NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
JK Göran Lambertz motsäger sig själv när han skriver (DN Debatt 18/9) om rättssäkerhet och mjöligheten till resning och tar styckmordsmålet som exempel. Å ena sidan vill han se en ny prövning, men å andra sidan motarbetar han läkarnas krav i det pågående skadeståndsmålet.
Text: Anders Carlgren | Artikeln publicerades i Newsmill 2008-09-19. NewsVoice fick Carlgrens tillstånd att återpublicera artikeln bakdaterad till ursprungligt datum.
“Hur många oskyldiga får man tillåta sig att döma för att kunna fälla tillräckligt många skyldiga? Frågan är central för rättsväsendet”, skrev JK Göran Lambertz på DN Debatt 18/9 och exemplifierade med två uppmärksammade rättsfall. Det ena handlar om en finsk man som 2002 dömdes för mord och därefter nekades prövning i Högsta domstolen.
Det andra fallet handlar om det välkända styckmordsmålet från 1988 då två unga läkare friades för mord på Catrine da Costa, men samtidigt pekades de i domskälen ut för att ha styckat den döda kroppen, trots att ett eventuellt sådant brott var preskriberat vid tiden för domen.
Domskälen, som inte kunde överklagas, ledde till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd drog in deras legitimationer och därefter har frågan behandlats ett dussin gånger av skilda rättsliga instanser. Men det finns bara två domar, dels tingsrättens friande dom 1988, inklusive de förödande domskälen, samt kammarrättens slutgiltiga deslegitimering av de båda 1991.
Justitiekanslern skrev i sin artikel:
“att det nu i efterhand finns allvarliga tvivel i skuldfrågan. Man måste fråga sig om det är godtagbart att personer förblir dömda för allvarliga brott i fall som dessa utan möjlighet att få den samlade bevisningen prövad i en ny rättegång.”
I styckmordsmålet är det knappast någon som satt sig in i det som längre tror på läkarnas skuld, varken när det gäller mord eller styckning. Men likafullt har de förvägrats ny prövning gång på gång, senast 2004 då regeringsrätten avslog en resningsansökan i legitimationsfrågan. Möjligen är orsaken bakom detta förhållande, att så många bland landets högsta jurister har varit inblandade i den långa raden av felaktiga beslut. Och därmed skulle det vara alltför skamligt eller smärtsamt för rättsväsendet att i förlängningen erkänna omfattningen av den väldiga rättsrötan.
Göran Lambertz skrev också att han “skulle välkomna en ny prövning i skuldfrågan”. Det är emellertid en tidigare känd ståndpunkt från JKs sida, utan att han hittills har agerat till läkarnas förmån. Han skulle till exempel kunna övertyga Socialstyrelsen om att begära resning i regeringsrätten.
JK skulle också kunna agera på ett annorlunda sätt i det skadeståndsmål som nu pågår vid Attunda tingsrätt, där de båda läkarna genom sitt ombud, professor Anders Agell, har stämt staten för snart 25 år av rättsvidrigheter. Men istället har JK lyckats få domaren i det målet bortjävad efter en ytterst intressant mellandom som handlade om eventuell preskription före 1995 till statens förmån. Därefter har domstolens chef, Erik Ternert, tvingats bort från målet efter mitt avslöjande i somras om att han pratat bredvid mun under en middag tillsammans med en av JKs byråchefer. Professor Agell har senare åtalsanmält Ternert hos chefs-JO Mats Melin.
Samtidigt är det glädjande, möjligen till och med banbrytande i fallet, att Lambertz nu vid upprepade tillfällen talar om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. Men det skulle samtidigt skapa ett nytt juridiskt problem. Resning i Högsta domstolen är nämligen uteslutet, eftersom läkarna friades i tingsrätten och man kan inte begära resning av en friande dom. Resning i regeringsrätten, som är högsta förvaltningsdomstol, i legitimationsfrågan är naturligtvis möjlig. Men det har avvisats två gånger och 1990 då kammarrätten lämnade tillbaka läkarnas legitimationer, återförvisade regeringsrätten målet för ny handläggning, med det helt felaktiga kravet på bevisning som i brottmål. Under uppseendeväckande former ändrade då kammarrätten sitt tidigare beslut.
Det finns dock inslag av ett moment 22 i en förnyad prövning i regeringsrätten. Skuldfrågan bör prövas på nytt säger JK, men frågan är om en förvaltningsdomstol ytterligare en gång verkligen kan uppträda som en brottmålsdomstol och därmed kanske en gång för alla rätta till vad som blev så fel när läkarna slutligen deslegitimerades. På den punkten lär rättsvetenskapens experter inte vara helt eniga. Men i det fall läkarna skulle vinna ett sådant resningsmål, skulle det i sin tur helt säkert röja väg i det pågående skadeståndsmålet så att läkarna till slut kan få upprättelse av staten och rimlig ekonomisk kompensation.
Göran Lambertzs besked i DN om att inleda en tvåårig utredning som bland annat ska belysa frågan om bättre möjligheter till resning kan bara leda fram till slutsatsen att sådana frågor bör avgöras av en instans som är helt fristående från domstolsväsendet. Det skulle förhoppningsvis undanröja risken för vänskapskorruption domare emellan. Och sådana utomstående instanser finns redan i flera västeuropeiska länder och kan säkert inrättas också i vårt land. JKs besked om utredning låter som en direkt beställning från regeringen, eftersom statsministern i sin regeringsförklaring vid riksmötets öppnande talade om “en upprustning av hela rättskedjan”. Han sade också att “Det handlar om att stå upp för rättsstatens principer.”
JK:s uppfattning om bristfälliga polisutredningar och misstänkta som blir ojuste behandlade med felaktiga domar som följd kan inte nog understrykas. I det fallet är styckmordsmålet helt säkert det mest flagranta exemplet i modern svensk rättshistoria, där en tafflig polisutredning i allt väsentligt godtogs av tingsrättens politiskt tillsatta nämndemän i skön förening med en domare som lät sig förledas av en folklig lynchmobb till att skriva in styckningen i domskälen.
Emellertid går det inte att bortse från att Göran Lambertz visar ett stort mått av motsägelse i ord respektive handling. Å ena sidan frågar han sig i sin artikel om det är godtagbart att människor förblir dömda i fall som styckmordet utan förnyad prövning, å andra sidan försvarar han i skadeståndsmålet envist de poliser, åklagare, domare och andra som enligt hans “bedömning gjorde så gott de kunde”.
Den motsägelsen gör att man nu på goda grunder kan kräva ett regeringsingripande, där regeringen helt enkelt tar över skadeståndsfrågan i sin helhet. Det skulle förvisso vara en unik åtgärd som så vitt känt aldrig tidigare skett. Men det är likafullt möjligt genom regeringens konstitutionella allmakt. En framkomlig väg i sammanhanget kan vara en särskild kommission som får gå igenom hela fallet och med tydligt uppdrag att föreslå hur hela saken ska kunna föras till en rimlig slutpunkt.
En ytterst betydelsefull orsak till att styckmordsfallet förvandlades till fullfjädrad rättsröta var den fullkomligt hejdlösa häxprocess som drevs i massmedia av en rad enskilda journalister, välkända författare och framstående kulturpersonligheter. Det vore ganska klädsamt om åtminstone några bland dem träder fram och försöker förklara hur det kunde bli så fel. Ingen nämnd och ingen glömd. På så sätt kan Göran Lambertz fråga om hur många oskyldiga som ska tillåtas bli dömda här i landet åtminstone delvis bli besvarad.
Text: Anders Carlgren, journalist och fri skribent. Han har tidigare varit bla programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och TV, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.