NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
“Egentligen är det en ganska spridd uppfattning att LAS, Lagen om anställningsskydd, skapar ett systemfel som drabbar ungdomar, invandrare och andra grupper. Men debatten har drabbats av en låsning. Det är bråttom att komma vidare”, skriver Carina Lindfelt.
Text: Carina Lindfelt, jur kand och chef för arbetsmarknadsavdelningen på Svenskt Näringsliv. Artikeln publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2009-02-23 och den återpubliceras med tillstånd på samma datum i NewsVoice.
Alla vet vad det innebär att inte ha ett jobb. Det kan föröda självkänslan och nöta ner framtidstron. Till detta kommer alla de problem som en arbetslös råkar ut för – svårigheterna att skaffa bostad, teckna mobiltelefonabonnemang, få tillgång till nätet. Allt sådant som idag hör till ett normalt liv. Inte ett liv med guldkant. Utan ett vanligt liv.
Ta exemplet med att inte ha en egen dator med en Internetuppkoppling. Hur mycket svårare är det inte då för en arbetslös att vara aktivt arbetssökande?
Vi vet också att det finns en tydlig koppling mellan svag anknytning till arbetsmarknaden och ohälsa. Det blir en ond cirkel – som dessutom förstärks av den ekonomiska krisen. Vi riskerar att få en hel generation av människor som aldrig haft ett riktigt jobb.
Allt detta vet vi, och därför görs det stora ansträngningar att lösa problemet.
Ser vi oss omkring finner vi en rad insatser för att få in människor på arbetsmarknaden. Det handlar inte minst om ungdomar, nyanlända och andra grupper som har hög grad av utanförskap.
Dessa insatser är vällovliga, men det kan också ses som att försöka hitta politiska lösningar på problem som politikerna själva har bidragit till att skapa.
Historiskt har det därför vuxit fram en flora av olika anställningsformer som projektanställning, praktik, feriearbete, tillfällig arbetsanhopning, anställning inför värnplikt, etc. Den ena konstruktionen fyndigare än den andra. Dessa har senare ersatts med allmän visstidsanställning. Men alla indikerar de samma behov av ökad flexibilitet på arbetsmarknaden för att de som står utanför ska få en chans att komma i jobb, att arbetsgivarna ska kunna anställa utan att känna det som en risk, att sänka trösklarna för den som står utanför jobb, att möjliggöra för arbetsgivarna att pröva anställningsbarheten
Insatser riktas till grupper som egentligen borde vara oerhört intressanta för arbetsmarknaden. De är unga och ambitiösa, de har mångkulturell bakgrund och vill skapa sig en bra tillvaro i det nya landet. Det enda dessa grupper begär är en ärlig chans att visa vad de går för.
Det har skapats en hel industri kring problemen med arbetslösheten. Att arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktas till ungdomar och invandrare skapar också en bild av att det är människorna det är fel på – inte regelverket. Men det är inte de arbetslösa som är problemet, utan arbetslösheten.
Det som behövs är en förändring av de regler som styr arbetsmarknaden.
Egentligen är det en ganska spridd uppfattning att LAS, Lagen om anställningsskydd, skapar ett systemfel som drabbar ungdomar, invandrare och andra grupper. Men tyvärr tas varje försök att ens antyda att det finns behov av förändringar som en indikation på att alla trygghetssystem kommer att rivas upp.
Det vore därför önskvärt att vi fick en bred överenskommelse, mellan fack och arbetsgivare samt över blockgränserna, om att försöka skapa ett fast och framtidståligt regelverk för arbetsmarknaden. En lösning som tar fasta på det problem som vi alla kan identifiera. För ungdomarna, för invandrargrupper, för alla som inte har en fast plats på arbetsmarknaden.
LAS och andra trygghetslagar är skapade i ett samhälle med delvis andra förutsättningar än idag. Utvecklingen går mot ökad specialisering och hög kunskapsnivå, med stora krav på flexibilitet och spetskompetens. Arbetskraftens grad av specialisering bestämmer också näringslivets position i förhållande till konkurrenterna. Och det här är inget som kommer att minska, utan den kris vi nu upplever skärper bara kraven.
Därför måste vi lyckas häva låsningarna i den här frågan. Då kan vi alla bli vinnare. På sikt kommer fler ungdomar och invandrare på arbetsmarknaden att öka den gemensamma välfärden, kommunerna kan koncentrera sina resurser på att hjälpa dem som har större problem än att de är nyanlända eller unga. Det är ett oerhört slöseri att lägga så mycket resurser på att lösa problem som egentligen har andra och mer effektiva lösningar.
Vad vi måste få är en flexibel arbetsmarknad där ungdomar och andra nya på arbetsmarknaden får chansen att börja jobba på ett riktigt arbete. Det kräver företag som vågar ta in någon utan erfarenhet, kommuner och landsting som inte tvekar att pröva nya krafter, ett samhälle där alla får en rejäl chans att visa vad de går för.
De lagar som reglerar arbetsmarknaden kallas ibland för “trygghetslagar”. Men om vi inte gör något riskerar vi att regelverket kommer att betraktas som den raka motsatsen, som otrygghetslagar. Ty den som inte kommer in på arbetsmarknaden får en tillvaro som har alla av otrygghetens kännetecken. Den arbetslöse får inte hälsokontroller, subventionerad friskvård, svårt att få hyra en lägenhet, teckna ett telefonabonnemang och andra fördelar som åtnjuts av dem som har tillsvidareanställning.
Denna klyfta i samhället är förödande för alla. Det skadar företagen som inte får den kompetens de behöver för att överleva konkurrensen. Det skadar sammanhållningen i samhället. Det föröder framtidstron för stora grupper av människor.
Sverige har idag en av de högsta arbetslöshetsnivåerna bland ungdomar. Vi har erkänt stora svårigheter att integrera nyanlända i samhälle och arbetsmarknad. Det är dags att göra något åt detta.
Text: Carina Lindfelt