Barnläkaren Mats Reimer, verksam vid vårdcentralen i Mölnlycke har sedan minst ett år bedrivit vad som snarast kan liknas vid en häxjakt på svårt skadade människor, så kallat elöverkänsliga.
De som är elöverkänsliga har utvecklat en känslighet för exponering för elektromagnetisk strålning, exempelvis mikrovågsstrålning från mobiltelefoni. En del av dessa svårt drabbade får så svåra symtom att de inte kan besöka en läkarmottagning, sina barns skola eller besöka sina gamla föräldrar på äldreboende eftersom dessa miljöer allt mer smutsats ner av elektromagnetisk strålning [elektrosmog*].
En stor mängd forskningsresultat visar samband mellan sådan strålning och de symtom som de drabbade rapporterar om. En växande grupp läkare, forskare och experter vill därför att de drabbade ska skyddas bättre och att de ska få stöd att minska den exponering som gör dem sjuka. Till och med Europarådet vill hjälpa de elöverkänsliga. Tusen internationella läkare och österrikiska läkarförbundet vill hjälpa.
Men inte Mats Reimer.
I stället för att vara lyhörd och enligt läkaretiska riktlinjer lyssna på patienternas berättelser, vill Mats Reimer att den här växande gruppen svårt drabbade människor inte bara ska hånas och behandlas med översitteri utan dessutom stoppas fulla med droger som dämpar symtomen – i stället för att åtgärda orsaken till besvären, nämligen den ständigt i miljön ökande och cancerklassade elektromagnetiska strålningen. Att strålningen kan orsaka cancer bekräftades av högsta domstolen i Italien i veckan.
Till skillnad från Mats Reimer som kan stänga dörren till kliniken och lämna patienterna bakom sig så påminns vi, anhöriga och drabbade, varje dag om vad det innebär att leva i ett samhälle som först gör människor sjuka och sedan inte vill ta ansvar för konsekvenserna utan istället raljerar och döljer sanningen om vad som sedan länge varit känt om riskerna.
Empati är grunden för en bra samhällsbyggnad och den börjar med något så enkelt som med orden:
– Hur mår du? Är det något jag kan hjälpa dig med?
Mitt hjärta är med de människor som lever med dålig hälsa, i utanförskap, och som inte förmår att tala i egen sak. För dem är jag idag en röst.
Tore Fahlström
* reds.anm
Relaterat