DEBATT. Jordbruk var det största misstaget i mänsklighetens historia, skrev Jared Diamond, amerikansk kulturgeograf. Han tänkte på att överallt där befolkningstrycket lett till att man börjat bruka jorden blev människorna mindre, klenare och sjukare än de tidigare hade varit. Många som i vår tid slutar äta bröd kungör faktiskt att de plötsligt mår mycket bättre än tidigare, finns här ett samband? Vår ämnesomsättning kanske inte är förberedd för spannmålsmat.
Text: Lars O. Berglund som skrev boken: ”Kulinaria: mat, makt och myter” och drev bloggen Piltsons kommentarer | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-08-03. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera den.
Det är en nästan hotfull tanke – om alla begränsade sitt kosthåll till det som kroppen mår bäst av, så skulle lantbrukare, mjölnare och bagare stå utan sysselsättning. Det vore inte trevligt. Så i en ny lärobok för utbildning av dietister försöker man istället förankra vårt metaboliska arv hos de första jordbrukarna:
Genom att människan lärde sig förvara mat, odla och hålla boskap minskade sårbarheten för oförutsedda händelser…
Dessa nya talanger kom till i de trakter som beskrivs i Bibeln. Det var där de första jordbrukarna bodde för ungefär åttatusen år sedan. För dem kunde fet mat framstå som en metafor för Paradiset.
“Ditt bord dignade av feta rätter, förmanas Job men tuktas sedan för att överflödet inte skulle förleda dig” (Job 36.16).
Och när David längtar efter Gud i ett kargt och uttorkat land, så låter han sin fantasi spela:
“Min hunger stillas som av feta rätter, jag lovsjunger dig med jublande tunga”. (Ps 63.6).
Likaså Jesaja, som fantiserar om hur Herren Sebaot skall…
“…hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta mustiga rätter och starkt, klarat vin”. (Jes 25.6)
Men det var, ofta nog, hallucinatoriska infall, kända för att dyka upp hos människor i nöd. Det verkliga försörjningsläget kunde se ut på annat sätt:
“Vad gräshopporna lämnade kvar åt gräsgnagarna upp, vad gräsgnagarna lämnade kvar åt gräsbitarna upp, vad gräsbitarna lämnade kvar åt gräsätarna upp.” (Joel 1.4)
Varpå det slutliga ödet redovisas i längre fram i samma kapitel:
“Fälten är förödda, jorden ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet torkar bort och oljan sinar. Bönderna står bestörta och vinodlarna jämrar sig för vetets och kornets skull, ty åkerns skörd är förlorad, vinstocken har vissnat och fikonträdet tynar bort. Granatträd, palmer och äppelträd, alla markens träd är förtorkade och människornas glädje har vissnat.” (Joel 1.10-12)
Bibeln har mycket att berätta om de besvär som en primitiv jordbruksekonomi kan drabbas av. Någon kanske erinrar sig alla “hemsökelser” i 2:a Mosebok: grodor, myggor, flugsvärmar, boskapspest, bölder, hagel och gräshoppor.
Det är sålunda inte överraskande att “hunger” fungerar som metafor för mänskligt elände genom hela Bibeln. Redan i 1:a Mosebok berättas om hur Abraham måste bege sig till Egypten på grund av “hungersnöd i landet” och sedan lanseras hunger som ett återkommande hot och ibland som bestraffning av Gud.
Så när den nya läroboken (Stephan Rössner och A.K. Lindroos: Fetma, Studentlitteratur 2007) framhåller att “sårbarheten för oförutsedda händelser” skulle ha minskat på grund av jordbruket, så är det inte direkt osanning eftersom man kunde införa förrådshushållning. Trakten var karg på resurser, och just därför hade folk börjat försöka klara sig på ett mera systematiskt sätt än den försörjning som jägare och samlare spontant kunde njuta av i mera givmilda landskap. Men framställningen, skriven av A.K. Lindroos, är ändå vilseledande.
Hon beaktar inte den kunskap som finns att hämta hos arkeologer. Analyser av deras fynd i flera världsdelar vittnar om hur människors medellängd och sjukdomsmönster försämrades när de började bruka jorden. Man kunde bygga större fasta samhällen än dem i tidigare kulturer, och man fick kanske möjlighet att föda fler personer, som läroboken påpekar. Men de som bodde i dessa samhällen mådde sämre än dem som levat på vad livsmiljön spontant hade givit i andra världsdelar långt dessförinnan.
Våra förfäder levde ett hårt liv för att få ihop mat för dagen, omtalar Lindroos vidare. Jo, det är ett hårt liv att ständigt tvingas anpassa sig efter odlingsårets växlingar och tamboskapens krav på tillsyn. Men dessa ödesdrabbade jordbrukare i ogästvänlig miljö ansvarar nog för en försvinnande andel av det metaboliska arvet. I annat fall skulle vi nog må bättre än vi gör.
Nej, som här noterades i en tidigare betraktelse: de egentliga förfäderna var de första människorna och deras efterkomlingar under hela Äldre stenåldern, de flesta i tropiska klimat med ständigt tillgängliga, naturliga resurser. För dem vore “missväxt” ett främmande, obegripligt begrepp. Så de hade en lättare tillvaro än Abraham och hans familj.
Denna lättare tillvaro var förutsättningen för den evolution som fick människohjärnan att utvecklas ur primathjärnan. Det var inte bölder och boskapspest som gav villkoren för våra nuvarande näringsbehov; det var tropiska frukter, feta villebråd, fisk och insektslarver.
Vilseledande utbildning
Det verkar som att man vill vilseleda nästa generations dietister. Varför?
Det må var och en fundera över på egen hand; en möjlighet är att man därigenom skapar en förment teoretisk grundval för den lågfettlära som gäller som oeftergivlig dogm. Tanken förstärks när man ser närmare på vad Lindroos har att säga om nutida samlar-/jägarfolk, vars försörjning är besläktad med stenålderskosten. De avfärdas som “folkspillror”:
Forskare har undersökt folkspillror i vissa delar av världen där man fortfarande äter och lever på traditionellt sätt. Genom att studera folkspillror som fortfarande lever på t.ex Nya Guinea och i delar av Afrika och Amazonas kan vi få en uppfattning om hur en sådan kost kan ha tett sig en gång i tiden.
Vad är en folkspillra? Hur många personer får ingå för att man fortfarande skall kunna tala om en spillra?
Ordet lanseras som ett retoriskt konstgrepp. Läsaren skall omedvetet uppfatta att detta slags studier utförts på små grupper på egendomliga platser, som inte rimligen kan ha någon betydelse för oss.
Men folkgrupper som (numera bortsett från maskingevär) lever nästan opåverkade av västerländsk kultur, t.ex. i södra Etiopien – Guji, Borena, Sidama, Mursi, Karo och många andra – de ser sig inte som “folkspillror”, det kan jag försäkra på grundval av egna iakttagelser. Varje sådan grupp anser sig ha den livsform som normala människor skall ha och finner andra grupper lite säregna.
Det har alla människor gjort i alla tider; det är kanske den enda attityd vi alla har gemensamt. Inte heller torde de många grupper som lever traditionellt på Nya Guinea eller i Brasiliens urskogar anse sig vara “spillror”.
Jo, spillror förekommer även i dessa sammanhang. Kanadas polareskimåer och Maasai i Kenya, berömda för sin kolhydratfattiga kost och sin frihet från våra sjukdomstyper, de är numera spillror. Maasai råkade illa ut när deras betesland förvandlades till nationalpark. De driver in mot städerna där de lever på att röva speceributiker och låta sig fotograferas.
Eskimåerna har fått Coop-butiker med hela snabbköpssortimentet och dör idag också av våra sjukdomar. Personer som lämnar byarna i Nya Guineas högland hamnar i Port Moresby, där de super ihjäl sig.
Så ser “spillror” ut. När industrikulturen tränger på kan en grupp snabbt förvandlas till en spillra, och precis då förlorar den också sitt intresse som kostmodell.
Som representant för industrikulturen kör Lindroos fram ett kulturimperialistiskt översittarbegrepp som blir speciellt stötande när det används i en lärobok. Man påminns om hur Charles Dickens i en tidningskrönika den 10 juni 1853 backade upp britternas ambitioner i Afrika genom att förklara att urbefolkningen borde “civiliseras bort från jordens yta.” Den här läroboken borde förses med något slags varningsetikett.
Text: Lars O. Berglund