Anders Carlgren: Lockerbiemannen al-Megrahi är oskyldig

0
12
Anders Carlgren, privat foto
Anders Carlgren, privat foto

För ett par veckor sedan skickade Skottland hem den dödligt cancersjuke libyern Abdelbaset al-Megrahi till Tripolisom en gest av barmhärtighet. Han var dömd mot sitt nekande till 27 års fängelse för att 1988 ha sprängt ett PAN AM-plan över skotska Lockerbie. Men barmhärtighetsfraserna klingar ganska falskt eftersom alla som följt fallet vet att han är oskyldig. I själva verket föll han offer för en politisk komplott i samband med uppmarschen inför det första Gulfkriget 1991.

Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com), oberoende journalist | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-08-30. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln daterad med ursprungligt datum.

Terrorattacken över Lockerbie var, före 11 september 2001, den värsta i modern tid då 259 människor ombord, plus 11 på marken miste livet. Bland de omkomna fanns den svenske diplomaten Bernt Carlsson och en svenskfödd flygvärdinna. Planet sprängdes på 10 000 meters höjd och vrakdelar, söndertrasade människokroppar och bagage spreds över ett flera kvadratkilometer stort område.

De skotska utredarna bemödade sig om att försöka pussla ihop så mycket som möjligt av resterna efter flygplanet och fann då bland annat den väska där bomben hade placerats. Det var en Semtexbomb gömd i en radioapparat och alltsammans låg insvept i kläder som utredarna kunde spåra till en affär på Malta.

Utredningen pekade ganska snart i riktning mot, numera icke existerande, palestinska PFLP-GC med bas i Syrien. Attacken mot PAN AM skulle ha utförts på uppdrag av Iran som en hämnd för att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes under sommaren 1988 av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken på väg till Mecka med iranska pilgrimer ombord. Efter den nedskjutningen lovade ayatolla Khomeini öppet att “hela himlen ska regna blod”.

På våren 1989 sprängde västtysk polis en terroristcell utanför Frankfurt och grep 17 medlemmar av cellen. Man fann också fyra bomber som var identiska med Lockerbiebomben, men det skulle visa sig att en femte bomb saknades.

Cellens egen bombmakare, Marvin Kreesat, erkände senare i en tv-intervju för amerikanska ABC News Europakorrespondent Pierre Salinger, gjord i tyskt fängelse, att det var Kreesats bomb som smugglats ombord på PAN AMs flight redan i Frankfurt.

Så långt fortsatte utredningen i spåret efter PFLP-GC, Iran och Syrien. Men på hösten 1990 då USA och dess allierade rustade för att köra ut ockupanten Irak ur Kuwait tog Lockerbie-utredningen en helt ny vändning.

Det aktuella spåret släpptes helt och hållet och istället pekade USA och Storbritannien ut Libyen som landet bakom Lockerbie-attentatet. Libyen tillhörde på den tiden de stater som USA hade pekat ut som en skurkstat, samtidigt som den militära alliansen i Gulfen behövde både Syriens och Irans tysta välsignelse för att gå i krig mot Irak i januari 1991.

Året därpå lyckades USA förmå FN att införa omfattande sanktioner mot Libyen, samtidigt som två libyska säkerhetsagenter pekades ut som ansvariga för bomben. Det påstods bland annat att al-Megrahi var den som köpt kläderna i bombväskan i en butik utanför Valletta på Malta.

Sex år senare utlämnades de båda påstådda bombmännen till Skottland och en rättegång planerades. Av rent politiska skäl hölls den på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Processen planlades till sin form av den skotske professorn Robert Black, som senare har dömt ut rättegången som en skådeprocess. Där fanns också närvarande representanter för en lång rad av världens säkerhetstjänster, inklusive CIA, FBI och brittiska SIS. Plus ett särskilt sändebud från FN, som senare också starkt har ifrågasatt processen.

Abdelbaset al-Megrahi dömdes 2001 som skyldig till 27 års fängelse, medan hans påstådda kumpan friades helt och hållet och skickades hem till Tripoli.

I samband med utlämningen av de båda libyerna hävdes sanktionerna och efter domslutet började Libyen betala ut skadeståndet på sammanlagt 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.

Den sista delen av skadeståndet betalades ut så sent som för något år sedan och i samband med det förklarade Libyen att al-Megrahi var oskyldig, men att man ändå valt att gå med på skadeståndet för att slippa undan sanktionerna. Ungefär samtidigt konstaterade en oberoende skotsk juristkommission att al-Megrahi hade utsatts för ett justitiemord. Man pekade på minst sex skilda punkter, där de viktigaste var dels fabricerade bevis och dels att affärsinnehavaren på Malta som sålt kläderna under rättegången pekade ut al-Megrahi. Senare visade det sig att affärsmannen fått se en bild av den åtalade före vittnesmålet, samt att USA betalat honom minst två miljoner dollar för att vittna.

Till bilden av frigivningen hör att Storbritanniens Tony Blair så sent som 2007 var i Tripoli och det finns starka skäl som talar för att Blair den gången förhandlade om att British Petroleum skulle få ett lukrativt kontrakt för att prospektera libysk olja i utbyte mot att al-Megrahi frigavs. I dagens New York Times bekräftar visserligen Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam el-Khaddafi att ett frisläppande av al-Megrahi förts upp på bordet vid varje möte mellan Libyen och Storbritannien, men förnekar samtidigt uppgifterna om ett eventuellt oljekontrakt.

I och med att Abdelbaset al-Megrahi frigavs på humanitära grund och ingenting annat, så kan han fortfarande och helt felaktigt betraktas som skyldig för dådet. Den grunden är lika bedräglig som hela Lockerbieutredningen har varit ända sedan den dag Libyen pekades ut som skyldigt.

Samma grund tjänar ett enda syfte. USA och Storbritannien behöver aldrig gå till botten med alla falsarier, påhitt och fabricerade bevis som presenterats genom åren. Man behöver heller inte gå tillbaka till ruta ett för att försöka bringa klarhet i fallet. Al-Megrahi kan fortfarande betraktas som skyldig, om än frisläppt på humanitär grund.

Och en lika gapig som felinformerad amerikansk opinion kan fortsätta sin patetiska nätkampanj för att hälla ut och bojkotta skotsk whisky. De slutgiltiga förlorarna är offrens alla anhöriga som sannolikt aldrig kommer att få veta sanningen.

Text: Anders Carlgren, journalist och fri skribent. Han har tidigare varit bla programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och TV, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.

  Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
0 0 rösta
Artikelbetyg
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer