”Jag slog larm redan 1996 när mordprocesserna mot Quick pågick som värst. Jag gjorde då gällande att rättegångarna inte följde de normer och principer som gäller för svenska brottsmålsprocesser. Nu är vi framme vid målet.” Det skriver advokaten Pelle Svensson som engagerat sig i Thomas Quick-målen under många år.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-12-17 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Per Oskar Svensson, advokat
Svea Hovrätts beslut om resning kom inte som någon överraskning för mig.
Jag slog larm redan 1996 när mordprocesserna mot Quick pågick som värst. Jag gjorde då gällande att rättegångarna inte följde de normer och principer som gäller för svenska brottsmålsprocesser, att domstolarna dömde för mord utan vare sig vittnen eller brottsplatsfynd. I två fall fanns heller inget mordoffer. Offer som fortfarande är försvunna. Jag tänker då på Johan Asplund och Therese Johannesson.
Den bräckliga stödbevisning som fanns var sakkunniga experter som intygade att Quick talade sanning, t. ex. minnesprofessorn Sten Åke Christiansson och psykologen Birgitta Ståhle. Domstolarna dömde kritiklöst på vad man trodde var sant och inte på vad som var bevisat.
Åren har gått och jag har kämpat vidare. 2006 fick JK min rättsutredning och redan efter ett vecka lade han – Göran Lambertz – på locket.
Nu är han inte JK längre. Chefsåklagaren van der Kwast har förtidspensionerats. Jag var beredd att ge upp eftersom jag insåg att maktens beskyddare var starkare än en ensam advokat från Norrland.
Förra hösten bestämde jag mig för att skriva en bok om alla Quickmorden. Den fick titeln ”Quick: Den stora rättsskandalen”. Samtidigt fick jag via Janne Josefsson kontakt med Hannes Råstam på SVT. Han fick ta över det material som jag hade kvar, samt det som fanns hos JK.
Facit blev att Råstam med stor skicklighet förmådde Quick att berätta sanningen. Quick sade, jag ljög om morden för att få tillgång till narkotika klassade läkemedel, permissioner med frigång och viktigast av allt att få stå i centrum istället för att vara en bortglömd psykpatient på Säter.
Nu är vi framme vid målet. Morddomarna skall rivas upp – en i taget. Det kommer att ta några år, men det viktigaste målet måste vara möjligheten att få se de verkliga mördarnas ansikte, nu när inte Quick längre spärrar vägen.
Svea Hovrätts beslut är ett första stort steg vad gäller återställandet av vårt förtroende för det svenska rättssystemet. Det är en inneboende styrka om rättsystemet själv kan rätta till de fel som begåtts, t. ex. förtjänar van der Kwast inget annat än fängelse för grovt tjänstefel och den förhörsledare som begick menedsbrott i Levi-målet borde inte få jobba vidare inom poliskåren. De privata anmälningar som finns om dessa brott borde bli föremål för utredning.
De som vill följa de kommande mordrättegångarna – omtagningen av dem – kan göra det med stöd av min bok. Om misstänkliggörandet av mig och min trovärdighet inte bryts i och med Svea Hovrätts resningsbeslut så är jag beredd att bränna resterande upplaga på Sergels Torg. Det är i så fall inte första gången som bäraren av sanningen offras. I detta sammanhang tänker jag på ett ordspråk: Sanningen kan inte besegras utan endast förhindras under en viss tid.
Idag kan mina åsiktsbröder Leif G. W. Persson, Hannes Råstam, Jan Guilliou, Ulf Åsgård, Jan Olsson, Thomas Olsson m. fl. lyfta på glaset och skåla.
Van der Kwast, JK, Birgitta Ståhle, Sten Åke Christiansson, Gubb Jan Stigsson m. fl. står nu vid en gigantisk skampåle. Det är tur för dem att häxbränningens tid är över.
Istället bör ordet vara försoning, vi bör lita på att rättssystemet själv klarar upp – Den stora Rättsskandalen – vilken torde vara den största skandalen i vår tid.
Text: Per Oskar Svensson, advokat
