Lars O. Berglund om ”modedieter”: Så förnekas verkligheten

0
87
Odla egen hälsomat - Foto: Crestock.com
Temabild: Crestock.com

Olust, avsmak, försakelse och allmänt elände – några av de associationer som ordet diet spontant väcker på svenska. Få blir hänförda av krav att ”hålla diet”, oavsett orsaken. Sådana ord är nyttiga instrument för propagandamakare och demagoger. Man tar till dem när man vill väcka läsarens undermedvetna motvilja mot något som han om möjligt borde tycka illa om. Så docent A.K. Lindroos använder ordet elva gånger på första sidan av sin uppsats om ”modedieter” i den nya läroboken för dietister.

Text: Lars O. Berglund som skrev boken: Kulinaria: mat, makt och myter och drev bloggen Piltsons kommentarer | Ursprungligen publicerad 2009-10-06 på Newsmill.se. Artikeln återpubliceras med tillstånd av artikelförfattaren


Hon skiljer mellan ”seriösa kostråd och oseriösa modedieter”. De seriösa kostråden är sådant som sprids av Livsmedelsverket och tillskyndare som driver bantningskliniker eller undervisar blivande dietister. De skymtar i bakgrunden till åtskilliga framställningar i denna lärobok (Fetma, redigerad av S. Rössner och A.K. Lindroos, Studentlitteratur 2007).

Hennes oseriösa modedieter är ungefär alla uttalanden som strider mot de seriösa kostråden. Avsikten med dagens betraktelse är att belysa denna skillnad utifrån ett obundet perspektiv. Så vad avser då Lindroos med ”modediet”? Hon definierar inte begreppet, men alla modedieter uppges ha gemensamma drag, som hon förtecknat i början av kapitlet.

”…teorierna bakom dem är så ovetenskapliga eller för att det handlar om kortsiktiga kurer. … sunda och riktiga råd blandas med vetenskapligt obekräftade idéer och hypoteser. … Idéer kommer och går…”

Modedieterna kan alltså antas vara flyktiga och sakna systematisk vetenskaplig grundval. Det sägs finnas många sådana, och Lindroos har begränsat sig till tre just grasserande ”dieter”: glykemiskt index (GI), lågkolhydrat (LC) och stenålderskost. Dessa ser hon som tillfälliga modeflugor med enbart kortsiktig effekt, tack vare deras ovetenskapliga karaktär.

Men ingen av dessa utgör en ”diet” i ordets nutida svenska bemärkelse. De är fullständiga program för kosthållning avsedd att undvika övervikt och må bra rent allmänt. I alla tre fallen handlar det i princip om att reducera andelen kolhydrater i maten, och förespråkare för både LC och GI brukar hänvisa till arvet från äldre stenåldern som programmets idémässiga bakgrund.

Så orsaken till denna principuppdelning är oklar. De tre är nyanseringar av samma grundtanke – att den kost som vi genom evolutionen är bäst anpassade för innehåller avsevärt mindre kolhydrater än som idag är vanligt, framför allt då stärkelserika kolhydrater som rotfrukter och spannmålsprodukter, som är nyheter i det evolutionära perspektivet.

Både GI och LC har i praktiken visat sig hälsobringande för hundratusentals människor i diverse världsdelar, se tidigare betraktelse Gammalt ord får ny betydelse. Så varför anser Lindroos dem otillfredsställande? Hennes invändningar har tre huvudpunkter.

  • Att systemen bygger på ”vetenskapligt obekräftade idéer”
  • Att GI belastas av ”svårigheten att tillämpa begreppet i praktiken.”
  • Att LC belastas av ”svårigheten att ändra livsstil långsiktigt”, eftersom ”det i längden blir ganska  enformigt och tråkigt.”

Alla tre punkterna är säregna, eftersom de kan vederläggas med hänvisning till erfarenhet och påvisbara fakta

Den vetenskapliga grundvalen till LC-kost är att kolhydrater utlöser insulin, ett anaboliskt hormon som bidrar till bildning av kroppsfett, vilket fett i maten inte gör och protein bara i begränsad utsträckning. Ett överskott av insulin i kroppen är inte bara fettfrämjande utan kan bidra till diverse andra hormonrubbningar (se Så byts muskler mot fett).

Den vetenskapliga grundvalen till GI-kost är att olika typer av kolhydrater är olika effektiva med denna frisättning av insulin, varför man bör vara speciellt återhållsam med dem som är mest effektiva, till exempel flingor, bröd på raffinerat mjöl, torkad frukt, sötsaker, etc.

Så i vad mån är detta obekräftade idéer, som ”kommer och går”?

LC-kosten är grundad på en näringsfysiologisk basfunktion, som är väl känd och aldrig har vederlagts. Att den har uråldriga rötter försökte jag påvisa i Sägnen om det fettlösa fornfolket. Det var alltså ganska länge sedan den ”kom”. För Sveriges vidkommande finns den belagd sedan ett par generationer tillbaka, till exempel i det kostprogram som lanserades av Wilhelm Ebstein (1836-1912), professor i Göttingen:

”Han tillråder en inskränkning af kolhydraten, sålunda inskränkes brödmängden för dagen till 80 högst 100 gram; potatis, socker och sötsaker af alla slag förbjudas helt och hållet; deremot äro ägghviterika grönsaker, såsom sparris, skidfrukter (leguminoser), spenat och allt slags kål tillåtna. Allt slags kött anser han kunna förtäras, och långt ifrån att uppmana personen akta sig för fett, tillråder han tvärtom feta köttsorter såsom fet svin- och fårstek, fet skinka o.s.v. samt, om intet annat fett finnes, tillråder han att sätta benmärg till soppan; feta såser samt grönsaker anrättade med smör rekommenderas äfven”. – Saxat från ”Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter”, 1886.

GI-kosten är ett par miljoner år yngre än LC-kosten – utvecklad och prövad vid Harvard University sedan ett par årtionden. Men eftersom den har visat sig framgångsrik i praktisk tillämpning i många länder ser den inte ut att ”gå” inom överskådlig tid.

Lindroos förnekar inte GI-kostens effektivitet, men den passar henne inte. Den ”kan lätt missuppfattas och missbedömas” och ”ett lågt GI-värde är inte en garanti för att livsmedlet är näringsriktigt”. Det stämmer, och därför har man infört begreppet ”glykemisk belastning” (GL). Då ses GI-värdet i relation till mängden av det berörda livsmedlet, vilket ger ett mera rättvisande, specifikt GI-värde. Men detta ser Lindroos som ”en onödigt krånglig omväg för att äta hälsosammare.”

Krånglig aritmetik

Jaså. Kaloriräkning verkar fullt ut lika krångligt, och att den ofelbart leder fel påpekade vi i Trollkonst på bantarkliniken. GL-räkning pekar i varje fall i rätt riktning.

Trots detta avvisar hon systemet, eftersom ”till dags dato finns inga längre interventionsstudier … som testat effekten av lågt och högt GI för viktkontroll och/eller viktnedgång.” De som med framgång följt metoden i ett par år undrar kanske i vad mån ”längre interventionsstudier” skall behövas när tillämpning i klinisk verklighet ger allt tydligare utslag år från år.

Så var det då acceptansen. Här har docent Lindroos noterat:

”Under en begränsad tid klarar många att hålla sig till denna typ av mat, men i längden blir det ganska enformigt och tråkigt.”

I vad mån är detta ett vetenskapligt rön? Lindroos beskriver en egen upplevelse och presenterar sig som ett stycke anekdotisk evidens. Mot detta kan anföras tusentals vittnesbörd om motsatsen bara i Sverige. Den kalorireducerade lågfettmat som erbjuds inom konventionell fetmaterapi verkar avsevärt tristare och håller kvar patienterna i ständig hunger, vilket LC-folket slipper. Många finner faktiskt att det är en obetydlig uppoffring att avstå från bröd, spaghetti och dyligt, när de gengäld tillåts helfet ost, avocado, renbensspjäll med ordentlig fettrand och vispgrädde till jordgubbarna.

Lindroos´ syn på ”stenålderskost” tröskades igenom i en tidigare betraktelse (Bibelns folk nästan oskyldiga), så den kan förbigås här. Och därmed är vi framme vid det verkligt lustiga i hennes framställning.

Kalorireducering, det enda riktiga enligt läroboken, har aldrig backats upp med övertygande resultat från undersökningar av den typ som Lindroos efterlyser för modedieterna. Hon arbetar med kluvna beviskrav: motsägelser skall bevisas med belägg av en typ som hon inte presenterar för sina egna resonemang. Inte heller har kalorireducering haft slående kliniska framgångar. Där har vi tvärtom ett klart uttalande från hennes läromästare, professor Rössner, att det rör sig om ett ”massivt professionellt misslyckande”.

Det är nu ingen överraskning, eftersom även dess förment vetenskapliga grundval är falsk (se tidigare texter Vilseförda dietister och Dags att dumpa experterna). Den KH-stinna ”tallriksmodell” som läroboken lanserar som pedagogiskt hjälpmedel har veterligen aldrig stöttats med vare sig forskningsrön eller klinisk framgångsstatistik; där räcker det med politiskt korrekt ideologi.

Men praktisk framgång utifrån annan ideologi gäller inte, om den inte backas upp med resultat från ”studier”. Som Gary Taubes uttryckte saken: ”Det är svårt att använda termen `vetenskapsman´ för individer [i] dessa fackområden.”

Det är säkert en besvärlig situation inom undervisningen. Man kan ju inte utesluta att en och annan studerande är vaken nog att ställa frågor. Mina egna frågor till några av bokens medarbetare blev aldrig besvarade; de skall redovisas här i sinom tid. Men först måste vi se på vad Lindroos och kollegerna har att säga om diabetes, det är också överraskande. Om en vecka eller dylikt.

Text: Lars O. Berglund


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här