Tidigare val är det egentligen bara ett par av opinionsinstituten som lyckats komma i närheten av de faktiska röstresultaten som redovisats för Sverigedemokraterna. Det finns två förklaringar till det. Det skriver Jan Norberg som även räknat på olika valresultat. I ett fall får SD 50% av rösterna.
Text: Jan Norberg, Portugal
Varför misslyckas de flesta opinionsinstituten med att ställa rätt prognos?
Primo är svenskens ovilja att redovisa sina partitillhörigheter i skuggan av den stigmatisering som alla så kallade SD-anhängare utsatts för i MSM och av ledande politiker.
Secundo ligger det i sakens natur att opinionsinstituten väl känner till sina respektive uppdragsgivares politiska hemvist och anpassar därför resultaten därefter, dvs SD får alltid lägre mätresultat för att detta gagnar uppdragsgivarens agenda.
Konstitutionellt ska talmannen ge uppdraget att försöka bilda regering till det största partiet med beaktandet av de realistiska möjligheterna att bilda en koalition om partiet inte har egen majoritet (över 50%). Om vi nu antar att SD blir största parti med ca 30-35% så bör talmannen ge regeringsbildningsuppdraget till Jimmie Åkesson och då lär han i första hand vända sig till M med ett förslag om att bilda gemensam regering. Jag antar att KD hamnar under 4%-spärren.
Socialdemokraterna och Moderaterna måste slå knut på sig själva
Med Moderaterna på cirka 15-20% blir det tillsammans väldigt nära 50%. Det är i och för sig inte säkert att de tillsammans når 50%, men låt oss hypotetiskt anta att de når strax över 50%. M:s retorik inför valet, trots att en majoritet av deras väljare gillar tanken på samarbete med SD, så skulle M aldrig sätta sig i regering med SD.
Låt oss vidare anta att M därför tackar nej till samarbete med SD, då måste ju SD för ordningens skull vända sig till Socialdemokraterna med samma fråga, och många av S väljarna kan nog tänka sig ett samarbete med SD.
S har ju lika kategoriskt som M sagt nej till allt samarbete med SD, då blir det talmannens uppgift att ge regeringsbildningsuppdraget till det näst största partiet, dvs S.
S måste då vända sig till M med ev stöd av C och L (om de senare kommer över 4%-spärren), eftersom C genom att stödja gymnasieamnestin för 9,000 lycksökande Afganer kan man räkna med att C i alla fall är positiva till att sätta sig i regering med S.
M får emellertid stora problem med trovärdigheten om de sätter sig i en regering tillsammans med S och C, och detta främst därför att med sin nya retorik anser sig själva stå för en mer restriktiv flyktingpolitik.
Om M kräver en renodlad samregering tillsammans med S (som i Tyskland) så faller detta på att de tillsammans inte får 50%, dvs det blir ännu en minoritetsregering. Antagandet bygger på att S får ca 15-20%.
4%-spärren
Om S och M ändå väljer att regera tillsammans blir de helt beroende av att V stödjer dem i kammaren. För ordningens skull har jag antagit att MP inte kommer över 4%-spärren.
Rent matematiskt hänger frågan om utfallet i valet på hur många partier som inte når över 4%-spärren.
Låt oss anta att MP, KD, och L inte når 4%, men att de tillsammans representerar ca 11% samt att AfS, Fi och andra småpartier tillsammans står för cirka 4% så utgör ju alla dessa tillsammans ca 15%.
Dessa röster tillfaller då enligt mandatutjämningsprincipen de partier som tagit sig över denna 4%-spärr i fallande ordning, dvs största partiet får de flesta rösterna, osv. Därmed ändras hela spelplanen plötsligt. SD kan då som största parti sannolikt tillgodoräkna sig ytterligare cirka 5% och åker därför upp till närmare 40%.
Nyval kan ge SD +50%
Kaoset som uppstår kommer att kräva ett nyval då förutsättningarna för en regeringsbildning i olika konstellationer inte är möjlig. Känner jag de svenska väljarna rätt kommer de att reagera kraftigt på detta apspel och vid ett nyval ge SD ännu mer stöd. Med andra ord finns det en möjlighet att SD vid ett nyval skulle kunna nå otroliga +50%.
Vore intressant om vi i kommentarsfältet kunde diskutera olika hypoteser beträffande valutfallet och dess konsekvenser.
Text: Jan Norberg, Portugal