Anders Carlgren: När public service blev military service

SKA JOURNALISTER TA PR-UPPDRAG VID SIDAN AV?

0
25
Anders Carlgren, privat foto
Anders Carlgren, privat foto

Påverkas journalistiken om journalisterna knäcker extra som reklamarbetare? Det är närmast en retorisk fråga, därför att svaret är så självklart. Rågången skall vara och är också helt tydlig. Så har det dock inte alltid varit och Welanderaffären visar att det än idag finns journalister som tror att de kan stå på båda sidor samtidigt. Och när det är en medarbetare inom public service som står vid skampålen blir det riktigt skitigt, därför att public service får inte ens misstänkas.

Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com), oberoende journalist | Artikeln publicerades i Newsmill 2008-10-20. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln daterad med ursprungligt datum.

För många år sedan och som ung fotografvolontär på salig Kronobergaren hände det ganska ofta att jag fick göra ateljéjobb åt annonsavdelningen. Ateljén bestod av ett vitt lakan på en vägg, två glödlampor med pappskärmar där det stod Osram tryckt med stora bokstäver, plus en gammal Rolleiflex på stativet. Och över axeln hängde annonskillarna för att tala om hur det skulle se ut. Var det rätt eller fel att göra sådana jobb? Det var naturligtvis fel, men med 400 spänn i lön som 16-årig volontär hade jag inte mycket till val.

Något tiotal år senare kom jag första gången till New York som stipendiat för att studera radiojournalistik på vad som då kallades “all news stations”. Det var långt innan CNN och sådant ens var påtänkt. Och döm om min förvåning när jag både hörde och såg programledarna själva läsa reklamspottarna i direktsändning. Jag frågade den berömde Lou Adler som var radioankare på CBS hur det kunde komma sig. Han föll i gapskratt inför blotta frågan från den dumme svensken.

Exemplen tjänar kanske som illustration till problemet med sammanblandade roller. Idag vet de flesta journalister var rågången ligger, särskilt när det gäller reklamjobb. Men kan en journalist extraknäcka som skribent eller filmproducent åt en myndighet, direkt eller indirekt via någons bolag? Naturligtvis inte!

Exemplet Peter Welander på Sveriges Radio är så bländande tydligt att det egentligen inte finns något liknande fall att jämföra med.

Bakgrunden är att nyligen publicerade Resumé uppgifter om att Welander, samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio som programledare i Studio Ett, extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag, Bikupan, med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut svindlande 101 miljoner i ersättningar för projektet. Av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han får rundligt betalt för arbete inom projektet.

När det hela avslöjades sa han upp sin tjänst, bara för att nästa dag ångra sig genom ett grupp-mail till alla på Ekot, där han formellt var anställd. I mailet hävdar han att han bara lärt projektets intervjuare att hantera mikrofoner. Men också att han arbetat med filmer som dokumenterat projektet. Han sitter också i Bikupans styrelse, ett bolag som har en lång rad av landets största företag på kundlistan.

Till bilden hör att Bikupans dotterbolag, Transrock, äger en exklusiv fastighet inte långt från Nice i Frankrike där flera företag på kundlistan varit gäster eller kursdeltagare. Exakt vad är oklart, inklusive Peter Welanders roll i det sammanhanget.

Welander hävdar nu att hans dåvarande chef, Bengt Lindroth, gav honom tillstånd att arbeta åt Bikupan. Men om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt Bikupan och försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.

Welander påstår också att dubbeljobbet var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.

Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!

Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han dessutom är förbjuden av försvaret att avslöja.

Har förtroendet för public service urholkats som en följd av Peter Welanders dubbla roller?

Det är naturligtvis omöjligt att säga vad folk i allmänhet tycker och tänker om affären, men blotta misstanken om ett hot mot förtroendet är illa nog.

För Welander själv finns bara en enda väg och det är bakvägen ut från Radiohuset. Sedan spelar det ingen roll om han säger upp sig själv eller om han får sparken.

Text: Anders Carlgren, journalist och fri skribent. Han har tidigare varit bla programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och TV, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.

  Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
0 0 rösta
Artikelbetyg
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer