycket att skriva hem till morsan om, men det spelade egentligen inte så stor roll, eftersom han vid en eventuell affär tänkte sig att sätta sin egen prägel på maten. Det var ju lite av själva grejen för honom.
Köket hade dock en hel del att önska. Det var nedslitet och mycket av den maskinella utrustningen skulle behöva bytas ut. Vartefter inspektionen pågick började Jens att ana ugglor i mossen. När han frågade efter självkontrollprogrammet, åkte mungiporna på nuvarande ägaren, nästan rakt ner, vilket Jens uppfattade som illavarslande. Någon dokumentation fick han aldrig se.
Efter ytterligare en halvtimme, hade Jens tittat klart och föreslog ägaren att de skulle ta sig en kopp kaffe och sätta sig ner. Väl mitt emot varandra med endast en kaffekopp emellan sig, tog Jens till orda:
”Jag gillar en del jag ser och så finns det annat som gör mig lite bekymrad. Lokalen gillar jag och skulle endast göra små ändringar. Inredningen har jag inte heller något emot, även om den är sliten på sina ställen. Toaletter och personalutrymmen – ganska OK. Läget? – helt OK, och då har jag sammanfattat det positiva.”
”På den negativa sidan hör i första hand köket. Jag kan tänka mig att ni har problem med Miljö & Hälsa. Har ni fått några anmärkningar?”
”Jo, det har vi. Vi har fått allvarliga anmärkningar, men det är inte som du tror”, sa ägaren.
”Antagligen är det just precis som jag tror”, sa Jens. ”Det spelar dock ingen roll vad jag tror, för om ni har fått en eller ett par allvarliga anmärkningar, från Miljö & Hälsa, så skriver lokalpressen bara det, dvs. allvarlig anmärkning. I kundernas sinnevärd handlar det då om dålig mat, snusk och hälsovådlig hantering av matvarorna.”
Ägaren tittade länge på Jens utan att säga något.
”Jag antar att ni fått era allvarliga anmärkningar på att ni inte har era papper i ordning och jag menar då självkontrollprogrammet.” Ägaren bara nickade sorgset till svar, men efter en stund sa han:
”Jag har gjort allting rätt. Jag har betalat alla skatter och avgifter, jag har avtal med facket, alla som jobbar här har avtalsmässiga löner, jag har gett mina kunder god och bra mat i många år. Ingen har någonsin blivit dålig av vår mat. Ändå får jag allvarlig kritik för att något papper inte har fyllts i på rätt sätt.”
”Tyvärr är det så. Du är i Sverige nu. Du kommer från Italien om jag har uppfattat saken rätt?”
”Jo du har rätt, men vi har ju samma EU-lagstiftning när det gäller hantering av mat och råvaror, varför bråkar de med mig så här? I Milano hade jag restaurang i 15 år. De kom från myndigheterna och inspekterade mina matvaror och kontrollerade om det var rent och snyggt, men här skiter de i sånt det är bara papper som gäller. Hur fan kan ni svenskar åka till Medelhavet och gå på restaurang? Vi har inga papper på sånt här varken i Grekland, Italien, Frankrike eller Spanien. Hur överlever ni när ni åker på semester?”
”Ni måste också ha papper, men hos er anser man att det är mindre viktigt med papper och det viktigaste är maten och råvarorna. Nu är vi i Sverige och här är det tvärt om. Lite får jag väl ge våra myndigheter rätt. När jag ser era kylar, undrar jag om de verkligen håller rätt temperatur. Vad är din uppfattning?”
”Några är bättre och några är givetvis sämre. Men det spelar ju ingen som helst roll om mjölken har förvarats i ett skåp som håller 6°, om den skär sig när du häller den i kaffet. Det är tydligen bättre med svenskars synsätt, än om du har en mjölk som står i ett skåp som håller 9° och inte skär sig när du häller den i kaffet. Köttfärsen har vi till exempel alltid i vårt bästa kylskåp, för den är känslig, det vet väl alla som sysslar med mat. Tror ni i Sverige att vi i Italien är dumma i huvudet. Tror ni att vi är snuskhumrar, tror ni det? Hur kan ni då äta vår mat i Italien? Ibland tycker jag faktiskt att ni är rasister allihopa.”
