John: Jag var nära att mördas av Thomas Quick – Newsmill

0
Thomas Quick alias Sture Bergwall
Thomas Quick alias Sture Bergwall, 2016 – Foto: Per A.J. Andersson, Wikimedia Commons, CC-BY-SA-4.0

“Thomas Quick är inte den “småbrottsling” som medierna försöker göra honom till. Tvärtom – han är fullständigt livsfarlig”. Det skriver John som för snart 35 år sedan var en hårsmån från att dö efter att Quick knivhuggit honom. John är besviken över att SVT:s Hannes Råstam inte var intresserad av att ta del av hans historia.

Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2008-12-15 och den återpubliceras på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: “John”

När jag såg programmet om Thomas Quick i SVT i går kände jag att det var väldigt vinklat – man fick uppfattningen att han var oskyldig till morden han är dömd för. För mig som varit en hårsmån från att bli mördad av Quick, eller Sture Bergwall som han hette på den tiden, är det svårt att tro på att han, som Jan Guillou och andra kvällstidningskrönikörer menar, skulle vara en patetisk “småbrottsling”.

Kvällen den 7 mars 1974 gick jag ut på lokal i Uppsala. Där befann sig också Sture Bergvall. Jag hade aldrig träffat honom men började samspråka. Han var väldigt verbal, pratade mycket om att han var vuxenstuderande och höll på att få sin gymnasiekompetens. Vi hade trevligt och en halvtimme efter midnatt bjöd jag honom hem till min studentlägenhet – jag läste statskunskap vid Uppsala universitet.

Väl hemma hos mig gick jag på toaletten. Jag glömmer aldrig hans ansiktsuttryck när jag kom ut därifrån. Blicken var helt vild och jag får fortfarande kalla kårar när jag tänker på den. Han kom emot mig och stack kniven i mig om och om igen. Jag såg mitt eget blod spruta på väggar och golv. Jag försökte värja mig, men jag hade inte en chans.

Innan han lämnade lägenheten torkade han bort eventuella fingeravtryck. Samtidigt låg jag och höll på att förblöda. Jag fick tolv djupa hugg av förskäraren och slag av skaftet på en stekpanna mot mitt huvud. Till slut lyckades jag ringa 90000 och få fram att jag höll på att förblöda. Ambulanspersonalen kom först inte in i porten och jag kravlade ut i studentkorridoren, desperat efter hjälp. Det sista jag minns är att jag såg vita rockar och att jag lades på en bår.

Jag blev kvar på Akademiska sjukhuset i flera veckor. Av rättsläkarassistentens utlåtande framgår att jag fått svåra skärskador i bland annat lungsäcken, levern, vänstra låret, högra axelhålan, osv. Rättsläkarassistenten slår också fast att jag avlidit av skadorna om jag inte kommit under snabb läkarbehandling.

När jag vaknade efter en operation var polisen där. Polisen visade ett antal foton, varav ett var på Sture Bergwall. Jag pekade omedelbart ut honom. Först nekade Quick till att överhuvudtaget ha träffat mig men efter en tid blev han överbevisad: han hade bland annat tappat en knapp hemma hos mig, som polisens tekniker hittat, och kommit hem med blodiga strumpor. Efter att först ha blånekat för att sedan komma med märkliga konspirationsteorier erkände Quick efter sju dagar.

Jag, och den vid tidpunkten för brottet 9-årige pojken som Quick försökte mörda, är de enda som överlevt Quick. Jag har av familjeskäl inte talat mycket om vad som hände för snart 35 år sedan. Det har haft sitt pris att hålla tyst. Men när jag nu tar del av den snedvridna bilden som ges av Quick känner jag att jag har ett ansvar att berätta min historia. Hannes Råstams program och kvällstidningarnas krönikörer gör mig illamående.

Hur kan de förminska Quicks ondska som de gör? Jag kände inte Quick den där kvällen. Vi befann oss inte i konflikt på något sätt, vi hade inte bråkat – ändå försökte han på ett bestialiskt sätt mörda mig.

Hur kan man kalla en sådan person för “patetisk småbrottsling”?

Och borde inte Hannes Råstam & Co fråga sig varför Quick tar tillbaka just nu?
Mitt svar: Kanske för att han såg sin chans till en framtid i frihet i Hannes Råstam när denne hörde av sig. För jag tror inte ens att Thomas Quick vill tillbringa hela sitt liv på Säters sjukhus.

Jag ringde för övrigt Hannes Råstam när jag fick höras talas om hans filmprojekt. Jag ville berätta att jag hade polisrapporten från mordförsöket på mig och att Råstam gärna fick ta del av den. Men Råstam var inte intresserad av att träffa mig – han var bara intresserad av att få veta om Quick var drogad.

Det är uppenbart att sådana som jag inte räknas i dagens Sverige. Mitt lidande – och andra offers lidande – betyder tydligen ingenting.

Brottet mot mig rubricerades som försök till dråp, men det blev aldrig någon rättegång, i stället återfördes Quick till Säters sjukhus.

Det tog lång tid innan jag förstod att Thomas Quick var identisk med Sture Bergwall, tio år. Det var en chock att konfronteras med den där sjuka blicken, trots att det bara var på bild den här gången. När jag såg programmet såg jag något av den där blicken igen och fick kalla kårar.

För mig var Quicks tårar i programmet krokodiltårar. Jag fick uppfattningen att de inte alls var äkta. Mina sår, däremot, läker aldrig helt. På grund av dråpförsöket tvingades jag avbryta studierna och jag har aldrig fullt ut hämtat mig efter vad som hände.

Text: John


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelSten Levander: Thomas Quick är offer för juristers kändislängtan
Nästa artikelTorbjörn Sassersson i TV-debatt mot Christer Sturmark ordförande i Humanisterna
NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer