NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Debattör: Aftonbladets Kerstin Weigl gör nu avbön för sin okritiska journalistik om fallet Thomas Quick, men när jag redan för tio år sedan påpekade felaktigheterna i hennes rapportering ville hon inte lyssna.
Text: Lasse Hagborg | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-09 | NewsVoice fick tillstånd av Hagborg att återpublicera artikeln.
Kerstin Weigl ägnar sin senaste kolumn i Aftonbladet åt självkritik. Hon inser att hon var okritisk när hon rapporterade från Quickrättegången i Piteå. ”Vi var redo – för en seriemördare” skriver hon, när hon försöker förklara varför hon själv och andra journalister lät sig manipuleras.
Hon nämner även incestskandaler, där terapeuter frammanade bortträngda minnen. Hon deltog i den okritiska mainstream-journalism som hade så få undantag. Journalisterna stod formerade i samma åsiktskolonn och levererar en felaktig beskrivning av verkligheten.
I slutet av sin artikel visar hon prov på dagens mer kritiska försök att ställa obehagliga frågor, och hon undrar över om Bergwall/Quick som gjorde sig skyldig till allvarliga brott, verkligen kan släppas fri efter 22 års internering. Se där en obehaglig fråga i nuet, avslutar Weigl triumferande.
Det kan verka hedervärt att blottlägga egna brister. Det ger ju intryck av att man äger en sanningslidelse som inte väjer för kritik av den egna verksamheten. Weigls självkritik har gett henne material till en kolumn och har fått henne att kalibrera sig själv på ett smidigt sätt i dagens medieklimat.
För nästan exakt tio år sedan skrev jag ett brev i form av en artikel till Kerstin Weigl där jag påpekade just det som hon tar upp idag. Jag fick svar, men hon lät sig inte påverkas av min kritik utan valde att framhärda i den manipulerade journalistvärlden ett bra tag till. I mitt brev tog jag upp en rad tveksamma insatser från Weigl. Det gällde incesthistorier, dagispedofiler, styckmordsfallet och inte minst Quicksaken. Den insikt hon idag säger sig ha fått kunde hon faktiskt ha tagit till sig för tio år sedan.
Sven Åke Christiansson, involverad i Quickutredningen, idag professor i psykologi, lyckades i mitten på nittiotalet lura henne skriver hon i sin senaste kolumm:
”Jag talade även med Sven-Åke Christiansson, en för mig då okänd psykolog uppfattade honom som ett oberoende expertvittne och skrev tacksamt ner de förklaringar han erbjöd om morden”.
I Quickutredningen laboreras med den kvasivetenskapliga uppfattningen om multipel personlighet. Christiansson har en märklig syn på detta fenomen, vilket jag försökte delge Weigl i mitt brev för tio år sedan:
”I en annan artikel (021012) tar Kerstin Weigl upp problemet multipel personlighet. En filmare har gift sig med en arton år äldre kvinna och kan utan att begå bigami konstatera att han fått sex olika kvinnopersonligheter att dela sin tillvaro med. (- – -) Forskningsläget vad gäller multipel personlighet är inte så entydigt som artikeln söker påskina. I en debatt i Svenska Dagbladet (96) mellan Germund Hesslow och Sven Åke Christiansson går den förre till skarpt angrepp mot Christianssons okritiska anammande av populära föreställningar. Han angriper en bok skriven av Christiansson där denne för fram oseriösa föreställningar om multipel personlighet:
’Begreppet multipel personlighet bygger på en primitiv föreställning om personligheten som en självständig agent i psyket och är helt oförenlig med en modern syn på hjärnan. Det avfärdas av många nyktra bedömare som en skröna. Ändå kan Christianson lägga ut texten om såväl orsakerna som den adekvata behandlingen av tillståndet. Han hävdar att ett ’tiotal olika personligheter är inte ovanligt’. Han påstår att sexuella övergrepp i barndomen ’har en avgörande roll för en utveckling till personlighetsklyvning’ och att ’den enda framgångsrika behandlingen har visat sig vara psykoterapi’. Allt detta och mer därtill slår författaren obekymrat fast om ett tillstånd vars själva existens är ifrågasatt.’