”Jag förstår tillfullo din indignation, men det är inte mycket du och jag kan göra åt det. Man får gilla läget helt enkelt.”
”Jag blir ruinerad över att ett papper inte fyllts i på rätt sätt. Jag kan fylla i det med en massa trams, men då är det OK? Då är alla nöjda och glada, men jag håller inte på med papper jag håller på med mat, med god och bra mat och med bra kvalitet.”
”Jag vet hur det fungerar”, sa Jens och slog ut med händerna i en uppgiven gest. ”Vi gör så här tycker jag:
Jag lägger ett bud på restaurangen inklusive inventarier, utom kylar och spis, ugnen tycker jag är OK, så den kan jag behålla och betala för. När du har fått mitt bud, kan vi se var vi står.”
”Bra”, sa ägaren och reste sig upp. ”Då väntar jag på ditt bud.”
Eftersom det hela gick ganska snabbt, bokade Jens ett tåg som gick hem, redan på eftermiddagen. Han ringde till Karin, som blev glad och lovade att ha middagen klar tills han kom hem.
***
Efter maten som Karin hade fixat ihop, hade Jens tagit fram paketen han köpt i Göteborg. Hon hade blivit riktigt rörd av hans omtanke och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Det här var första gången i sitt liv som någon man, spontant hade köpt presenter till henne utan att det var någon bemärkelsedag. När hon provat att presenterna passade i storlek, gick de ut på en kvällspromenad med Azlan. Samtalet hade väldigt naturligt kommit in på känslor, erotik och annat spännande utan att det på något sätt kändes konstigt eller snokande. Azlan och Jens hade inga problem att bli goda vänner och lika sant som ryktet anger, så går en del av ensamma damers väg till mäns hjärta via hunden. Hon var dock långt ifrån säker på, att det gällde just i det här fallet. Det kanske hade fungerat lika väl utan någon hund.
Väl hemma i hennes lägenhet hade Jens lagt sina armar kring henne och smekt henne i nacken. I denna naturliga omfamning hade han kysst henne lätt på halsen, på ett sådant sätt att det pirrade i hela kroppen. När han sedan hade frågat om de skulle ta en drink i soffan, hade hon bara nickat till svar och när han sedan fyllde på med:
”Jag undrar om du har någon morgonrock att låna ut?” Hade hon bara nickat och gått och hämtat en som hon ursprungligen köpt till Trond, men som han aldrig hann få, innan deras tid var över.
”Sätt på dig en själv”, hade han sagt över axeln, som om det vore den mest självklara sak i världen, när han gick ut i köket och fixat dem en varsin drink.
Karin kunde inte minnas vad de visade på tv. Det enda minne hon hade, var att de satt bredvid varandra i soffan och att Jens smekte henne i nacken, på halsen, samtidigt som han mycket lätt kysste henne inom samma områden.
Efter en stund låg hon med huvudet i hans knä, i en morgonrock som precis som kvällen innan, hade glidit mer än lovligt isär och hon fick uppleva hans smekningar över större delen av kroppen utom hennes erogena zoner. Till slut kändes det som om hela hennes kropp var en erogen zon.
Hon var fortfarande förvånad över att hon vid denna ålder kunde få uppleva denna stora passion. Hon hade aldrig någonsin upplevt denna enorma upphetsning i en soffa framför tv:n. När de väl hamnade i sängkammaren var hon egentligen redan tillfredställd, i alla fall enligt hennes gamla erfarenheter och normer, men nu ville hon verkligen ha mera. Jens hade väckt något i henne som hon inte visste fanns. Det slutade inte att vara skönt och antalet orgasmer var mer kopplat till hennes fysiska förmåga att orka, än att de tog slut.
För första gången på väldigt många år hade hon somnat med en man i sin säng, en man som hon dessutom väldigt gärna ville ha där.
