Sten Levander: Thomas Quick är offer för juristers kändislängtan

0
Thomas Quick alias Sture Bergwall
Thomas Quick alias Sture Bergwall, 2016 – Foto: Per A.J. Andersson, Wikimedia Common, CC-BY-SA-4.0

DEBATT. Thomas Quick har inte begått några mord. Rättegångarna mot honom har drivits av opportunism, massmedial hysteri och kryperi för statsmakten. Det finns personer inom rättsapparaten som gör allt för att få uppmärksamhet. Det skriver Sten Levander, professor i rättspsykiatri, apropå SVT:s dokumentär om Thomas Quick.

Text: Sten Levanderförfattare, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim. | Artikeln har tidigare publicerats i Newsmill 2008-12-14 och den återpubliceras med tillstånd av Levander.

Någonstans mellan två och tre års ålder ersätts det sanna jaget med det berättande jaget. Barnet kan börja ljuga och gör det för oss andra och för sig själv av en rad olika skäl, psykologika såväl som sociala. I samspelet med andra människor måste vi ständigt upprepa Pontius Pilatus retoriska fråga: vad är sanning. Och vi kan aldrig vara säkra utan att ha några objektiva uppgifter om det som sägs eller skrivs.

Det stora problemet inom rättsväsendet är knappast att folk erkänner – snarare ljuger man för att slippa stå till svars för det man gjort. Domstolens uppdrag är att ta reda på vad som faktiskt har hänt, vem som gjort vad. För detta finns det en mångtusenårig tradition att luta sig mot. Enligt denna tradition står domstolen fri från påtryckningar av ovidkommande slag – i synnerhet från det politiska systemet. Det svenska rättssystemet har på vissa punkter frigjort sig från denna väldiga tradition – och det kan ha bidragit till dikeskörningen i fallet Quick.

Utomlands är den tredje statsmakten den dömande – i Sverige är det massmedia. Domstolarna är mindre fria i förhållande till statsmakten än i andra civiliserade länder. Höga jurister utnämns efter politiska meriter. I domstolarna agerar tre parter: försvaret, åklagarsidan och domarna. Vi har ett inkvisitoriskt system där domarna med nämndemän är viktigast, därför är svenska rättegångar tråkiga jämfört med de nordamerikanska som har ett adversiellt rättssystem. Skuldfrågan och påföljden avgörs av samma instans, i många andra länder hanteras skuldfrågan av en jury. Åklagaren har en dubbel roll, först utreda brottet objektivt, sedan se till att den åtalade blir dömd.

Allt är mycket mekaniskt och regelstyrt så länge det inte väcker ont blod politiskt. Mattias Flinck dömdes till livstids fängelse i direkt strid med skriven lag. Regelstyrningen gör att svenska jurister alltför sällan reflekterar över de stora “frågorna”. Till exempel frågan om vad som är “sanning”.

Hur mycket människokunskap får juristerna i sin utbildning? Ingen. Hur ofta får de tillfälle att resonera med sådana som har mycket människokunskap under rättegångarna? Nästan aldrig. I Sverige skickar vi papper till varandra. Eftersom vi psykiatriker och psykologer inte talar samma språk som jurister måste vi skriva enkla utlåtanden om de patienter vi undersöker. Skriver vi enkelt om en komplicerad verklighet blir det fel. Skriver vi så svårt som det är förstår domstolarna inte vad vi menar.

Utomlands deltar rättspsykiatriker och andra rättssakkunniga i förhandlingarna och därmed kan man föra en dialog om det svåra. Det sker bara undantagsvis i Sverige. Inte heller har vi partssakkunniga. Enligt Högsta domstolen är domstolens experter alltid bättre än en partssakkunniga oavsett reell kompetens. Filosoferna kallar detta statsidealism. Vi använder oss inte av begreppet tillräknelighet – ett begrepp som tvingar en att tänka över stora frågor. Sådant diskuteras inte i svenska domstolar eller bland svenska jurister.

Jag liksom många av mina kolleger har i nära två decennier förundrat oss över hanteringen av Quick. Min liksom deras uppfattning är att han har begått lika många mord som en och var av oss, det vill säga inget. Varför erkänner man brott som man inte har begått? Vid svåra depressioner tar man på sig ansvar för allt elände som händer i världen – man anmäler att man orsakat tsunamikatastrofen och Titanic. Vid andra psykologiska sjukdomar kan det vara likadant. Sådana erkännanden är så absurda att de inte blir föremål för polisutredning.

Det finns människor som vill befinna sig i centrum – bli erkända och uppmärksammade. I gammal tid kallas dessa för hysteriska psykopater (i en annan och äldre betydelse av ordet psykopat som ju ordagrant betyder sjukt psyke.) Det finns utredare som av liknande skäl vill befinna sig i centrum och klara upp ovanliga och bestialiska brott med ett högt massmedialt intresse. Det finns behandlare som vill ha “profilfall” på sina terapeutiska soffor. Man har ett gemensamt intresse.

Detta ska vårt rättssystem kunna hantera. Men kan det inte alltid, av ovan angivna orsaker. Pedofiler döms till långa fängelsestraff på grund av absurda anklagelser utan objektiv bevisning. Obducenter och allmänläkare kan råka minst lika illa ut.

Det finns två osvenska metoder att komma närmare sanningen i svåra fall: lögndetektor och penispletysmografi (man visar barnsexbilder varvid penis svullnar, om man är pedofil. Detta kan mätas objektivt). Sådana metoder används utomlands, men inte här. Så högt pris har inte sanning i Sverige.

Text: Sten Levanderförfattare, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelTillsätt en ny Estoniakommission
Nästa artikelJohn: Jag var nära att mördas av Thomas Quick – Newsmill
NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer