NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
NewsVoice publicerade nyligen artikeln ”Livsmedelsverkets utöver maktmissbruk mot vitaminer – Myndigheten kan ej stifta förbudslagar” skriven av Ulla-Brita Pedersson från Vitaminupproret. Artikeln skapade en bra diskussion och läsare blev förvånade över rubriken och innehållet. Stämmer det att Livsmedelsverket inte kan stifta lagar? Svaret är ja, myndigheten kan inte göra det. Riksdagen beslutar om lagar.
NewsVoice fick in följande analys gjord av en överläkare som vill vara anonym. Denne konstaterar att myndigheten är ute på hal is. Nästa fråga blir då; vilka konsekvenser kan det bli för Livsmedelsverket som röjer runt bland hälsokostaffärerna? Är deras ”vitaminpolisaktivitet” helt enkelt olaglig? De tillspetsade frågorna är öppna för diskussion.
Analys
Kommentar: Riksdagen beslutar om lagar:
…och dessa lagar och förordningar återfinnes i Svensk Författningssamling SFS.
Kommentar: Texten nedan är en konnotation att detta verkligen är en stadfäst och tryckt lag:
Kommentar: Lagen är sökbar via SFS nr samt med hänvisning till ansvarigt departement/myndighet:
Kommentar: Livsmedelsverkets föreskrifter om kosttillskott:
…är försett med ett imposant nummer och med en tydlig konnotation till gällande lag:
…dock utgör den tillhörande akronymen; LIVSFS 2003:9 ett fåfängt stoltserande i lånta fjädrar…
… ty en sökning inom gällande svensk lagstiftning i Svensk författningssamling…
…ger vid handen att Livsmedelsverkets LIVSFS 2003:9 ej återfinnes (Din sökning på LIVSFS 2003:9 gav 0 träffar) inom Svensk författningssamling (SFS) och att den således ej inkluderas bland gällande lagar och förordningar.
År 1974 tog Olof Palme bort tjänstemannaansvaret. Ungefär samtidigt utfördes tre Russel-tribunaler* där man bland annat tog upp människorättsfrågor och anklagade USA för brott mot mänskligheten i Vietnam.
En tribunal har ingen formell rätt att beivra några brott, men har sin fulla rätt att lägga fram anklagelser och bevis om tex brott mot mänskligheten, samt att dra slutsatser.
Är det på samma sätt en bra lösning att ställa korrumperade och ansvarslösa tjänstemän inför folktribunaler där deras eventuella brott mot mänskligheten bevisas eller avvisas?
Text: Bertil Lindqvist
*namnet efter dess initiativtagare filosoferna Bertrand Russel och Jean-Paul Sartre
Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
Olof Palme 1968 – Foto: Folke Hellberg, Wikipedia Commons.
KAPITEL 23
”Vi, dvs. den Svenska Folkdomstolen hälsar dig Susanne Karlsson välkommen till denna förhandling. Vi beklagar verkligen att lokalerna inte har den standard vi själva skulle önska, men som läget är nu, får vi hålla tillgodo med vad som står till buds.”
Susanne var så häpen att hon inte kunde få fram ett ljud. Hon var helt enkelt förstummad. Av allt hon tänkt på de senaste timmarna, så fanns inte detta överhuvudtaget med på kartan.
Mannen fortsatte. ”Vi försökte göra hämtningen av dig så smidig som möjligt. Att som den Svenska polisen storma in på ett sjukhus för att hämta en läkare till förhör, är helt enkelt inte vår stil. Ja du förstår säkert att jag syftar på barnläkaren på S:t Görans sjukhus5), numera frikänd för övrigt.”
”Vad i helvete tror ni att ni håller på med?” skrek Susanne. ”Tror ni att ni kan leka nån sorts jävla domstol och häva ur er vad som helst. Jag har kontakter som ni inte ens kan drömma om.”
Längre kom inte Susanne därför att hennes eget skrik omöjliggjorde allt vidare pläderande, då ström med en spänning som fick hästar i sken, passerade genom hennes kropp.
”Vi vet mycket väl vilka kontakter ni har, men vi får tydligen ta de grundläggande ordningsfrågorna först. Här talar vi i tur och ordning på ett hyfsat och civiliserat sätt. Jag är ordförande för denna förhandling och tituleras således med herr ordförande eller bara ordförande. På min högra sida sitter åklagaren som tituleras herr åklagare, eller om så önskas bara åklagare. Ni är här i egenskap av tilltalad. Ni kan själv välja hur ni vill bli tilltalad, men något av: den tilltalade, Dr Karlsson, Susanne, eller Susanne Karlsson, verkar väl vara lämpligt. Så min dam, hur skulle ni vilja bli tilltalad?” Frågade ordföranden.
”Dr Karlsson blir bra”, svarade Susanne, som nu hade återhämtat sig så pass att hon kunde tala.
”Utmärkt”, sade ordföranden. ”Då vill jag fråga er Dr Karlsson, om ni vill ha en försvarare som rätten utser åt er, eller om ni föredrar att försvara er själv?”
”Jag föredrar att försvara mig själv”, sa Susanne och kände därmed att hon minsann inte tänkte ge efter för denna fars, även om hon just nu hade kapitulerat för elen.
”Gott”, sa ordföranden, ”Ta till protokollet att den tilltalade föredrar att försvara sig själv.”
Det blev en kort paus då Susanne hörde männen viskande diskutera något med varandra.
”Låt oss börja med formalia”, sa ordföranden och gick igenom namn, adress, ålder, civilstånd osv. enligt sedvanlig svensk domstolsmodell.
”När vi nu kommer till ert arbete, är det kanske bäst att Dr Karlsson själv lämnar en redogörelse, så kan jag efterhand komplettera med de frågor som jag anser nödvändiga. Var så god Dr Karlsson.”
”Herr Ordförande”, började Susanne utan trots, och med strömstöten nyss, i klart minne. ”Kan jag innan jag går in på en redogörelse för detta, få veta vad den Svenska Folkdomstolen anklagar mig för?”
”Detta”, sa ordföranden, ”kommer åklagaren att redogöra för strax, dvs. så snart vi gått igenom er personliga status.”
Susanne som fortfarande stod bunden, som hon gjort sedan länge, resonerade en stund med sig själv och valde mellan ett totalt trots mot dessa människor, eller att spela med och försöka att få mer information om situationen hon befann sig i. Valde hon det första framför det senare skulle hon förmodligen med hjälp av elen, tvingas till underkastelse, medan det senare alternativet kanske skulle ge henne någon ny öppning. Hon valde att tills vidare samarbeta, koncentrerade sig och började.
”Efter att ha gjort de så kallade hundåren som underläkare på Huddinge sjukhus, öppnade jag min egen allmänläkarmottagning 2004 i den lokal på Östermalm där jag fortfarande arbetar. Mina patienter är företrädelsevis äldre personer ur Östermalms övre medelklass och jag har specialiserat mig på god personlig service. Jag menar då att besöken får ta något längre tid, patienten får prata av sig och på så sätt uppnår vi en god personlig kontakt. Jag tror att det är en avgörande faktor, då jag i stort sett fått behålla alla mina patienter sedan jag startade.”
”Hur lång är i genomsnitt den tid ni avsätter för varje patient?” frågade ordföranden.
”Jag kalkylerar i genomsnitt med 40 minuter per patient inkl. administrativt arbete”, svarade Susanne.
”Då borde ni hinna med 10 patienter om dagen, vilket i sin tur är 50 patienter i veckan, ja under förutsättning att ni jobbar full 40-timmarsvecka. Har ni så många patienter i veckan?” Frågade ordföranden.
”I stort sett”, svarade Susanne, ”det händer ju att jag går på seminarier och utbildningar, men förutom detta, så stämmer det.”
”Vad är det för åkommor era patienter söker er för”, frågade ordföranden.
”Det är mest ålderskrämpor och så remisser för olika undersökningar och så recept förståss”, svarade Susanne.
”OK”, sa ordföranden, ”då är ni tydligen ingen sån där läkare som skriver ut penicillin, Viagra mm bara man som patient lyfter luren”, frågade ordföranden?
”Absolut inte”, svarade Susanne.”Jag jobbar seriöst, för att ha ett mycket förtroendefullt samarbete med mina patienter.”
”Jaha”, sa ordföranden. ”Då tror jag att vi har en ganska klar bild över vad ni sysslar med. Har ni något ytterligare att tillägga Dr Karlsson?” Susanne skakade bara på huvudet som svar.
”Då tror jag att vi har en bra uppfattning av vem Dr Karlsson är och hur hon själv betraktar sin yrkesutövning. Därmed lämnar jag ordet till åklagaren.”
Åklagaren, som Susanne inte heller kunde se på grund av de starka lamporna tog till orda, utan större krusiduller.
”Dr Karlsson. Ni har nu redogjort för vad ni betraktar som er yrkesutövning och vad den delen beträffar, har jag inget att erinra. Tvärt om, har vi bara hört gott om er privata praktik.”
”Skönt”, tänkte Susanne, ”då är det inget av detta de är ute efter. Vad kan det då vara?”
”Dr Karlsson. Ni har bevisligen gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten i mer än 50 fall, vilka alla är klarlagda och bevisade. Åklagarsidan för Svenska Folkdomstolen yrkar härmed på ett fullständigt erkännande i minst 20 % dvs. minst tio av dessa fall.”
”Herr Ordförande”, skrek nu Susanne Karlsson alldeles rasande. ”Hur länge ska den här parodin pågå? Ni kan ju för fasen inte ens leka rättegång då ni inte ens vet hur en sådan går till. Via bevisning ska man först fastställa skuld, om sådan finnes. Därefter fastställs dom och påföljd. Något krav på erkännande finns inte. Vad är ni för jäkla amatörer? Jag kräver att genast bli släppt och skjutsad tillbaka till mitt hem! Brott mot mänskligheten, ni är ju för fasen inte kloka.”
Efter en stunds tystnad tog ordföranden till orda:
”Dr Karlsson. Det finns rätt och det finns rätt. Om detta kan vi diskutera hur länge som helst, vilket man faktiskt har gjort redan sedan romarriket, vars rättstänkande vi delvis anammat. Man skulle kunna säga att rättstänkandet är en kulturell fråga. Tittar man utanför..”
”Jag skiter i olika kult…” längre kom inte Susanne i sin spontana protest, förrän elströmmen åter flödade genom hennes kropp.
”Dr Karlsson”, sa ordföranden efter en stund, då Susanne hade hämtat sig. ”Jag trodde att vi var överens om tågordningen. Jag kanske var för omständlig. Jag ska gå mer rakt på sak. Detta är den Svenska Folkdomstolen och här hjälper inga kontakter eller personliga nätverk. Eftersom ni är här, är er skuld redan klarlagd. Nu är det bara ett erkännande från er sida som behövs för att vi därefter skall kunna utfärda straff. De straff vi talar om är egentligen något så enkelt som självrehabilitering.”
”Rehabiliteringsprocessen startar med Insikt. Utan Insikt ingen ånger och utan ånger ingen rehabilitering. Ordförande Mao, införde detta rättsförfarande i Kina. Insikt, Ånger och Rehabilitering. Tyvärr missbrukades detta rättsförfarande i väldigt många fall och hamnade på så sätt i dåligt rykte, men principen är bra om den inte missbrukas. Insikten och bekännelsen hör ihop och det är således en omöjlig fas att negligera. Således kommer vi idag att fokusera på Insikten. Kommer vi inte igenom där, är de andra stegen i processen omöjliga att genomföra.”
”Så här ligger det till Dr Karlsson”, fortsatte ordföranden. ”När ni nyss lämnade er redogörelse över ert arbete som läkare nämnde ni ingenting om att ni också arbetar som förtroendeläkare. Jag kan ha viss förståelse för att ni vill dölja detta då det är just där, som förtroendeläkare ni begår alla de brott mot mänskligheten som ni anklagas för. God läkarsed”, sa ordföranden och kliade sig tankfullt på hakan, vilket givetvis Susanne inte kunde se, ”är väl antagligen ett föråldrat uttryck. Vi är dock fortfarande många som anser att det är viktigt med att läkarna håller en god etik. Det är ju faktiskt själva grunden för ett gott samarbete mellan patient och läkare. Att ni ville undanhålla oss detta tar vi dock som ett gott tecken. Ni kanske rent av skäms över vad ni har gjort och det är en bra början i rehabiliteringsprocessen.”
”Va fan pratar han om? Är han inte riktigt klok?” tänkte Susanne.
”Ni har arbetat som förtroendeläkare”, fortsatte åklagaren, ”på vad som verkar vara er fritid, eftersom ni uppenbarligen har fullt upp på er mottagning. Ni fattar beslut på underlag som ni inte skulle drömma om att göra i er egen verksamhet. Ni går emot kvalificerade experter, på områden där ni själv inte kan betraktas som expert. Ni går emot dessa legitimerade experter, som undersöker sina patienter med bästa teknik och kunnande och detta gör ni i c:a 30 % av fallen, utan att ni själv träffat patienterna. 30 %, verkar vara ett nyckeltal. Vi vet att ni själv inte fattar besluten, men tjänstemännen som tar besluten hänvisar till ert utlåtande. Alltså dömer ni en massa människor till tortyr, armod, ja t.o.m. till döden, efter anvisningar och påtryckningar, som går stick i stäv mot ert läkarkall. Detta gör ni för egen vinning skull, trots att ni tjänar väldigt bra på er egen klinik. Mycket vill ha mer. Denna skuld är sedan länge helt klarlagd.”
Det lät som om åklagaren drack lite vatten tyckte Susanne.
”Nu vill vi ha er fullständiga bekännelse för era brott i 10 speciellt graverande fall”, sa Ordföranden. ”Detta kommer i sin tur att spelas in med ljud och bild. Dessa inspelningar kommer att distribueras till våra vanligaste media och olika internetsajter. Varför, kanske du frågar dig. Jo därför att vårt rättssystem inte tar hand om sådana som begår din typ av brott, utan tvärt om stöder och skyddar dem. Vi gör vårt bästa för att din karriär ska ta slut och för att bekämpa korruptionen, den korruption du står för.”
Han gjorde en kort paus.
”Vi kommer nu att lämna dig ifred en timme för att redogöra för dessa fall”, sa Ordföranden. ”Behöver du längre tid ska du få det. Vi vill ha följande på bandet: Vem och vad ärendet gällde, förutsättningarna för ditt beslut, dvs. varför du ansåg att ditt kunnande var bättre än de experter som verkligen undersökt patienterna med bästa vetande och bästa teknik, medan du som inte träffat patienten och inte haft samma möjligheter, anser dig kunna göra bättre bedömningar. Dessutom vill vi ha med, vilka som varit dina uppdragsgivare, organisation och namn.”
”Om en timme är vi tillbaka och har vi då era redogörelser så är vi klara med fasen insikt. Klarar vi av det här på ett bra sätt, kommer ert straff att bli publicering av ert vittnesmål, samt självrehabilitering. Endast det och inget annat”, avslutade ordföranden.
”Oj, jag gömde nästan”, tillade han. ”Ni är uppkopplad via Skype. När ni säger något kommer det att via datorns kamera och mikrofon, spelas in på en annan dator och bli till en inspelning. Lamporna släcks nu, men tänds automatiskt när ni börjar prata.”
Susanna Karlsson skakade bara på huvudet och sa: ”Detta kan inte vara sant”, sedan skrek hon. ”NI KAN DRA ÅT HELVETE JÄVLA IDIOTER!”
Hon hörde stegen försvinna, när alla lämnade lokalen, och hon själv blev kvar med de bländande lamporna, och sin ångest. Plötsligt slocknade de starka strålkastarna och hon blev åter stående i totalt mörker. Hon började åter, att resonera med sig själv.
”Menar de verkligen allvar? De sa aldrig vad som kommer att hända om jag inte gör som de vill? Vilka av alla fall vill de ha? Tror de idioterna att jag kommer att ställa upp på några bekännelser. Skulle jag göra det, är jag sannolikt inte i livet om ett halvår. Om jag inte säger något vad händer då? Kommer jag att misshandlas, torteras?”
Hon blev plötsligt tom på tankar och förblev så i någon minut, men sedan började tankarna rusa igenom hennes hjärna igen.
”Vad vet de egentligen? Har de verkligen koll på mina uppdrag? Det kan inte vara möjligt. Mycket av detta är icke allmän information, så de kan för fasen inte veta något.”
Plötsligt kom hon att tänka på ett fall som hon själv tyckte var beklämmande. Det var en medelålders kvinna som flytt illegalt till Sverige och som nu skulle utvisas. Kvinnan hade skelettcancer och fruktansvärda smärtor, och fått ytterligare komplikationer, så att hon varken kunde resa sig eller ta sig fram med rullstol, då hon dessutom blivit lam i armarna. Susanne hade blivit inkallad som förtroendeläkare. Den vårdande läkaren som hade kontakt med kvinnan flera gånger om dagen, ansåg att det inte gick att flytta kvinnan, vilket givetvis ställde till problem för andra myndigheter. Susanne som i sin tur aldrig varit i närheten av kvinnan i fråga, menade att riskerna med en flytt och avvisning var försumbara, varpå kvinnan avvisades och dog utan att få någon smärtlindring. Visst var det besvärande tyckte Susanne, men det var faktiskt hennes jobb att sätta sig över andra läkares bedömningar och överväganden. Affären hade dessutom tagits upp av tv, men hade snart tystats ner på rätt sätt, så att Susanne själv inte nämndes i sändningarna.
Susanne hade tappat uppfattningen om hur lång tid hon hade stått bunden i mörkret i sina högklackade stövlar, när dörren plötsligt öppnades och hon bländades av det infallande ljuset så till den grad att hon blev helt förblindad. Hon hade ingen aning om hur många som kom in i rummet, bara att de var flera. Lamporna, eller strålkastarna, som hon föredrog att kalla dem, tändes åter och Susanne var totalt förblindad.
”Då så, vi har nu tagit lunchpaus och utgår ifrån att vi nu är mogna att gå vidare med förhandlingarna” sa ordföranden och tittade menande på övriga personer i rummet, fast det såg inte Susanne. Samtliga utom Susanne nickade till svar.
”Dr Karlsson”, började ordföranden, ”Jag kan inte se att ni visat någon som helst samarbetsvilja. Vår inspelningsdator har inte avslöjat minsta ljud och ännu mindre någon bild. Jag börjar nästan tro att ni inte har för avsikt att göra några bekännelser, är det rätt uppfattat Dr Karlsson?” Ordföranden fick inget annat än en trotsig blick till svar.
”Säg mig då Dr Karlsson, anser ni att det är ett läkaretiskt agerande då ni underkänner era läkarkollegers bedömningar och undersökningar, samtidigt som dessa kolleger bevisligen är mer meriterade och kompetenta inom dessa områden än ni själv och dessutom har tillgång till undersökningsmetoder som ni själv saknar?” frågade ordföranden.
Inget svar kom från Susanne, så ordföranden började på nytt.
”Dr Karlsson, för allas bästa, rekommenderar jag att ni tar bladet från munnen och delger oss er åsikt. Det kan väl ändå inte vara så svårt?”
”Ja!” Skrek Susanne efter en stunds tystnad. ”Jag kan faktiskt göra dessa bedömningar lika bra eller i många fall bättre, just därför att jag inte träffar patienten. Jag kan helt koncentrera mig på min uppgift att utifrån den medicinska dokumentationen göra korrekta och objektiva bedömningar, utan att besväras av patientens subjektiva beskrivningar och önskningar.”
”Om jag då förstår er helt rätt, så kan ni därigenom också vara till större nytta för er uppdragsgivare”, frågade ordföranden.
”Eftersom min uppdragsgivare i sådan här fall är Försäkringskassan, försäkringsbolag eller Staten, så borde var och en av er vara tacksamma att jag sparar in skattemedel”, sa Susanne fortfarande högljutt och trotsigt.
”Visst, på bekostnad av mänskligt lidande. Besparingar går före mänskligt lidande. Är det så ni vill att vi ska tolka er ståndpunkt? Det känns lite som om vi kört fast”, sa ordföranden.
”Fattar ni ingenting”, sa Susanne, nu med något lägre framtoning. ”Mina fötter värker så jag håller på att tokig. Ta åtminstone av mig stövlarna. Ni är ett jäkla gäng galna terrorister, som ska försöka hålla någon sorts rättegång. Dessutom förväntar ni er att jag ska medverka och göra inspelade bekännelser. Ni är för fasen inte kloka.”
Ordföranden harklade sig lätt och tog sedan till orda.
”Dr Karlsson, en liten förklaring bara, så att vi sedan kan lämna ämnet. En terrorist agerar blint mot en oskyldig allmänhet. Vi däremot korrigerar det som vårt eget rättsväsende inte klarat av att hantera, alternativt inte vill hantera. Välj det som passar. Dessa brister i vårt rättssystem gör er emellertid inte oskyldig. Ni, Dr Karlsson, är skyldig till de brott som ni anklagas för. Ni har flera liv på ert samvete och ytterligare många människors lidande. Varför ni gör detta, kan vi bara gissa oss till, men ni utför era uppgifter med stor nit och inlevelse, åt en uppdragsgivare som betalar er väl. Har ni någon gång ställt er frågan i vems intresse ni agerar. I läkekonstens och patienternas intresse, eller i försäkringsbolagens intresse? Vad säger din läkaretik? Har du någon över huvud taget?”
Susanne svarade inte på frågorna och förblev tyst även sedan ordföranden pockat på svar. Sedan började ordföranden prata igen och sa:
”Jag tolkar er tystnad som så, att ni är mycket väl medveten om att det är i försäkringsbolagens intresse ni arbetar. Det skulle ju vara trevligt för både oss, dig själv och alla patienter i försäkringsärenden, om ni med rent samvete kunde säga att förhållandet var det motsatta, men så är det alltså inte.”
I den påföljande tystnaden kunde man höra att Susanne grät stilla.
”Snälla”, sa hon, ”snälla ta av mina stövlar.”
En person framtonade ur mörkret bakom strålkastarna. Susanne såg genom tårarna att han var maskerad med en så kallad rånarluva och i övrigt bar en blå overall. Susanne noterade också att mannen bar tunna kirurghandskar.
Personen sa ingenting, men knöt med händighet upp elstängslet som hon var bunden med runt fötterna. Därefter tog han upp en sorts liten plåtsax ur en overallsficka. Det var en man, det hörde hon genast när han talade till henne. Det var den lugna rösten som talat till henne tidigare.
”Jag måste tyvärr klippa upp dina stövlar”, sa han och drog ner blixtlåsen så långt det gick. ”Dina fötter har svullnat, så jag får inte av dem på annat sätt.”
Han började vant att klippa upp hennes stövlar, utan att på något sätt skada henne med saxen.
Susanne tänkte att han hade säkert hanterat en sådan sax många gånger tidigare, förhoppningsvis i något mera odramatisk situation än denna. ”Kanske var han en gipstekniker eller läkare.” Hon kom ihåg medicineringen i bussen på resan hit vilket stärkte henne i sina slutsatser. ”En läkare från Östeuropa?”
När han var klar stod Susanne endast i sina stayups på det våta golvet. Det kalla vattnet gav trots allt en viss lindring i hennes värkande fötter. Mannen fortsatte sedan med att klippa upp ärmarna i hennes skinnjacka.
Susanne reagerade blixtsnabbt och skrek, ”stövlarna var det, stövlarna och inget annat!”
Mannen reagerade inte på utfallet, utan drog ner dragkedjan i jackan, så att även den föll ner på det blöta golvet. Därefter tog han fram en vanlig sax och klippte av axelbanden i hennes topp och klippte så upp den i ryggen. Nu stod Susanne iklädd bara sina stay ups, sin dyrbara BH från Elle Macpherson, samt sin korta kjol. Denna status varade inte speciellt länge, då mannen nu fortsatte med att klippa upp kjolen, som därefter hamnade i en hög på golvet. Susanne började nu känna en skräck som hon inte varit i närheten av tidigare – aldrig någonsin.
Läget förbättrades inte av att mannen nu klippte sönder hennes trosor och BH, som därefter fick göra de övriga kläderna sällskap i högen på golvet.
Nu stod det helt klart för Susanne att hon hade med ett gäng sexgalningar att göra och att början av föreställningen förmodligen bara var ett absurt förspel för den perversa sexakt, som nu med all säkerhet skulle starta. Hon skrek plötsligt ut sin förtvivlan.
”Era perversa jävlar! Tror ni att jag är rädd för era sjuka och perversa sexlekar! Den som försöker att ha oralsex med mig kommer att få en upplevelse han sent kommer att glömma”, skrek Susanne nu helt hysteriskt. ”Fy fan så äckligt sjuka ni är! Ni som försöker spela någon ynklig teater om folkets rättegång, är inte ens värda mitt eller någon annans förakt!”
”Seså Dr Karlsson”, sa ordföranden, ”lugna ner sig lite. Ingen av oss som ingår i denna folkdomstol, skulle drömma om att ha några som helst sexuella handlingar med er. Vi är ärliga och hederliga människor som tvingats att utföra denna motbjudande förrättning. Ingen skulle vara gladare än vi, om denna händelse inte skulle behövt äga rum över huvud taget. Vi är strax klara.”
Mannen som klippt sönder hennes kläder blev återigen aktiv. Ur en verktygslåda av plast, tog han fram en elkabel med rundad blank topp i ena änden. Denna ända doppade han ner i en flaska med majsolja. Efter lite sökande i verktygslådan hittade han en rulle med silvertejp, som han rev i meterlånga bitar, som han fäste lätt på verktygslådan. Därefter särade han, trots hennes energiska motstånd på Susannes ben och stoppade den oljeindränkta kabeln 6-7 cm in i hennes slida. Snabbt tog han nu bitarna av silvertape och tejpade fast kabeln ordentligt vid hennes högra ben. Därefter tog han hela rullen av silvertejp och tejpade ihop hennes ben i knähöjd med många varv. Mannen avslutade sitt jobb genom att åter igen binda fast hennes smalben vid den stående träbjälken, med elstängseltråden.
Susanne hade inte sagt något under hela denna procedur, endast grymtat lite i sin kamp att göra motstånd. Mannen drog sig sedan tillbaka in i mörkret igen.
”Så där ja”, sa ordföranden i obekymrad ton. ”Då är vi klara att fortsätta och få detta ärende avslutat.”
Ordföranden harklade sig som tidigare och började på nytt.
”Folkdomstolen mot korruption, nätverkande och maktmissbruk finner att Dr Susanne Karlsson, inte är villig att medverka till att erkänna sina brott mot mänskligheten.” Han fortsatte att prata till henne i tredje person. ”Hon visar varken insikt eller ånger inför sina handlingar. Vi anser att vi inte kan komma längre i denna sak, utan överlåter härmed till henne själv och vår skapare/ den allsmäktige/ naturen, välj det som passar, att lösa frågan om erkännande av hennes brott. Vi hoppas att Dr Susanne Karlsson kommer att kunna återgå till ett normalt liv, men det ligger från och med nu i hennes egna händer.”
”Denna process startar ju med självinsikt om dina brott. Därefter kan botprocessen fortsätta med erkännande av brotten och botgöring gentemot de drabbade. Dr Karlsson, vi kommer nu att lämna er här. Ni kommer att ges en viss tid för era erkännanden. Denna tid är dock utmätt. Hur lång kan ingen säga just nu. Den är i mångt och mycket beroende av er egen förmåga. Med start från och med nu, kommer ni att utsättas för Hypotermi eller nedkylning. För er som läkare är detta förmodligen fullständigt klart, eller kanske inte. Med tanke på era brott kan man ju undra. Någon av de församlade fumlar nog i mörker angående detta. Jag ska därför förklara vad som kommer att ske.”
Ordföranden gjorde nu en liten paus och bläddrade lite i sina papper. Detta kunde Susanne inte se där han satt bakom strålkastarna, men hon hörde.
I normal samtalston, utan att vara kallsinnig eller överdrivet vänlig sa ordföranden:
”Dr Karlsson, ni har nu en temperaturgivare uppförd i er slida. Varför vi valt detta ställe är för att ni inte skall kunna manövrera ut den med egen muskelkraft och på så sätt förstöra, denna för er sista möjlighet. Temperaturgivaren är kopplad till denna display.” Ordföranden tryckte på en knapp och en ganska stor röd display tändes cirka två meter över golvet.
”Displayen visar 37.6. Detta är just nu er kroppstemperatur. Här kan ni själv övervaka hur den kommer att sjunka. När kroppstemperaturen sjunker händer följande:
- Vid 35 °C upplever ni frossa, dålig motorik och försämrat omdöme
- Vid 33 °C upplever ni kraftig frossa, era händerna är oanvändbara, ni är förvirrad
- Vid 30 °C upplever ni avtagande frossa, ni kan ej gå och är kraftigt förvirrad
- Vid 30-28 °C får ni långsam puls och andning, risk för hjärtflimmer
- Vid 27-25 °C inträffar medvetslöhet och ni kan verka död.
- Under 25 °C tja..”
”Ni som läkare vet givetvis att tiden för detta kan variera högst anmärkningsvärt och att många faktorer kan inverka så som omgivande temperatur, fysisk kondition, underhudsfettets tjocklek mm.
Vi kommer att ställa er laptop här som automatiskt via Skype startar en inspelning när ni säger något. Så fort ni Dr Karlsson bestämmer er för att leva ett ärligt liv, har ni bara att bekänna de tio brott som vi är ute efter. I så fall kommer vi in igen, tar loss er och ser till att ni får den vård ni behöver. Vi hoppas innerligt att dessa bekännelser kommer medan ni är i stånd att avge dem. Jag vill starkt rekommendera att ni startar omedelbart. Låt inte temperaturen sjunka undra 34°, för då börjar förvirring inträda och det hela blir svårt för er att fullfölja.”
”Tja – det var väl det hela.” sa ordföranden lakoniskt. ”Därmed anser jag denna förhandlig avslutad.”
Ordföranden slog med något som lät som en klubba i bordet. Ordföranden och övriga ledamöter reste sig och tågade sedan på kolonn ut ur bergrummet. Mannen som klippt sönder hennes kläder, gick fram till Susanne, hällde en hink iskallt vatten över henne. Hon skrek till då det iskalla vattnet träffade hennes nakna kropp. Därefter drog mannen fram en plåtränna över hennes huvud, som det konstant droppade vatten ur och gick även han sin väg.
”Det var det droppandet jag har hört hela tiden, tänkte Susanne samtidigt hur hon kände de kalla dropparna hamra mot sitt huvud.
Temperaturen dalade ganska snabbt i takt med att kroppens värme förbrukades, i och med att den försökte torka det kalla vatten som hällts över henne och det droppande vattnet som kom i sakta mak. Susanne såg nu att den var nere i 36,8 °, och hon frös fruktansvärt. Hon undrade för sig själv vilket som hade varit bäst, om hon hade behållit stövlarna och värken mot att som nu, stå i det närmaste barfota på det blöta och kalla golvet.
”Hon hade antagligen inte haft något val. Det hade blivit så här i alla fall. Hur skulle hon göra nu? Skulle hon börja rabbla allt som ett rinnande vatten, eller skulle hon vägra att ge efter för dessa galningar?”
Det var alldeles tyst i bergrummet och det enda ljudet hon hörde var det droppande vattnet. Det började kännas som om varje droppe var ett hammarslag mot hennes huvud. Belysningen var inte längre besvärande. Den hade reducerats till att bara kunna visa henne i bild – om hon hade något att säga.
Hon började tänka i banorna, att om hon inte gjorde något, så hade hon inget annat att se fram emot än en ganska otrevlig död. Vilka fall hade hon varit med om att fatta beslut i? Visserligen var det inte hon som formellt hade tagit besluten, men hennes rekommendationer hade varit vägledande, egentligen så vägledande att de kunde ses som hennes beslut. Hon kunde faktiskt inte påminna sig något fall där varken försäkringskassan eller något annat försäkringsbolag hade gått emot hennes rekommendationer om avslag. Ingen domstol heller för den delen.
Efter en stund kom hon att tänka på fyrbarnsmamman som fått Fibromyalgi. ”Visserligen rådde det inget tvivel om att hon led av sjukdomen, men jag ansåg att hon kunde jobba ändå”, funderade Susanne. ”Hon hade också läkarintyg från flera oberoende läkare på att hon inte kunde jobba som undersköterska. OK jag hade inte träffat henne och rimligtvis var de läkare som träffat henne bättre att bedöma den saken. Jag vet dock att vi måste ge ett visst antal avslag för att komma till våra sparmål och det var det jag var bäst på att bedöma. Än sen då?”
Tankarna gick ett tag på tomgång, nästan som om hon sov. ”Hur var det nu med kvinnan från Huskvarna”, tänkte hon. ”Det var visst någon sorts vattensportolycka, eller var det en ren dykolycka? Jag minns inte”, Susanne tittade åter upp på displayen. Den visade nu 35,4 °.
Hon skakade våldsamt och hon kände att hon hade svårt att koncentrera sig. ”Fan skärp dig”, peppade hon sig själv. ”Kom ihåg dina insatser, prata in på bandet. Det viktigaste är att du räddar livet. Du kan alltid förneka detta och hävda att det skedde under tvång. Det här skulle inte hålla inför en svensk domstol. Hennes kontakter skulle se till att allt lades ner innan några som helst domstolsförhandlingar skulle tas upp.”
Hennes tankar tog en paus, men fortsatte sedan. ”Det behövs ingen domstol för att se till att min karriär är avslutad, det räcker med dessa inspelningar. Inga kunder skulle längre komma till hennes klinik på Östermalm. Uppdragen som förtroendeläkare skulle givetvis vara som bortblåsta” Displayen visade 35,1°, ”Det är trots allt bättre att leva än att dö så här”, tänkte hon vidare. ”Samla ihop dig, samla ihop dig”, ”SAMLA IHOP DIG FÖR FAN!” Skrek hon rakt ut.
I mörkret tändes nu en liten röd lampa, men den såg aldrig Susanne. Lampan indikerade att inspelning av ljud och bild hade startats. Efter ytterligare 30 sekunder slocknade lampan, då Susanne inte sa något mer.
34,9°, Susanne skakade kraftigt, men hade nu bestämt sig för att prata. Frågan var nu bara vilka fall som de var ute efter? ”Det måste ha varit i år eller förra året”, började hon, ”eller det kanske var året innan.” Den röda lampan hade tänts, fortfarande utan att Susanne noterat detta. Susanne funderade en liten stund och fortsatte.
”Jag kallades till ett möte där vi skulle avgöra den här medelålders kvinnans öde. Jag blev presenterad en stor lunta papper, som jag hade en timme att sätta mig in i. Att träffa patienten var det givetvis inte tal om, det skulle jag aldrig hinna. Jag minns att hon hade en massa skador från många olika olyckor. Jag vill minnas att det började med någon dykolycka, som hon fick behandling för. Den hade dock inte hindrat henne från att sporta vidare. Hon var ute och åkte vattenskidor eller nåt, kanske åkte hon på en vakeboard, jag minns inte. Hur som helst hade hon vurpat, slagit i skallen, med ett antal frakturer i skallbenet och käken och som följd hade ögat tryckts in i hjärnan så att en blödning hade uppstått i hjärnan. Läkarna tog ut ögat eftersom synnerven gått av men det opererades dit igen. Efter… jag vet inte, ..men efter, efter kanske tre till fyra månader, jag vet inte, började hon se något på ögat igen. Det var i alla fall en del turer kring läkningen, läkare, nya skador mm. Om jag minns rätt gjorde hon en anmälan till Patientombudsmannen, som fick en läkare prickad. Hon hade också skador i nacken, minns jag. Hon fick ett starkt intyg från en specialistläkare, – jag tror nästan att det var överläkaren på smärtkliniken, kanske, kanske inte, som skrev att hon aldrig skulle kunna jobba heltid igen.”
Hon blev tyst ett tag, men fortsatte igen.
”På Försäkringskassan var man dock inne på en annan linje dvs. att hon kunde jobba heltid. Kanske var man less på kvinnan, som aldrig gav sig utan stred och stred. Givetvis överklagade hon beslutet. Jag kallades in och jag visste ju vilket utlåtande de ville ha, och det fick de. Man kan ju kanske tycka att de här läkarna som behandlat henne och sett hennes besvär skulle kunna göra en bättre bedömning än jag. Man måste dock betänka att jag i mitt beslut inte underkände läkarnas bedömning, utan beslutet riktades enbart mot patienten, som alla var dödligt trötta på. Jag tror sedan att ärendet gick upp till Kammarrätten efter det att Länsrätten gett ytterligare avslag. Jag tycker att hon får skylla sig själv, som bråkar med myndigheter på detta sätt.” avslutade Susanne med en våldsam skakning.
”Tror ni att det är så jäkla lätt? Tror ni verkligen att det är jag som styr och ställer över vem som ska få avslag? Tror ni att jag kan göra en utredning av en komplicerad sjukdomsbild, bara på någon timme. Då är ni för fasen inte kloka i huvudet. Själklart får jag direktiv. Jag får veta vad som förväntas av mig. Det jag ska skaffa fram är motivering för avslag ur det material jag får. Är ni så jävla dumma att ni tror att en förtroendeläkare, inte ska gå med vinst. Inte fan vill någon betala mig bara för att de är snälla, självklart vill de ha valuta på pengarna. När jag får ett ärende från byråchef Gunnar Johansson, så vet jag att han kommer att ringa mig och tala om vad han förväntar sig. Det framställs aldrig som en order, utan mer som att – Vår uppfattning är att den här kvinnan är simulant…. Vi anser att vi här har att göra med en arbetsskygg person…. Mattias är nog inte sjuk , egentligen….”
”Gunnar Johansson, gör så. Detsamma gäller för Christian Öman, Ulrika Babel, Yvonne Eriksson,..”
Susanne Karlsson räknade snabbt upp 14 uppdragsgivare som hade ungefär samma approach.
”Ett annat sätt att uttrycka samma sak, är att framföra sin åsikt som: Det skulle förvåna mig om det verkligen inte går att arbeta…, Det skulle förvåna mig om barnet inte skulle kunna…”
”De som kör den metoden är: Gunnel Furuberg, Örjan Karlsson Rickhard Gunnarsson ….”
Det blev till slut 8 personer.
”Fattar ni att jag bara är ett verktyg. Tjänstemännen behöver en läkare för att bekräfta och ge pondus och saklighet åt deras beslut.”
”Och till det ställer du dig villigt till förfogande, som en hora”, tänkte hon för sig själv.
”För något år sedan var det ett fall där en man hade råkat ut för en bilolycka och blivit ganska svårt skadad. Han var snickare till yrket och egen företagare. Efter rehabiliteringen så hade han en permanent invaliditet på… jag minns inte hur många procent, men man hade i alla fall amputerat hans arm. Mannen hävdade att han inte kunde arbeta mer. Jag skrev dock att han var fullt arbetsför eftersom han var högerhänt och det var vänster arm man hade amputerat. Han kunde mycket väl utföra någon form av kontorsarbete. Han i sin tur hävdade att hans lilla firma, ja den var faktiskt bara ett enmansföretag, inte hade några sådana arbetsuppgifter.” Susanne gjorde en liten paus.
”Det är ju faktiskt inte min sak att skaffa honom ett jobb där han bara behöver använda en arm. Det tycker jag faktiskt han får fixa själv.”
Susanne blev tyst en stund. Det gick avgjort långsammare att tänka. Hon tittade upp och såg att temperaturen fallit ytterligare. 34,2°. Hon skakade kraftigt. Det var svårt att koncentrera sig.
”Jag minns alla kvinnor som inte fått någon ersättning för sin fibromyalgi, eller kärringvärk, som är mer talande för denna företeelse. Förr i tiden var det inget snack om saken, då fick alla avslag. Nu för tiden kan man fastställa sånt med blodprov. OK då har de fibromyalgi, men de kan väl för fasen arbeta ändå!” Hon fnittrade till, ”jävla lata kärringar! Jävla KÄRRINGAR!”
Susanne berättade om ytterligare några fall och ibland kom hon ihåg att berätta vem som uppdraget kom ifrån.
Susanne funderade lite på varför ingen riddare på vit häst kom och hämtade henne. ”Han behövde ju inte vara riddare, Arkitekt dög bra, eller Advokat. Nej föresten inte advokat, de bara häller vatten på en. 31°, fasen vad varmt, tur att man har en dusch att stå i.”
”Farsan… vilken jävla gubbe.”
”Undrar varför jag aldrig fått farsan som ärende, han har ju aldrig varit klok. Han kunde väl ha tagit livet av sig själv, den snåla djäveln.”
”JAG HATAR ER!”
”JAG Hatar er.. Jag.. jag hatar er alla.”
”29.8 ° .. Faaaan..”
