NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Jag har träffat ett antal invandrarföräldrar, närmare bestämt två stycken, som berättat i stort sett likalydande historier om hur de förlorat kontrollen över sina tonåriga barn och om hur barnen gradvis glidit in i asocialt beteende. Jag tror att dessa två berättelser är typiska och därför värda att ta på allvar.
Text: Patrik Engellau | Artikeln har tidigare publicerats på Det God Samhälllet
Invandrarföräldrarnas budskap är mycket enkelt: det handlar om att makten över deras barn har socialiserats, det vill säga att stat och kommun övertagit föräldrarnas rätt att uppfostra barnen.
En pappa berättade helt nedbruten en rättfram och lättbegriplig historia. Den sextonårige sonen hade börjat umgås med vad pappan ansåg vara olämpliga kamrater. Pappan försökte tala sonen till rätta. Sonen försvann då på nätterna och sov hos kompisar. Till slut tänkte den förtvivlade pappan att han kanske skulle låsa in sonen på nätterna. Tänk inte en tanke åt det hållet, sa sonen hotfullt, för då går jag till socialen. Då bröt pappan samman för han insåg att sonen hade makten på sin sida. Staten står på barnens sida mot föräldrarna. Barn som inte aktar för rov att anmäla föräldrarna för socialen går inte att uppfostra.
Så börjar sonen handla med knark. Pappan tror att han kanske kan få hjälp av polisen. En kväll tipsar han polisen om att sonen säljer knark. Polisen haffar sonen och antecknar saken i sina journaler och databaser. Efter en timme är sonen på fri fot. Pappan inser att han inte kan göra något för att rädda sin son när staten använder sin övermakt för att sätta stopp för alla försök till uppfostran. Pappan ger upp.
Den andra berättelsen är likadan fast det handlar om en invandrad mamma och hennes dotter. Mamman blir rasande på dottern för att dottern struntar i skolan och skolkar. När mamman reser sin arm för att slå dottern hotar dottern med socialen. Mamman ger sig och börjar gråta när hon inser sin maktlöshet. Staten har tagit över men gör naturligtvis ingenting för att föra in dottern på rätta vägar. Dottern är förlorad, säger mamman.
I valrörelsen har vi hört om imamer som varnar sina församlingsmedlemmar för kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater. Imamerna påstås säga att politiker från dessa partier, till skillnad från socialdemokratiska politiker, vill ta ifrån muslimerna deras barn och göra dem till svenskar. Imamerna har förstås rätt (utom i att socialdemokraterna skulle ha andra ambitioner).
Det svenska samhällets mål är att integrera eller till och med assimilera muslimer och andra invandrare. Integrera betyder att förmå migranterna att anpassa sig till svenska förhållanden, till exempel socialsekreterarnas överlägsna makt.
Många muslimer, till exempel de två jag beskrivit här, har erfarit vad detta betyder och gripits av sorg och förskräckelse. Inte konstigt om många vill sätta sina barn i muslimska friskolor för att slippa förlora kontrollen över sina barn. Och det första som händer är att svenska politiker vill förbjuda religiösa friskolor.
Om jag, Gud förbjude, hamnade i Pakistan med min familj och den pakistanska staten ville tvångsintegrera oss i muslimsk kultur oss genom att ta makten över våra barn så skulle jag också gripas av panik. Jag skulle betrakta den pakistanska staten som min fiende som jag visserligen kunde låta mig försörjas av (här haltar resonemanget, men du förstår vad jag menar), men absolut skulle vilja hålla borta från mina nära och kära. Det är väl så många muslimer i Sverige resonerar.
Det här är en obekvämt komplicerad fråga. Bara för några dagar sedan skrev jag en text om hur vi ska förhålla oss till religiösa friskolor. Jag föreslog att Sverige borde upphäva de mångkulturella ambitionerna och erkänna att den svenska kulturen är överlägsen och att den svenska staten därför inte behöva finansiera muslimska friskolor. Men jag hamnar i beråd när jag nu inser det befogade i en del muslimers motiv. Jag skulle, liksom de, göra vad som helst för att skydda min och familjens integritet från socialstatens närgångna klåfingrighet.
Återigen kommer jag fram till det som jag alltid kommer fram till, nämligen att det stora problemet, både mitt och uppenbarligen många muslimers, är det välfärdsindustriella komplexets maktlystnad.
Det är en olycka att riksdagen för bara några månader sedan gjort FNs barnkonvention till svensk lag. Det bevisar att någon ideologisk tillnyktring i Sverige ännu inte börjat. Barnkonventionen handlar om att flytta ännu mer makt från föräldrarna till socialsekreterarna.
Text: Patrik Engellau