Lars O. Berglund: Inte bara PR-folk som pratar smörja, Stephan Rössner…

0
48
Kost, hälsa och matkunskap. Foto: Shane Rounce. Licens: Unsplash.com
Bild: Kost, hälsa och matkunskap. Foto: Shane Rounce. Licens: Unsplash.com

DEBATT. Precis tvärtom. Rakt motsatt. Absolut tvärtemot vad du säger. Det är kusligt ofta den reaktion som utlöses när man tar del av vad auktoriteter på hälsosam mat säger och skriver. Och ändå får de stå oemotsagda, obetvivlade, aldrig ifrågasatta. Några av dem tror säkert på vad de säger – det stämmer ju överens med både deras utbildning (se Vilseförda dietister) och rådande folktro. Men andra erbjuder överraskande kommentarer enbart för att det lönar sig att tala mot bättre vetande.

Text: Lars O. Berglund som skrev boken: Kulinaria: mat, makt och myter och drev bloggen Piltsons kommentarer | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-08-11. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera den.

Sveriges paradexempel på den senare typen var det odödliga uttalandet att: “…kroppen saknar system för att omvandla kolhydrater till upplagrat kroppsfett”, framfört av en högrespekterad professor vid ett möte ordnat av en mjölfirma. Hans utbildning i internmedicin måste rimligen ha sagt honom att det var något tokigt i denna iakttagelse, men den passade den just aktuella publiken. I denna lärdomsbransch kan man handla med sakkunskap som befrämjar försäljningen oavsett graden av förankring i sinnevärlden.

Att vara selektiv med sanningen kan sålunda vara en inbringande bisyssla för befordrade akademiker. Det är inte bara PR-firmor som tillhandahåller häpnadsväckande formuleringar med slagkraft.

När publiken är hela folket blir det bredare, mindre specifika fraser, men med samma orsak till förundran rörande det sakliga underlaget.

Till exempel TV-reklamen att man skall “vara snäll mot sitt hjärta” med hjälp av Becel, när det är påvisat att just de fleromättade fettsyrorna i Becel i längden blir ödesdigra för hjärtat. Eller annonserna för matatrapper, som sägs “nedbringa kolesterol”, fast 1. höga kolsterolvärden bara visar att kroppens egna skyddsmekanismer fungerar och 2. blodkolesterol inte varaktigt kan påverkas med mat, eftersom kroppen har egna reglerfunktioner för detta.

TV-reklam är dyrt. När firmor finner att det är värt pengarna att köra fram sådan reklam är det ett uttryck för vad allmänheten vet och tror i dessa ärenden, och därmed för kvalitén i folkupplysningen. Och där, menar jag nog, måste press och annat mediafolk bära ett avsevärt ansvar, när professorerna inte är att lita på, dietisterna vilseletts av nutritionisterna och Livsmedelsverket inte ens kan backa upp sina egna uttalanden (se tidigare text Vilset verk…).

Har till exempel något medium ännu omtalat hur det i själva verket ligger till med kostfibrer, som enligt folkmening och officiella råd skall vara så nyttiga?

Betänkliga fibrer

Fibrer är den andel kolhydrater som inte tas om hand i matsmältningen utan går rakt igenom systemet. I ett halvsekel har vi fått lära oss att fibrer är förfärligt värdefulla, eftersom de bidrar till matsmältningen genom mekanisk påverkan.

Med för lite fibrer i maten är det större risk för ändtarmscancer, tjocktarmsinflammation och annat krångel i de nedre delarna, varnar man. Det vet man genom att folkgrupper vars kost innehåller mycket fibrer sällan får sådana problem, heter det i propagandan.

Men så hette det faktiskt inte när vetenskapen först fick ögonen på ämnet. En brittisk marinläkare, Peter Cleave, hade upptäckt att folk i bortre Asien sällan led av diabetes, tarmproblem och hjärtkärlsjukdomar, så vanliga i Europa. Anledningen såg han i den västerländska kosten och dess höga andel raffinerade kolhydrater, framför allt då vitt mjöl vars stärkelse omvandlas till socker.

Dessutom lade han märke till att dessa sjukdomar också började dyka upp hos herdefolk i Östafrika, eskimåer, prärieindianer och Australiens urinvånare precis när de hade växlat till västerländsk mjölmat. Gemensamt för alla dessa var att de tidigare inte haft tillgång till raffinerade kolhydrater. Förklaringen kunde ligga i vi inte hunnit anpassa oss:

“…lagat mat har människor gjort i ett par hundratusen år, men de raffinerade kolhydraterna har bara funnits i lite över hundra år, en obetydlighet ur evolutionssynpunkt.”

Förslaget lanserades i en artikel 1956, och några år senare skrev Peter Cleave två böcker om detta. Någon oklanderlig beviskedja var det inte, och Cleave blev inte tagen på allvar i så hög grad som han kanske hade förtjänat. Men så upptäckte en fiffig missionsläkare, Dennis Burkitt, att man kunde vända på orsakskedjan: det kanske var inte frånvaron av raffinerade kolhydrater som höll undan sjukdomarna utan snarare närvaron av fibrer innan raffineringen hade utförts?

Bara en obevisad hypotes, men därmed blev ämnet politiskt korrekt och ekonomiskt harmlöst. Mjölnare, bagare och spaghettimakare behövde inte längre känna sig hotade. Kampanjen för mera fibrer i kosten kunde dras igång av kostrådgivare i hela västvärlden och pågår alltjämt med oförminskad styrka.

Så fibrernas stora nyttighet blev aldrig direkt påvisad. Kommersiella intressen och ekonomisk makt hann komma emellan. Men nu läggs det fram bevis från andra hållet.

Först upptäckte man att den traditionella maten överallt i Afrika faktiskt saknar dessa berömda fibrer. Den lokala kokkonsten avlägsnar de fibrer som finns i hirs, majs och kassava, eftersom man av gammalt vet att man inte mår bra av dem. Kornen blötläggs i flera dagar. När de blöta kornen har malts passeras de genom en sil som fångar upp just det kli som enligt våra experter skall vara så nyttigt.

Sedan får materialet jäsa, vilket oskadliggör fytinsyran – det är därför som Ethiopiens berömda pannkakor injera har en säregen smak som västerlänningen har svårt att komma tillrätta med.

Så nu vet vi varför man i hela Afrika slipper de tarmsjukdomar som är en plåga hos oss – och varför de blir allt vanligare bland afrikaner som övergivit sina hävdvunna metoder, eftersom västerländsk matlagning verkar så mycket enklare.

Dessutom har man funnit att vissa fibertyper har direkt olämpliga egenskaper. Till exempel vetekli, som sägs hindra tarmsystemets upptagning av kalk för skelettet.

Omvänd bevisbörda

Forskare i England har visat att fibrer faktiskt kan öka risken för tarmcancer:

“Till dess enskilda beståndsdelar i fibrerna visat sig vara åtminstone oskadliga anbefaller vi att fiber inte används som livsmedelstillsats och att anspråk rörande hälsoeffekter begränsas…” “Vissa fibertillsatser…” “är okända och kan vara skadliga…” (B. Groves: Trick and Treat s. 120)

Naturligtvis blev det bråk och indignerade insändare i fackpressen. De flesta visade sig komma från fiberindustrin och dess PR-makare. Men så kom amerikanska forskare som också menade sig ha funnit att fiber inte skyddar mot tarmcancer. De granskade nästan nittiotusen kvinnor i sexton år, och…

…inget samband mellan fiberintag och risk för ändtarmscancer kunde fastställas.

Fibrer som river tarmväggar som sandpapper

Däremot hade man, helt oväntat, funnit att vissa vegetabiliska fibrer kunde öka denna risk med trettiofem procent. Och vad kunde då det bero på? Det kan bero på att fibrerna river sönder tarmväggarna. Istället för att bidra till tarmens mekanik fungerar fibrerna som sandpapper.

Det menade i varje fall andra forskare i USA. Men människokroppen har mångfaldiga funktioner för reparation av skador, och när detta händer alstras slem som lägger sig längs tarmväggarna för att skydda dem.

Men om påfrestningen återkommer i form av flingor varenda frukost, kan det bli för mycket för denna skyddsfunktion, och så…

Nå, det är inte heller bevisat, men nog bör det mana till försiktighet med detta näringsämne, om det kan kallas så. Och nog ger det ny belysning av den svenske professorns synpunkt:

..vi bör byta fett mot fiber för att få stora mängder mat till litet energinnehåll, känna oss mätta och ändå kunna gå ned i vikt.

Så det värdefullaste näringsämnet kunde alltså vara ett material som inte innehåller någon näring alls och inte heller smälts? Men som ironisk slutpunkt på hela frågan, skriver Barry Groves, kan noteras att den som först lanserade tanken om de nyttiga fibrerna, Dennis Burkitt i Afrika, faktiskt dog av ändtarmscancer.

Text: Lars O. Berglund


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer