DEBATT. För några år sedan bekände Sveriges fetmabekämpare framför andra, professor Stephan Rössner, att att han upplevt “ett massivt 25-årigt misslyckande”. Vi tog det som en antydan att det kanske var dags att tumma på den dogm som fått vårdsamhället att köra fast – var han beredd att överväga ett nytt grepp för att komma loss? Men nej, nyligen framträdde han igen, nu med beklagan att “ingen som vill lyssna på oss gamla stofiler som har sagt samma sak i trettio år.” Just det, och varför skulle vi?
Text: Lars O. Berglund som skrev boken: ”Kulinaria: mat, makt och myter” och drev bloggen Piltsons kommentarer | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-08-07. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera den.
I boken Hälsa till alla hade Stephan Rössner en annan träffsäker iakttagelse:
“…vi rör oss i ett träskland av kommersiella intressen, dålig vetenskap, korttidsstudier och avsaknad av vidare kontroll”.
Precis så, men detta sades handla om andra metoder än de som lett till Rössners “misslyckande”.
Hans klinik har veterligen aldrig publicerat framgångssiffror. Men det misslyckande han bekände antyds i hans skrifter. I boken Bruksanvisning för bantare (1995) beskrev han hur man bör planera sin viktminskning:
“För svårt överviktiga kan ett första större delmål vara 10 procent av kroppsvikten.” (s. 50)
Men nio år senare kom Viktskolan, där framtidsutsikterna beskrevs på sid. 12:
“Från medicinsk synpunkt är experterna nöjda med en bestående viktnedgång på 5-10 procent.“
Det som 1995 var “delmål” hade 2004 blivit högsta slutambition. Verkligheten hade gjort sig hörd även på Huddingekliniken. Man hade uppfattat att metoderna har större praktiska begränsningar än man räknat med. Så var ligger då dessa begränsningar?
Det har jag försökt visa i två tidigare artiklar (Vilseförda dietister och Dags att dumpa experterna?), som inte skall tjatas om här. Längst i botten ligger tesen om “energibalans”. Hur viktig den är för professor Rössner framgår av hans artikel om Medelhavskosten på Newsmill den 24 april.
I andra stycket påpekas att “de flesta trots allt är överens om att det är energitätheten som är avgörande.” Nio rader längre ned får vi veta att:
“man idag är rätt överens om att det enda som är intressant är energitätheten och den totala energimängden.” Och efter ytterligare tolv rader kungörs: “…det egentligen bara är det dagliga enegiunderskottet som avgör hur vikten kommer att förändras…”
Nästan som en trollformel. Professorn kanske ansluter sig till Lewis Carrolls berömda princip i Snarkjakten: What I tell you three times is true. Men bara fyra rader längre ned återkommer ämnet:
“Det är det dagliga energiunderskottet och ingenting annat som avgör viktutvecklingen.”
Lewis Carroll räckte inte. Nu ser det ut som Joseph Goebbels tes att om man bara upprepar en felaktig utsaga tillräckligt många gånger, så kommer den långsamt att förvandlas till sanning.
Läsaren leds längs gränsen mellan retorik och folklore. Att det inte har med näringslära att göra bör ha framgått av mina tidigare texter, men det finns en viss ironi i detta, för redan på andra raden av inledningen avslöjade Rössner att:
“forskare som baserar sina åsikter på vetenskapligt etablerade fakta har kommit i konflikt med entusiaster…”
Men det finns, som sagt, inga vetenskapligt etablerade fakta under tesen om “energibalans”. Utan data utgår man från en missuppfattning av termodynamikens grundregler, förbigår en störtflod av iakttagelser som inte stämmer med denna, härleder ett komplex av slutsatser utan faktabas och meddelar praktiska anvisningar som inte fungerar.
Inom vetenskap börjar man med data och vet ofta inte var man kommer att hamna. Här vet man var man vill hamna och söker efter data som leder dit. Logiken kan vara oantastlig, och slutsatserna kan stämma med den teori ur vilka de härleddes. Framgång i sitt syfte har man när mottagaren inte märker att man inte meddelat något nytt eller användbart.
Rössner är inte ensam; han har likasinnade kolleger i andra länder. Läget i den engelskspråkiga världen visade Gary Taubes i boken Good Calories, Bad Calories (Knopf 2007). Det är, skrev han:
“svårt att använda termen `vetenskapsman´ för att beskriva individer som arbetar inom dessa fackområden… Det är diskutabelt om de kulturer de har skapat rimligen kan beskrivas som vetenskap.” (s. 451).
Religion
Däremot finns, som sagt, riktig vetenskap som tillbakavisar dessa slutsatser, och inom en hel rad separata kunskapsområden: ämnesomsättning, socialmedicin, antropologi, näringshistoria, kliniska framgångar… Taubes går i detalj in på alltsammans, vilket lett till hans slutsats om nutida nutritionister:
“…en enorm verksamhet som i teorin skall fastställa relationen mellan kost, fetma och sjukdom men i praktiken ägnas åt att övertyga alla berörda, och framför allt den okunniga allmänheten, att svaren redan finns och alltid har funnits – en verksamhet som utger sig för att vara vetenskap men fungerar som religion.” (s. 451-452)
Denna religion är mindre än ett halvsekel gammal. Som akademisk disciplin dök den upp när lågfettindustrin behövde en respektabel grundval för lanseringen av fleromättade växoljor under andra världskriget (se Så göder man grisar). Och nu finns mycket pengar för “forskning” i sådan näringslära, men den som vill ha anslag bör formulera sitt projekt så att den grundläggande dogmen inte ifrågasätts.
Men den egentliga näringsfysiologiska vetenskapen är inte ett halvsekel gammal; den är över tvåtusen år gammal, eftersom den började med Hippokrates… men får bli en annan gång.
Vetenskapliga framsteg går ryckvis, en begravning i taget, sade Max Planck. Det gäller kanske även näringslära. I Sverige har tre relevanta professorer, inklusive Stephan Rössner, nyligen pensionerats, räcker det? Kanske inte. En ny generation disputerade predikanter är i full gång; flera har bidragit i den nya läroboken Fetma (Studentlitteratur 2007), redigerad av S. Rössner och hans kollega A.K. Lindroos.
Den är en skoningslöst renlärig framställning av den fallfärdiga paradigmen. Den i särklass viktigaste aspekten vid reglering av övervikt – hormonstyrd aptitreglering – blir aldrig omnämnd. Så jag har tvingande anledning att återkomma här.
Text: Lars O. Berglund