Professor Hesslow fortsätter: ’Man kunde ha förbigått denna bok med tystnad, men eftersom den åberopas i svenska domstolar och redan fått ödesdigra konsekvenser för många människor är det nödvändigt att i klartext säga vad det är fråga om: psykologiskt kvacksalveri.’ ” (ur brevartikel till Kerstin Weigl 2002-11-01)
I mitt brev till Kerstin Weigl berör jag också direkt Quicksaken. Hon har deklarerat sin övertygelse om hans skuld efter att ha hört honom bröla i rättssalen. Redan på den tiden fanns det de som tvivlade. Weigl deklarerade att det trodde hon minsann inte på efter att ha hört hans råmanden i rättssalen. Detta kan man läsa i min brevartikel:
”Den ”expert” som Germund Hesslow angriper, Sven Åke Christianson, figurerar även i det starkt ifrågasatta Quickmålet. Idag ifrågasätts starkt de slutsatser som kom fram i samband med de genom psykoterapi erkända morden. Kerstin Weigl skriver också om Quick. I en artikel (941102) från en av rättegångarna rapporterar hon:
”För egen del, efter att ha hört ljuden, kan jag inte tvivla. Orden kommer stötvis, i djupa konvulsioner, som om han kräktes. Jo – detta måste vara en verklig berättelse.”
Vidare skriver hon:
”Men den där brölande gråten. Den berör mig. – Det är för att du hör känslorna, säger Sven-Åke Christiansson, docent i psykologi, som hjälpt polisen med förhören.”
Allt fler reagerar idag mot Quickdomarna och undrar om inte felaktiga idéer om bortträngning spelat ”experterna” ett rejält spratt. Trots detta framhärdar Weigl i en artikel (981220):
”Att det nu väcks nya tvivel om hans skuld, misstankar om att han inte är den plågade massmördare han utger sig för, det förändrar ingenting för mig. Inom mig hör jag hans rosslande. Det var sant.” (ur brevartikel till Kerstin Weigl 2002-11-01)
Tror Kerstin Weigl att man genom att skriva en självkritisk kolumn kan utradera alla dessa felaktiga och tokiga ställningstagande som man genom sin journalistiska verksamhet hjälpt till att göra till sanningar, näst intill omöjliga att ifrågasätta?
När det gäller alla de felaktiga incesthistorier som var legio i pressen vid denna tid och där bortträngda minnen var ett viktigt inslag skriver Weigl i sin senaste kolumn:
”1994 visste vi ännu inte att flera män felaktigt dömts för incestanklagelser, framtagna under terapi. En ofta återgiven och oemotsagd sanning var att specialutbildade terapeuter kunde ”aktivera” minnen av förträngda sexuella övergrepp.”
Det låter som om man måste tala om för journalisterna vad de skall tycka. Visst, journalister skall rapportera, men även ta reda på och avslöja. Vad vi vet, vad vi visste då, är en sak där journalisterna bör ha ett ord med i laget. Döms någon felaktigt skall journalisterna gå i bräschen för att avslöja detta.
När Weigl inför sin debut som kolumnist i Aftonbladet intervjuades, sa hon om sin roll som journalist följande kloka ord:
”Jag avskyr åsiktsmaskiner… ju äldre jag blir, desto svårare har jag att ta ställning. Jag gillar att problematisera istället. Att osäkert och undrande treva mig fram, att ställa frågor, att inte pracka ner på folk och säga ’så här är det!”. (AB 991106)
Weigl är inte ensam att ha hanterat en rad viktiga rättsfrågor felaktigt. Jag tror hon är en ganska typisk representant för den journalistik som levererar en redan färdig föreställningsvärld utan att ifrågasätta den och utsätta den för en kritisk granskning.
Text: Lasse Hagborg
Hagborg är gymnasielärare i Lund, engagerad i frågor som rör rättssäkerhet och sk reality-berättelser, böcker som ofta på tvivelaktig grund utger sig för att vara sanna.
